För att göra en lång historia kort, har jag senaste året blivit lämnad av min man sedan 20 år tillbaka för en annan kvinna ( endast några veckor efter vi bestämt oss för att gifta oss), jag blev av med jobbet under jobbiga omständigheter, vårt älskade hus såldes, barnen bytte skola, vi flyttade in till stan, ett av barnen berättade på skolan att pappan slagit honom vilket ledde till utredning av soc och polisförhör, ett av barnen är hos sin pappa 4 dagar/månad, andra barnet är inte hos sin pappa alls. Detta barn vägrar även att gå till skolan (är ca 10 år) så jag vabbar halvtid för att få barnet att vara i skolan lite, jobbar halvtid.
Jag har ingen ork till något, orkar knappt med mat, disk, tvätt. Gör inget utöver absoluta måsten och det känns som att bestiga berg för varje liten sak som ska göras. Så var jag aldrig tidigare… Jag tycker inget känns roligt alls och allt känns meningslöst och bortkastat. Även sådant jag tidigare tyckte var roligt. I den akuta krisfasen sov jag inget, efter drygt ett halvår sov jag oerhört mycket och var alltid dödstrött oavsett hur mycket jag sov. Nu funkar sömnen lite bättre. Känner mig hela tiden nedstämd med en orosklump i magen. Känns som att jag fastnat här. Jag vill må bra, kunna känna glädje, känna meningsfullhet.
Är jag deprimerad? Behöver jag hjälp/medicin för att komma ur detta? Känner mig orkeslös och otillräcklig,, främst i förhållande till barnen…var en supermorsa tidigare som hade superkoll på allt. Nu missar jag både det ena och det andra och hinner inte med farten som jag försöker hänga med i.
Tips mottages tacksamt!
