Glad men vill ta mitt liv?

Jag är 14 år och har varit i en väldigt djup depression i ungefär ett år nu. jag är sjukskriven från skolan och går på antidepressiva och tar ångestdämpande. det finns de stunder då jag tänker på att seriöst ta mitt liv, men sedan mår jag överdrivet bra. jag blir så förvirrad och får ångest över det för det känns som om jag lurar de som är nära mig.

det är inte bara jag som blir förvirrad över mitt beteende. men vad ska jag göra? läkemedel gör ingen skillnad, kontakten på bup får mig inte heller att må bättre, även fast jag gått där i 6 månader nu.

någon som kan känna igen sig?

Javisst kan jag känna igen mig. Precis som du har jag varit svårt deprimerad. Att du skriver gör mig glad, för det betyder att du börjat hitta vägar att lösa ditt mående med andra. Jag frågade ingen varför jag mådde dåligt och trodde att jag skulle lösa mina problem utan andra så jag tror du redan börjat din resa till tillfrisknande bara för att du delar dina tankar. Bäst är att prata med någon du litar på och upplever att du kan säga vad du vill till.

Dina självmordstankar är ett symtom på att något i ditt liv behöver bli bättre och ibland kan det finnas flera anledningar som bättre mat (antiinflammatorisk), bra träning som passar dig och framförallt ha människor som stöttar dig när du dåligt och kan hjälpa dig bli allt du vill bli. Ibland suger bara människorna i din närhet och det kan vara förvirrande när de säger att de vill ditt bästa men du ändå inte mår bra med dem.

Du är 14 och kommer att gå lära dig massor om dig själv och andra de kommande åren. Sluta inte leva utan var bara extra snäll mot dig när du får självmordstankar. Tänk att “just nu har jag självmordstankar (när du har dom) och nu ska jag göra tvärtemot och göra något jag vet jag brukar tycka om även om jag inte känner det just nu”.

Fortsätt leta allt som kan vara bra för dig acceptera att du har motstridiga tankar och att du samtidigt letar svar på hur du kan bli bättre. Mediciner och samtalsterapier är inte lösningen men kan vara ett stöd en tid.

Du fortsätter väl äta även om du upplever att medicinen inte fungerar ? Medicin är en bråkig del och kan behövas ta länge för att ge en effekt. Om det inte fungerar ändå kan det vara bra att berätta att det inte fungerar till läkare

Och ibland om man inte känner att samtals terapin funkar så kan det handla om person kemi och då får man byta – i fin ålder hade jag samma problem och kände mest som att jag satt av tiden där .

 

 

[Teal Cofude]

Anonym skrev:

Jag är 14 år och har varit i en väldigt djup depression i ungefär ett år nu. jag är sjukskriven från skolan och går på antidepressiva och tar ångestdämpande. det finns de stunder då jag tänker på att seriöst ta mitt liv, men sedan mår jag överdrivet bra. jag blir så förvirrad och får ångest över det för det känns som om jag lurar de som är nära mig. det är inte bara jag som blir förvirrad över mitt beteende. men vad ska jag göra? läkemedel gör ingen skillnad, kontakten på bup får mig inte heller att må bättre, även fast jag gått där i 6 månader nu. någon som kan känna igen sig?

Hej Indigo Hinaci

Vad bra att du skriver.
Hör gärna av dig till journummer och dylikt om du känner att du mår så dåligt.

Det konstiga är att det är normalt att vara konstig.

Jag är inte lika ung som du längre, men jag minns hur jobbigt det var. Även om jag inte hade någon diagnos då kan jag se i backspegeln att jag hade Bipolär sjukdom som jag debuterade i mycket tidigt. Det fanns fler sjuka delar som vi inte behöver gå in på, men det som fick mig att överleva var bl.a. min nyfikenhet.

En bra sak jag har med mig är: En sak i taget!
Det innebär att jag får lov att koncentrera mig på saker som inte har lång tidsrymd eller är för stort projekt, såvida jag inte önskar att göra annorlunda. Ibland har jag för bråttom och vill ha resultat snabbt, men då får jag tänka att jag inte klarar av allt nu, utan får ta lite sen.
Tänk om du får lov att vara deppig och nere, och att du sen får lov att vara glad om du är så. Du lurar ingen om du är som du känner. Folk får helt enkelt ta dig som du är. Är man förkyld får man lov att hosta och snörvla. Om du är deppig får du lov att vara ledsen och givetvis får du lov att vara glad.

Ångest är en sak man kan sätta på egen plats tycker jag. Den kommer och stör lite här och där. Visst har du redan hört om att ångest är bra också, men den dåliga är den som bekymrar mig.
Min ångest är inte alltid svårast när jag är ledsen, arg eller deppig. Den kan vara lika svår när jag är glad eller nöjd. Jag har lärt mig att min ångest styr mig om jag inte styr den. Därför har jag försökt lära mig mer om mig själv och min ångest genom att lyssna på min kropp och mina tankar.

Om jag förstår det rätt har du humörsvängningar som du inte kan kontrollera. Kanske kan du fundera på om det skulle kunna förstärkas eller rent av vara anledning att du är i obalans med hormonerna? De är inte att leka med, vill jag lova.

Skriv gärna mer. Du är inte ensam.