Grov depression, ingen livslust

Hur hjälper man en anhörig som inte vill ta hjälp och som är övertygad om att ingenting kan hjälp? Antidepressiva har inte hjälp tidigare och personen vill inte längre gå till psykolog som personen gjorde vid tidigare depressioner. Personen ser ingen glädje i någonting, ser ingen mening med att eftersträva att känna lycka samt har inte velat leva på flera år och det börjar kännas hopplöst.

Ja det verkar hopplöst. Jag har själv en bror med kronisk depression som dessutom har en strulig familjesituation. Han tittade i taket i tio år och har tunga mediciner. Man var verkligen hjälplös när det var som värst. Jag tror att det enda som höll honom vid liv var hans fru och hans son.

Det är verkligen hjälplöst – jag känner med dem som har de här problemen för de upplever verkligen inte att något är kul eller att någon behandling hjälper. Det kändes som min bror förlorade förmågan att uppskatta tid. Varje gång han föll ned i hålet så verkade han uppleva att  mörkret pågått längre än det gjort och då hade han glömt alla positiva saker som händer under samma period.

Men vad ska vi göra? Själv har jag tvångsmässigt släpat ut brorsan på olika aktiviteter som han deltagit ut med ansiktsuttrycket av en zoombie. Ibland hjälper det – senast down perioden var vi och flög bodyfligt. Något som han stoiskt överlevde med likgiltig min. Men något hände – vad vet jag inte riktigt men hans sinnestillstånd började ljusna så pass att han kom ut i löpspåret och därmed vet jag att faran är över för den här gången. Han börjar dessutom läras sig på ålderns höst att hans perioder går över och att det som hjälper är just löpning i kombination med hans tabletter.

Hur hanterar du din tillvaro? Så att du inte går under när du försöker hjälpa den anhörige?

 

Anonym skrev:

Hur hjälper man en anhörig som inte vill ta hjälp och som är övertygad om att ingenting kan hjälp? Antidepressiva har inte hjälp tidigare och personen vill inte längre gå till psykolog som personen gjorde vid tidigare depressioner. Personen ser ingen glädje i någonting, ser ingen mening med att eftersträva att känna lycka samt har inte velat leva på flera år och det börjar kännas hopplöst.

Jag känner igen mig på pricken med min man. Fruktansväd hopplöshet och oro, vet inte vad jag skall göra. Har försökt med allt. Han vill inte ta tabletter, gjoder i tonåren men var negativ. Har gått till en psykolog 5ggr men ca 5veckors mellanrum. Vet att han gjort det för att jag velat det, men tror han skulle behöva gå mer regelbundet men nu har han inte bokat fler tider.

Hans tillstånd har blivit värre sen sommaren och nu orkar han inte längre bry sig. Tycker inte han e värd att må bra. Orkar inte analysera. Jag har stöttat honom till tusen under det åtta åren vi varit tillsammans. Känner mer och mer att hans tid är räknad.. Han vill inte mer.

Funderar på om jag skall sköra honom till psyk akuten, samtidigt som jag vet att han inte vill och troligen inte kommer gå med in. Rädsla att han väljer att avsluta om jag försöker för mycket, lika väl som rädsla av att jag gör för lite.

1) Tar ni hand om er själva och söker stöd för er tuffa situation av att ha någon nära som mår dåligt?

2) Söker ni er till alternativ vård när ert hjälpsökande inte lett vidare? Proffsen finns inte alltid i den offentliga vården.

3) Berätta för den som mår dåligt att det är tufft även för er och ni behöver göra förbättringar tillsammans. Var inte rädd för att ta upp tuffa frågor för ibland behöver den drabbade höra hur tillståndet även drabbar andra och det kan bli vändningen. Hotar någon i det läget att ta livet av sig är det bara att kontakta vården varje gång det händer eller orka ta den diskussionen även om hen inte vill lyssna.

4) När ni verkligen inte orkar ta detta tunga lass av att hjälpa så var tydlig med att ni inte orkar stötta och berätta hur den ändringen kommer att se ut. Det finns inga hjältar som alltid kan ställa upp och vara hjälpare i all oändlighet. Gör så gott ni kan och om ni själva dras med så vardagen mest upplevs som tung så måste ni göra annorlunda för alla inblandade.

Anonym skrev:

1) Tar ni hand om er själva och söker stöd för er tuffa situation av att ha någon nära som mår dåligt? 2) Söker ni er till alternativ vård när ert hjälpsökande inte lett vidare? Proffsen finns inte alltid i den offentliga vården. 3) Berätta för den som mår dåligt att det är tufft även för er och ni behöver göra förbättringar tillsammans. Var inte rädd för att ta upp tuffa frågor för ibland behöver den drabbade höra hur tillståndet även drabbar andra och det kan bli vändningen. Hotar någon i det läget att ta livet av sig är det bara att kontakta vården varje gång det händer eller orka ta den diskussionen även om hen inte vill lyssna. 4) När ni verkligen inte orkar ta detta tunga lass av att hjälpa så var tydlig med att ni inte orkar stötta och berätta hur den ändringen kommer att se ut. Det finns inga hjältar som alltid kan ställa upp och vara hjälpare i all oändlighet. Gör så gott ni kan och om ni själva dras med så vardagen mest upplevs som tung så måste ni göra annorlunda för alla inblandade.

Anonym skrev:

1) Tar ni hand om er själva och söker stöd för er tuffa situation av att ha någon nära som mår dåligt? 2) Söker ni er till alternativ vård när ert hjälpsökande inte lett vidare? Proffsen finns inte alltid i den offentliga vården. 3) Berätta för den som mår dåligt att det är tufft även för er och ni behöver göra förbättringar tillsammans. Var inte rädd för att ta upp tuffa frågor för ibland behöver den drabbade höra hur tillståndet även drabbar andra och det kan bli vändningen. Hotar någon i det läget att ta livet av sig är det bara att kontakta vården varje gång det händer eller orka ta den diskussionen även om hen inte vill lyssna. 4) När ni verkligen inte orkar ta detta tunga lass av att hjälpa så var tydlig med att ni inte orkar stötta och berätta hur den ändringen kommer att se ut. Det finns inga hjältar som alltid kan ställa upp och vara hjälpare i all oändlighet. Gör så gott ni kan och om ni själva dras med så vardagen mest upplevs som tung så måste ni göra annorlunda för alla inblandade.

Det som i allt gör att vi båda fortfarande orkar från varandras perspektiv är att vi alltid är ärliga och pratar. Jag tar upp dem honom min rädsla för att han skall avsluta livet och är helt öppen med den, och pratat om gott vi gjort och allt han åstadkommit. Samtidigt gör jag det med en försiktighet då jag själv har en nära kollega som tidigare mått lika dåligt och är bra att prata med för att få mer förståelse ur den deprimerades perspektiv, att lyssna är oftast mer betydelse fullt än att prata på.

Hn går hos en privat psykolog som även hon rekommenderades från min kollega. Nu har han dock inte bokat någon mer tid och känner mig osäker på om han kommer göra det.

Ett krux i det hel är att han är utbildad pilot och jobbar nu som flyginstruktör på en skola i Norge. Pendlar och är hemma 5, i Norge 5 osv. Att prova tabletter är inget som skulle påverka hans jobb om det blir rätt balanserat. Men om det skulle gå så långt att han behöver läggas in eller åka till psykiskt akut, kommer detta komma fram när de varje år gör en läkarundersökning för att förnya sitt flyg certifikat. Då kommer det ryka. Av den anledningen kommer jag aldrig kunna ta honom dit då jag vet att jag skulle ta ifrån honom allt han kämpat förr att nå under åtta år och den dröm han nu uppfyllt. Även om han har mig skulle han inte känna att han har nått att leva för då det är en stor och viktig del i hans liv. Jag skulle aldrig kunna göra det, då det kommer slå tillbaka på mig själv och han kommer inte kunna förlåta det och definitivt inte vilja sträva mot att bli bättre.

Trotts allt är vi båda måna om att jag behöver egen tid för att få göra saker jag mår bra av, både för att jag skall orka själv men också för att orka stötta honom,och han vill att jag skall fortsätta med sådant för att han inte vill känna att han förstör för mig.

Nu är han ledig tre veckor i samband med jul och nyår och kommer då vara hemma i Sverige. Hoppas att detta kan vara lite återhämtande och ge lite styrka för honom iaf.

Jag ser dilemmat med att vilja be om hjälp som kan betyda att makens jobb ryker. Du försöker vara preventiv och maken verkar inte vilja ha extern hjälp. Ibland går det inte att påverka sitt och andras liv och då gäller det att lyckas föra livet vidare som i ert fall som par. Att acceptera svårigheter och samtidigt vara realist är en utmaning. Håren reste sig på ryggen när jag föreställde mig en svårt deprimerad pilot som får en impuls och tar flera personer med i graven..

Frånsett det har jag några ideer och tankar som kanske kan ge er nya infallsvinklar. Kanske ser maken sånt gott stöd i dig att han upplever att han inte behöver extern hjälp? Klarar du att vara det stödet om han inte blir bättre eller till och med försämras vilket naturligtvis inte är ditt fel men hur pallar du rent mentalt av att tänka dom tankarna?

Inledningsvis skrev du att partnern inte strävar efter att bli lycklig igen. Vad är lycklig för din del och hans del? Har ni samma definition av att vara lycklig? Kanske uttrycker partnern något om förändring i sitt och därmed även i ditt liv utöver att han verkar deprimerad?

Jag antar att du är orolig eftersom du skriver i forumet för att få lufta dina ideer om partnern och den oron behöver du återigen uttrycka om du känner att du är villig att göra annorlunda denna gång genom att acceptera att han inte pratar med en professionell.

Ett ytterligare tips är att ni söker andra vägar till tillfrisknande från depression via en privat läkare som arbetar med funktionsmedicin. Idag finns flera hypoteser och forskningsresultat som lyfter nya sätt att behandla depression och den offentliga vården ännu inte anammat, som ser vissa typer av depression som inflammatorisk. Det skulle kunna betyda att mediciner och samtal är fel insats om det inte finns relationella eller filosofiska livsproblem utan att partnern har en låggradig inflammation och tom visat sig i läckande tarm som på sikt kan leda till autoimmun sjukdom. Även här är den offentliga vårdens CRP-tester för grova liksom läkare inte har kunskap nog för att hjälpa er vidare. Funktionsmedicinare finns på landets större orter. Jag tror inlägget tas bort om jag rekommenderar särskilda poddar, namn eller företag så därför kan jag bara önska er lycka till. Det är fantastiskt att du tar ansvar för dig själv , maken och att ni samtalar kring detta så era chanser är goda till förändring.

Anonym skrev:

Jag ser dilemmat med att vilja be om hjälp som kan betyda att makens jobb ryker. Du försöker vara preventiv och maken verkar inte vilja ha extern hjälp. Ibland går det inte att påverka sitt och andras liv och då gäller det att lyckas föra livet vidare som i ert fall som par. Att acceptera svårigheter och samtidigt vara realist är en utmaning. Håren reste sig på ryggen när jag föreställde mig en svårt deprimerad pilot som får en impuls och tar flera personer med i graven.. Frånsett det har jag några ideer och tankar som kanske kan ge er nya infallsvinklar. Kanske ser maken sånt gott stöd i dig att han upplever att han inte behöver extern hjälp? Klarar du att vara det stödet om han inte blir bättre eller till och med försämras vilket naturligtvis inte är ditt fel men hur pallar du rent mentalt av att tänka dom tankarna? Inledningsvis skrev du att partnern inte strävar efter att bli lycklig igen. Vad är lycklig för din del och hans del? Har ni samma definition av att vara lycklig? Kanske uttrycker partnern något om förändring i sitt och därmed även i ditt liv utöver att han verkar deprimerad? Jag antar att du är orolig eftersom du skriver i forumet för att få lufta dina ideer om partnern och den oron behöver du återigen uttrycka om du känner att du är villig att göra annorlunda denna gång genom att acceptera att han inte pratar med en professionell. Ett ytterligare tips är att ni söker andra vägar till tillfrisknande från depression via en privat läkare som arbetar med funktionsmedicin. Idag finns flera hypoteser och forskningsresultat som lyfter nya sätt att behandla depression och den offentliga vården ännu inte anammat, som ser vissa typer av depression som inflammatorisk. Det skulle kunna betyda att mediciner och samtal är fel insats om det inte finns relationella eller filosofiska livsproblem utan att partnern har en låggradig inflammation och tom visat sig i läckande tarm som på sikt kan leda till autoimmun sjukdom. Även här är den offentliga vårdens CRP-tester för grova liksom läkare inte har kunskap nog för att hjälpa er vidare. Funktionsmedicinare finns på landets större orter. Jag tror inlägget tas bort om jag rekommenderar särskilda poddar, namn eller företag så därför kan jag bara önska er lycka till. Det är fantastiskt att du tar ansvar för dig själv , maken och att ni samtalar kring detta så era chanser är goda till förändring.[/quote

En liten tröst i hans yrke är att han inte har certifikat och flyger passagerar plan, endast små typ sesna plan, med två – fyra platser när han utbildar. Har annars tänkt din tanke.

Jag tror säker att han vill bli lycklig igen och känna glädje, men är så trasig att allt bara känns som att de är omöjligt och det finns ingen ork.

Sen är vissa dagar bättre än andra, idag och igår är sådan dagar. Han pratar lite mer och inte bara för att han “måste” säga nått. Skattade till för en sak jag berätta. Det gör mig lycklig att se att det nån stanns finns där. Samtigt får jag påminna mig själv om att han ändå mår jättedåligt, trots en bättre dag. Jag vet att det inte kommer vända bara så, utan ta tid och förhoppningsvis att han kan komma till en punkt där han har dagar som är bättre eller perioder som är lite bättre så han själv hinner se och känna att det inte bara är mörker.

De bra stunderna har varit väldigt få det senaste men när de väl kommer vill jag säga till honom “kom ihåg att det går” eller något så han faktiskt ser själv att det är lite ljust. Dock finns oron att jag då ist vänder det, så han tappar glädjen. Svår val. Att vgöra vad som är bäst just då, samtidigt som jag själv passar på att njuter av min “gamla” man och suget in all den energi det ger mig för att orka ta det vidare.

Precis som du tror, så skriver jag av mig för att det inte skall bli för mycket för mig. Har familj och vänner runt mig som stöttar och är måna om att jag inte får glömma bort mig själv. Jag har mina tillfällen i vardagen jag försöker ta till vara på när jag vet att jag kan andas ut och bara få må. Har som sagt en kollega som varit i liknande situation som min man som jag är tacksam mot att få prata med och höra ur ett perspektiv där någon tagit sig uppåt. Och en annan kollega som även är bra att prata tankar mm med. Tänkte att jag kanske kan hitta någon /något som är utomstående och bara kunna rännsa tanka, känslor, oro. Oavsett om någon annan läser och eller svara, finns det en viss lättnad i att bara skriva och få ur sig, saker som inte alltid kommer ur mun.

Jag har förvånas över att någon svarat, men du skall veta att jag uppskattat dina reflektioner och tips på hjälp som finns att få! För precis som du skriver finns det mycket man inte vet om eller tänker på som kanske är mer rätt väg för min man/oss att gå.

Tack för ditt svar. Jag förstår vad du menar med att skriva av sig eftersom jag också gör detsamma. Hoppas bara att du kan komma vidare och liksom din man få må bättre. Livet är inte bara en dans på rosor så ett tag går det att står ut med utmaningar. Allt gott till er.