Jag har haft riktigt mörka tankar på senaste tiden och har inte direkt någon jag kan ventilera av mig till. Men jag är otroligt frustrerad och besviken. Men samtidigt så klandrar jag mig själv men samtidigt människor i min omgivning. Som ni hör, jag är ett rent känslomässigt vrak. Jag vet att jag är älskad. Jag vet att jag är uppskattad. Men varför visar folk inte det mer? Jag vet, om jag nu hade gått bort, så hade folk sörjt som fan. Folk skulle ifrågasätta sig själva och levt med så mycket ånger och smärta. JAG VET DET. Men ska det krävas och försvinna för att någon ska bry sig? Jag känner mig otroligt ensam och det har gått alldeles för länge att tankarna äter upp mig. Jag har ingen jag kan prata med, ingen jag kan lita på. Jag vill bara må bra men vägen dit känns så långt borta och jag är bara allmänt vilsen. Jag vet inte vad jag ska göra längre
