Hem > Forum > Depression > Hej, jag vet inte vad jag ska göra längre. Står inte ut

Hej, jag vet inte vad jag ska göra längre. Står inte ut

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej, jag har under 6 års tid börjat må sämre och sämre. Vet inte om någon som läser detta kommer ta mig på allvar med tanke på att jag endast är 15 år. Lite bakgrundshistoria till det hela: min mamma gick bort i depression och har haft en svår tid sedan dess. Haft självskadebeteende och självmordstankar. Självmordstankarna började strax efter beskedet om mamma. Jag var endast 9. Mitt självskadebeteende började för ca två år sen efter att jag fick min sjukdom diabetes typ 1, har hållit mig ifrån det ett tag och har endast ärr just nu. Livet blir bara tyngre och tyngre, är relativt disciplinerad i skolan, 245 i merit dvs två st A och majoriteten C och B. Med andra ord syns det inte så tydligt på mig hur ja mår, jag skämtar med de få vänner jag har och försöker få ihop det. Jag vet inte hur ja ska orka med 9:an. Har knappt några vänner, har alltid haft svårt med det. Min pappa är sträng och låter mig inte få möta upp folk från min snap. Jag förstår hur han tänker men jag är 100% säker på vilka jag har på min snap. Men han blir bara arg och skriker på mig så fort ja försöker diskutera om saker som är jobbigt så ja har gett upp. Nu vill ja bara att allt ska ta slut. Jag orkar inte mer. Förra veckan skrev jag ett självmordsbrev och har även ett rep i mitt rum. Är rädd att ingen kommer tro på mig när jag säger hur ja känner. Att ja ligger i 1-4 timmar och gråter på nätterna då jag håller ut hela dagarna. Jag vill bara få någon form utav diagnos och medicineras. Känns inte som att det är så många som tar tonåringar på allvar. ”Skärp dig, det är bara humörsvängningar” eller ”det är bara en period, jag mådde också dåligt ibland när jag var ung, det är så mycket som händer i kroppen”. Det är mer än pubertet, jag var 9  när det började, när min mamma dog. Just nu känner jag mig värdelös. Jag stör med min närvaro, gör bara fel. Vem vill ha mig? Varför finns jag ens kvar om jag nu haft självmordstankar i så många år? Vad ska jag göra för att någon ska ta mig på allvar, jag har redan försökt förklara för vissa vuxna hur ja känner men de verkar tro att jag fjantar mig. Mina föräldrar kan jag inte prata med om något för de blir arga på mig när jag tar upp saker som är jobbigt. Nu har ja bara skrivit en massa och vet inte ens om det är läsbart. Tack för att du läste! /:

    Hej! Jag läste igenom din text och jag gick sönder inombords. Jag känner igen dig i vissa saker. Jag beklagar sorgen för din mamma och du är stark som tagit dig hit idag. Men det jag tänkte berätta om är att mina föräldrar inte alls förstår hur jag egentligen mår. Jag mår extremt dåligt men dom säger att jag inte har något att må dåligt över för jag har vänner och bra betyg. Men innerst inne så mår jag jättedåligt. Jag har ett självskadebeteende och självmordstankar. Min mamma vet inte om att jag fortfarande skadar mig själv. Känns verkligen som att ingen skulle bry sig om jag dog. Ligger och tänker varje kväll på hur jag ska ta mitt liv och hur min begravning ska vara. Det är så jobbiga och hemska tankar. Ingen av mina föräldrar har gått bort men min pappa har haft alkoholproblem. Det var en period då han drack jätte mycket. Jag var så rädd. Så himla rädd. Men nu är han inte full längre. Men dock lovade han mig framför socialen att han inte skulle röra alkoholen mer. Men nu under semestern så har han börjat dricka igen. Jag blir rädd så fort han kollar åt alkoholens håll. Snart kommer jag ge upp. Jag är redo för att dö. Men egentligen vill jag inte dö. Jag orkar bara inte leva. Du ska veta att du inte är ensam. Massa styrke kramar till dig.

    Trådstartaren

    Styrke kramar till dig med! Förstår att det är jobbigt med en förälder som har alkoholproblem. Min mamma hade det innan hon gick bort hon med. Är läskigt att se sin förälder så borta och må dåligt. Jag hoppas verkligen att det ordnar till sig igen och att du lyckas jobba dig igenom allt det där jobbiga. Själv har jag planerat att gå till en psykolog utan att mina föräldrar ska veta om det och jag hoppas att du kommer på något sätt att försöka må bättre på du med. Förstår precis vad du menar när du skriver ”Jag är redo för att dö. Men egentligen vill jag inte dö. Jag orkar bara inte leva.”
    Man vill bara må bra egentligen. Men man måste jobba sig igenom det hur jobbigt det än är för egentligen vill ju jag bli framgångsrik, få barn, hitta nån att älska, få fler vänner, göra det ja brinner för m.m. Hoppas att du fortsätter kämpa och önskar dig lycka till! Du klarar det här ska du se, motstå bara den farliga och frestande döden.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.