Hitta hopp

Alltså det där lilla ordet hopp som är så stort i livet. Vanligtvis kanske vi inte ens tänker på det…vi ser fram emot helgen, en god middag kanske, vi längtar efter julledigheten. Vi  har en förväntan inför det som ska komma. Kanske också en förvissning om att det finns där. För oss.

Men jag hittar inte hoppet. Jag tror, helt ärligt, att det enda jag ser fram emot är att få gå och lägga mig. Den senaste veckan iaf har jag räknat timmarna tills jag får sjunka in i sömnen. Suddas ut en stund. Få slippa.

Imorgon sticker barnen till sin pappa och jag vill bara vara själv. Impulsen är att sjunka in i yllefiltens värme. Skärma av mig från världen. Bara vara ifred.

Likaväl vet jag att isolerings impulserna inte leder någonstans. Jo, djupare in i det depressiva träsket men de leder mig inte framåt. Får mig inte att må bättre.

Ibland kan jag stanna till i stunden; lägga märke till naturens färger, släppa efter lite i en meditation, låta stickningen uppfylla mig o få en stunds lisa. Små avledningsmanövrar och egna beteendeaktiveringar kan skänka distraktion från negativa tankar o ångest men det är tröstlöst tungt. Ett träsk av mörker.

Så, har ni något tips? hur hittar ni, om så inte Hoppet med stort h, hopp i livet?

Varna hälsningar!

Har du något mål i livet, någon dröm? Att sätta upp något stort mål att sträva efter och sen dela upp vägen dit i realistiska etapper är ett kanske lite uttjatat råd, men ett som fungerar hyfsat för mig. (Eller, ja, brukar göra det – just nu har det gått lite på tok med mål och drömmar.) Det låter som att du har vanor och rutiner emot dig, och att då bara helt plötsligt ta sig samman och bete sig helt annorlunda är väldigt svårt.

Sen tycker jag nog att det är ganska rimligt att söka vila, värme, ensamhet, avkoppling så här års, med kyla och mörker omkring sig och vad som för mig är årets stressigaste högtider framför sig. Kanske är det inte så väldigt stor förändring du behöver för att ha det bra på det sättet utan negativa tankar och känslor?

Vilken bra fråga! Jag har funderat på det där, men har inget färdigt svar. Faktum är att tankarna kommer trögt. Någonstans i dimman minns jag ett uttryck som jag läste en gång i en psykologilärobok i gymnasiet – ”vikarierande hopp”. Det syftade på kuratorer och terapeuter. Vilken funktion de kan fylla för sina patienter.

Men ett vikarierande hopp kan man nog finna lite varstans. I en bok, en film, i en stickning, jag vet inte. För mig är nog det viktigaste vänliga människor. Varma människor. Någon slags samhörighet, aldrig så liten.

Ja det är inte lätt. Jag känner igen det där. När psykologen frågade vad jag vill och vad jag hoppas på i framtiden så kan jag inte svara. Men det häller väl någonstans att tänka så positivt man kan även i det lilla och vara snäll med sig själv. Tillåta att det för stunden är lite tufft och att det är okej men att det ordnar sig och blir bättre med tiden.