Hatar mig själv

Hatar mig själv, har inga vänner, lever ett fruktansvärt liv. Tog studenten för exakt ett år sedan, fick inte min examen så måste läsa upp mina betyg som sätter mig i samma position som jag hade dom 3 år i gymnasiet. Förra året var okej då man fick lära känna nya människor, andra året gick oxå rätt bra,skaffade tjej och vi hade det bra tillsammans tills mitt mående börja gå åt helvete, förhållandet höll 1,5år så till början av trean lite till typ, under hela tredje året villa jag bara ta livet av mig mådde skit hade inga kompisar för do  stod inte ut med hur jag mådde och allt sånt skit till än idag. Jag vill fortfarande ta livet av mig och det har gått så långt att mina föräldrar har fått rings polisen för att sedan släpa bort mig från tåg spåren och höghusen. Har försökt med terapi men står inte ut med hur dom pratar med en, det känns som dom tror att man är 4år gammal hatar verkligen terapi och allt med det. Förlåt om ni inte förstår vad jag har skrivit lite svårt att få allt kort

Jag har är också mig själv, har nog alltid gjort det. Har aldrig känt mig genuint älskad och det handlar nog om att jag själv inte älskar mig. Jag är 30 år, har tre barn, hade hus, jobb, stabil inkomst. Sitter nu med skulder, i en hyresrätt, och bränner varje krona jag har på spel och börsen. Du är inte ensam. Jag hatar mig själv så pass mycket att det går ut över alla. Jag hoppas dagligen att min kropp slutar funka så jag inte själv behövde ta till verktyg för att avsluta mitt liv. Vissa dagar bättre ön andra, men skulle hellre sluta leva så andra inte blev belastade eller sårade.