Hem > Forum > Depression > Gjort något dumt, jag vet

Gjort något dumt, jag vet

Visar 10 inlägg - 25 till 34 (av 34 totalt)
33
  • Jag har också blivit hänvisad till kommunens verksamheter, tex träfflokal och kyrkan. Känner så väl igen detta! Har inte fått någon hjälp alls det senaste åren, försökt massor! Stopp överallt, de kommer med alla möjliga undanflykter som tex omorganiseringar, att jag inte kan få hjälp eftersom jag är sjukskriven och att jag uttryckt att jag inte kan jobba,jag är säker på att jag inte klarar det(då får man inte terapi tydligen, terapin måste leda till jobbförmåga), att jag tar benzo vid behov (då fungerar tydligen heller inte terapi, enligt alla läkare jag träffat,spelar ingen roll om de bara är en tablett i veckan), att jag sagt nej till att fortsätta att träffa en terapeut (som jag inte trivdes med, detta var för många år sedan men står i min journal ), att dom har slutat med stödsamtal i psykiatrin, så det kan jag inte heller få,att jag vägrar ssri/snri (har testat flera sorter tidigare, det har aldrig fungerat på mig.)Träfflokalen passade inte mig alls, jag behövde någon att prata med om min oro och få professionellt stöd. Det får man inte där. Jag kände mig inte hemma där alls.Kyrkan har däremot hjälpt mig, men dom har begränsat med tider och jag får oftast bara komma två ggr/månad och har då glömt det jag behövde säga samt hinner ofta inte med att berätta om allt som jag går igenom. Jag är nöjd ändå , för dom har ett mkt professionellt bemötande och stor respekt, som jag aldrig mött i vårdsammanhang.

    Purple Kuvisu

    Hej. Om jag var i ditt läge så skulle jag ta ringa ”Patientnämnden” utan tvekan. Jag känner igen nästan allt du skrivit och och har själv varit i samma situation som du. Du är sjukskriven för att du inte mår bra. Benzo vid behov har ingenting att göra med att du blir nekad att få komma till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Då du verkar ha en läkare ”utanför psykiatrin” så kan du ta hjälp att få en remiss till öppenvården och att du behöver stödsamtal och en psykiatriker.

    ”att jag sagt nej till att fortsätta att träffa en terapeut (som jag inte trivdes med, detta var för många år sedan men står i min journal”

    Jag har själv bytt psykolog, kurator på grund av att ”kemin” inte stämmer. Det är inte någons fel, känns det helt fel så kan resultatet bli att man inte vill, kan, törs berätta, och i värsta fall så får man inte fram ett ljud. Om jag inte har fel, så kan man inte radera det som står i din journal, men de kan göra en rättelse över att du känner dig kränkt av det som är skrivet. 

    Jag tror att man inte får skriva nedsättande meningar i en journal. Om du inte får någon hjälp med att skriva en rättelse, så ta upp det med patientnämnden. Även IVO och Datainspektionen fins till för dig.

    Du kan även backa till sidan 2 där rubriken är: ”Diskriminering i psykiatrin. Nätverksmöte för landstingens högsta psykiatrichefer.” Där ger de sig själva svidande kritik över hur patienter behandlas. I ditt fall verkar organisationen på din mottagning inte fungera, ofta på grund av en chef för mottagningen som inte har förmågan att styra mottagningen så som den borde göra.

    Jag säger som jag brukar göra. Jag är en vanlig person om har med psykiatrin att göra väldigt länge och då får man erfarenhet. Det är min erfarenhet som jag använder. Jag kan ha fel, i ditt fall så har jag varit med om samma sak. Det jag skrivit till dig, har du rätt till enligt svensk lag. Ibland får man tuffa till sig om man orkar. Du är en hjälpsökande människa och enligt mig så ska du inte tolerera om du tycker att du inte får hjälp eller blir fel bemött.

    Så tycker jag…

    Purple Kuvisu” Hej. Om jag var i ditt läge så skulle jag ta ringa ”Patientnämnden” utan tvekan. Jag känner igen nästan allt du skrivit och och har själv varit i samma situation som du. Du är sjukskriven för att du inte mår bra. Benzo vid behov har ingenting att göra med att du blir nekad att få komma till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Då du verkar ha en läkare ”utanför psykiatrin” så kan du ta hjälp att få en remiss till öppenvården och att du behöver stödsamtal och en psykiatriker.

    Jag har själv bytt psykolog, kurator på grund av att ”kemin” inte stämmer. Det är inte någons fel, känns det helt fel så kan resultatet bli att man inte vill, kan, törs berätta, och i värsta fall så får man inte fram ett ljud. Om jag inte har fel, så kan man inte radera det som står i din journal, men de kan göra en rättelse över att du känner dig kränkt av det som är skrivet. Jag tror att man inte får skriva nedsättande meningar i en journal. Om du inte får någon hjälp med att skriva en rättelse, så ta upp det med patientnämnden. Även IVO och Datainspektionen fins till för dig. Du kan även backa till sidan 2 där rubriken är: ”Diskriminering i psykiatrin. Nätverksmöte för landstingens högsta psykiatrichefer.” Där ger de sig själva svidande kritik över hur patienter behandlas. I ditt fall verkar organisationen på din mottagning inte fungera, ofta på grund av en chef för mottagningen som inte har förmågan att styra mottagningen så som den borde göra. Jag säger som jag brukar göra. Jag är en vanlig person om har med psykiatrin att göra väldigt länge och då får man erfarenhet. Det är min erfarenhet som jag använder. Jag kan ha fel, i ditt fall så har jag varit med om samma sak. Det jag skrivit till dig, har du rätt till enligt svensk lag. Ibland får man tuffa till sig om man orkar. Du är en hjälpsökande människa och enligt mig så ska du inte tolerera om du tycker att du inte får hjälp eller blir fel bemött. Så tycker jag…

    Purple Kuvisu” Hej. Om jag var i ditt läge så skulle jag ta ringa ”Patientnämnden” utan tvekan. Jag känner igen nästan allt du skrivit och och har själv varit i samma situation som du. Du är sjukskriven för att du inte mår bra. Benzo vid behov har ingenting att göra med att du blir nekad att få komma till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Då du verkar ha en läkare ”utanför psykiatrin” så kan du ta hjälp att få en remiss till öppenvården och att du behöver stödsamtal och en psykiatriker.

    Jag har själv bytt psykolog, kurator på grund av att ”kemin” inte stämmer. Det är inte någons fel, känns det helt fel så kan resultatet bli att man inte vill, kan, törs berätta, och i värsta fall så får man inte fram ett ljud. Om jag inte har fel, så kan man inte radera det som står i din journal, men de kan göra en rättelse över att du känner dig kränkt av det som är skrivet. Jag tror att man inte får skriva nedsättande meningar i en journal. Om du inte får någon hjälp med att skriva en rättelse, så ta upp det med patientnämnden. Även IVO och Datainspektionen fins till för dig. Du kan även backa till sidan 2 där rubriken är: ”Diskriminering i psykiatrin. Nätverksmöte för landstingens högsta psykiatrichefer.” Där ger de sig själva svidande kritik över hur patienter behandlas. I ditt fall verkar organisationen på din mottagning inte fungera, ofta på grund av en chef för mottagningen som inte har förmågan att styra mottagningen så som den borde göra. Jag säger som jag brukar göra. Jag är en vanlig person om har med psykiatrin att göra väldigt länge och då får man erfarenhet. Det är min erfarenhet som jag använder. Jag kan ha fel, i ditt fall så har jag varit med om samma sak. Det jag skrivit till dig, har du rätt till enligt svensk lag. Ibland får man tuffa till sig om man orkar. Du är en hjälpsökande människa och enligt mig så ska du inte tolerera om du tycker att du inte får hjälp eller blir fel bemött. Så tycker jag…

     

     

    Hej!

    vilken otroligt respektingivande å klok människa du framstår som. Jag mår sämre än någonsin nu å skulle gärna vilja be dig om råd. Är i livskris. Läs gärna mina andra svar

     

    vore oerhört tacksam för svar

    Jag har pratat med läkare i både psykiatrin och vårdcentralen. Alla har sagt att man inte kan tillgodogöra sig terapi om man tar benzo, även om det bara är vid behov. Jag har inte fått komma till psykiatrin till en terapeut, trots flera remisser. En annan sak de alltid påstår är att man inte får en längre terapi om man inte planerar att komma tillbaka till arbete. I mitt fall är det inte troligt att jag gör det då jag inte klarar enkla jobb och inte har utbildning. Och eftersom de bara erbjuder terapi nuförtiden och inga stödsamtal får jag ingen hjälp alls. Jag mår bara sämre, både kroppsligt och psykiskt. Jag är inte så stark att jag orkar överklaga igen. Jag har haft kontakt med psykiatrin till och från i c:a 25 år och jag orkar inte stånga mig blodig mer. Jag har fått så mycket skit och så lite hjälp. Jag hör inte till dom människorna som anses värdig att få hjälp. Jag får sällan sjukintyg fast jag verkligen är sjuk. Jag känner många som är friskare än mig och har mycket mer ork som lätt får sjukintyg. De har stora nätverk med familj och vänner som kan hjälpa till. Jag har inget av det. Jag har haft två olika personliga ombud , men inte ens då fick jag hjälp. Jag har ingen energi att ta tag i detta igen. Går till en diakon och får stödsamtal vilket ger mer hjälp än de 25 år i vården och psykiatrin! Bara dessa fantastiska samtal, med en person som är absolut närvarande, är  läkande för mig! Jag slipper höra att jag saknar samarbetsvilja (som psykiatrin ofta kläckte ur sig), att jag beter mig fel eller på annat sätt är otillräcklig. Jag gick hem gråtfärdig nästan varje gång. När jag varit hos diakonen går jag därifrån stärkt och lugn, det är en så enorm skillnad.Blir trodd när jag säger hur jag mår, bara det är så viktigt för mig. Professionellt och varmt bemötande. Får även bra förslag på vart jag kan vända mig när det gäller något jag behöver. Många av dom förslagen har varit till stor hjälp.

    Till ”Red Saveqy

    Hej på dig. Jag hittade dig i en annan tråd där du skriver:

    13 Nov, 2019 kl. 17:57
    Hej ni bättre människor!

    Vädjar till er kloka människor som gav trådstartaren å oss andra en hel del ovärderliga tips. Å ber ödmjukt om pm. Å vägledning till någon som insett jag inte var född til attl eller värd att må annat än skit. Det tog sin tid. Men vill bara slippa misslyckas mer. Vill bara vara beroende av en människas ord. Å följa varje ord. Å ge tillbaks genom att göra allt för å uppfylla varje önskan hos min mentor. Klarar inte livet på egen hand. Är bara så. Ska berätta mer utförligt vid svar. Är fast i missbruk gjort många behandlingar. Noll självförtroende å självrespekt. Vill inte längre höra falska hopp utan sanningen. Av någon som inser min personlighets svaghet. Å vet hur jag ska leva för att få inre ro å mening. Kunna duga till något. Göra det enda jag är okej på. Please å serva andra. Tack på förhand.

    Till att börja med så är du lika värdefull som alla andra människor på vår jord. Du tror att andra människor är mer värda än du själv, vilket är helt fel. Kanske tar du åt dig saker som du inte ska bry dig om. Jag har varit i din situation och när man mår psykiskt dåligt, så tar man åt sig allt som en ”dammsugare” som du inte brytt dig om när man är friskt och psykiskt stark.

    När jag läser det du skrivit här ovan så tror jag att du är fin, klok och känslig människa som har förmågan att ge, men har svårt att hjälpa dig själv när du har det jobbigt psykiskt.

    Du skriver att du ska uppfylla varje önskan hos min mentor (?) Vad är det din mentor vill att du ska uppfylla (om jag får ställa den frågan)

    Du berättar även at du är fast i ett missbruk och fått behandlingar. Jag har varit i din situation förr då jag missbrukade beroendeframkallande läkemedel. Jag kontaktade då: TUB mottagningen som hjälpte mig att trappa ut medicinen, och det tog lång tid att trappa ut helt. TUB mttagninger har som enda mål att deras patienter ska bli fria från dessa helvetes mediciner.

    Du vill inte höra falska hopp, du vill höra sanningen. Om jag vänder på meningen: Vad är ”falska hopp” för dig, Du har fått hopp som sen visat sig inte fungera, kam du berätta hur du menar?

    Sen har vi sanningen som du vill få höra. Kan du beskriva vad/hur en sanning kan vara, eller vill att den ska vara?

    Jag gick till en av kyrkans diakoner trots att jag inte är troende då min mor höll på att gå bort. Det är nu 10 år sen hon gick bort, och jag kan fortfarande känna en svår smärta psykiskt, då jag nu inte har någon kvar i min släkt. Jag är helt själv.

    En sista fråga till dig för idag. Om vi bortser från att du känner dig trygg när du varit hos din diakon, finns det något annat som får dig att må lite bättre?. Lyssna på musik, vandra i skogen (tycker jag själv är stärkande då man är ett med naturen), läsa eller något annat?

    Det var många frågor ”Red Saveqy”, du svarar på de frågor du själv vill.

    Jag känner igen många av dina känslor och jag ska försöka hjälpa dig så gått jag kan och vad forumet tillåter. Du behöver inte ha bråttom att skriva ett svar, tänk igenom mina frågor innan du svarar.

    Till ”Purple Kuvisu

    Klockan är nu 24:00. Jag återkommer till dig i morgon

    MVH ”Blue Fyrujo

    Till ”Purple Kuvisu

    Psykiatrin har faktiskt rätt när de säger att patienter som får lugnande mediciner oftast inte får ”KBT-Terapi” eller annan form av samtalsstöd. Det beror på att lugnande mediciner gör att du inte är i ditt ”sanna jag”. Jag har själv råkat ut för det. Jag fick hjälp av ”TUB mottagningen” att sätta ut mina beroendeframkallande mediciner. Länk till TUB Mottagningen .

    Du skriver:En annan sak de alltid påstår är att man inte får en längre terapi om man inte planerar att komma tillbaka till arbete. I mitt fall är det inte troligt att jag gör det då jag inte klarar enkla jobb och inte har utbildning.”

    Jag mår bara sämre, både kroppsligt och psykiskt. Jag är inte så stark att jag orkar överklaga igen. Jag har haft kontakt med psykiatrin till och från i c:a 25 år och jag orkar inte stånga mig blodig mer. Jag har fått så mycket skit och så lite hjälp. Jag hör inte till dom människorna som anses värdig att få hjälp. Jag får sällan sjukintyg fast jag verkligen är sjuk. Jag känner många som är friskare än mig och har mycket mer ork som lätt får sjukintyg. De har stora nätverk med familj och vänner som kan hjälpa till. Jag har inget av det. Jag har haft två olika personliga ombud , men inte ens då fick jag hjälp.

    Jag vet nu inte om din kontakt med psykiatrin sker med: Företagshälsan, Psykiatrisk Öppenvårdsmottagning eller via en privat psykiatriker. Hur som helst så tycker jag att din kontakt ska läsa på lite bättre. Det ska inte ha någon betydelse över hur lång tid som du är sjukskriven för att få den hjälp som behövs i ditt fall. Du är ju sjukskriven för att du mår dåligt psykiskt, och psykiatrins mål är ju att då ska få må bra igen. Du verkar ha haft otur i din kontakt med psykiatrin, ge inte upp, hjälpen finns, det gäller för dig att hitta den.

    Jag tar mig själv som exempel: Jag började må dåligt efter en omorganisation där jag jobbade. Min depression började med ryggvärk och det gjordes massor av undersökningar. Företagsläkaren skrev ut mycket starka smärtstillande läkemedel och det var lätt att falla för frestelsen att ta 2-3 extra tabletter. Efter en tid så var jag slav under dessa helvetestabletter. Efter cirka 3 år med dessa mediciner som utvecklade sig till ett missbruk. Jag sökte inte upp läkare för att få dessa piller, läkarna var så givmilda ändå. Provade nog hela FASS av beroendeframkallande mediciner, och vissa av dem fick man en fruktansvärd abstinens. Det var då jag såg en annons om TUB mottagningen. Jag gick där varje vecka i säkert 3 år, pga. återfall, men till slut trappades dessa mediciner ut helt vilket jag har att tack TUB mottagningen för. (Det är bra att landstinget nu är mycket återhållsamma med förskrivning av dessa läkemedel) Jag var sjukskriven och jobbade om vartannat men med ångest, GAD samt ADHD. Ett litet hopp nu… Personalchefen där jag jobbade kontaktade försäkringskassan för att gå ner i arbetstid. Försäkringskassan skickade en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning som skrev ett läkarintyg att jag skulle jobba 50% och 50% i sjukersättningen samt samtalskontakt på psykiatrimottagningen. Det gick bra ett par år, läkaren skrev sen ett brev till försäkringskassan att jag borde få 100% sjukersättning pga min psykiska problem. Försäkringskassan höll med, så nu har jag 100% sjukersättning till min pension. Måste även tala om att jag provade med 25%, 50%, och 75% sjukersättning men jag orkade inte arbeta. Mitt psykiska mående tog all min kraft. Jag är nu runt 60 år och har varit inne i psykiatrin sen jag var 13 år.

    Mitt försök till ”råd” till dig är att du själv kontaktar försäkringskassan och be om ett möte med din handläggare. Tala om hela din situation då du inte får någon hjälp att komma tillbaka till arbete och att du mår sämre och sämre. Du kan även byta mottagning om du inte har förtroende för din nuvarande.

    Du kan även beställa tid hos psykatriska chefsöverläkaren där du går och tala om att dina kontakter där inte fungerar. Om du tycker att du blir felbehandlad så tveka inte att ringa till Patientnämnden Deras tjänster är gratis.

    Mitt exempel då jag först fick ryggont och fram till 100% sjukersättning tog ungefär 7-8 år. Ville tala om det, det går alltså inte på en halvtimme.

    Blev du lite klokare av mitt inlägg tror du

    Först och främst vill jag vara tydlig med mina beroendeframkallande mediciner. Jag har xanor eller stesolid Dessa hjälper när jag får panikattacker men jag använde dem mycket sällan, ibland går det tre veckor sedan senast jag tog en tablett. Idag är det c:a 2 veckor sedan jag tog en tablett.Jag är alltså inte beroende. Men det spelar ingen roll, bara för att de ser att jag får recept på preparaten (ungefär varannan månad) anser de att jag inte kan gå i terapi. Det är helt felaktigt anser jag. Jag lider mig igenom ångest i stort sett varje dag, utan att ta en enda tablett. Jag tar dem bara vid svårare panikattacker som jag kan vakna av eller som jag kan få när jag är på stan, på färdmedel osv Jag tar dem för att jag inte ska få panik där det finns folk. Det har nämligen hänt att jag fick det en gång och då kom det massa folk och höll fast mig och då trodde jag att jag skulle kvävas och dö på riktigt…Folk beter sig jättekonstigt när man får panikattacker. Dom gör det bara värre. Och jag vågar inte riskera det igen.Därför är det extra viktigt att jag kan ta med mig några tabletter när jag är ute själv.(vilket jag ofta är) När jag känner att det är på gång kan jag ta en tablett och då klarar jag att ta mig hem själv.Jag har mkt smärtor i min kropp även ryggen, ibland klarar jag inte ens en kortare promenad.Jag tror jag lider av fibromyalgi men har inte orkat ta tag i det eftersom man ofta inte blir trodd i vården om man har det.Jag har gått till massor av sjukgymnaster men bara fått träningsprogram som inte hjälper eller i värsta fall gör det värre. Tränar yoga dagligen minst en kvart.Och långpromenader nästan varje dag. Men det gör mkt ont i kroppen, knän och rygg mest.Är normalviktig. Jag blir extremt trött av att göra något utanför hemmet, t.ex ta mig någonstans med färdmedel. Svettas och mår illa, blir åksjuk. Har ont av ljus och elektricitet i lokaler, det är ofta dålig luft och varmt. Får yrsel och hjärtklappning.Jag har aldrig vågat ta smärtstillande som jag fått av läkare. De bara tjatar om att jag ska ta alvedon eller NSAID preparat men jag vägrar. Jag är säker på att min kropp inte klarar det. Jag är rädd att behöva trappa upp till opioider. Jag vill inte ta mediciner varje dag. Jag har även IBS som blivit lindrigare sedan jag tog bort det mesta av gluten, socker och mjölk. Jag dricker kaffe men bara på helger och vin väldigt sällan.  Jag lever på paleo kost för det mesta.Är inte helt bra men halsbrännan är i stort sett borta, det led jag av varje dag i många år. Jag hade så ont i magen att jag bara låg och svettades, trodde att jag skulle dö av smärta.. Även de plågsamma sväljsvårigheterna jag hade är borta.Kosten har gjort underverk för min mage, även om jag inte är helt bra. Läkarna gav mig bara omeprazol, det blev det värre, jag behövde  den viktiga magsyran, problemet var ju fel mat..ofta vet jag mer om min kropp än vad läkarna vet. Dina förslag var jättebra, tack så mycket för att du tog dig tid att skriva! Har sökt sjukersättning igen iaf, sedan får jag se om jag måste överklaga igen…Får panik att träffa läkare eller fk-folk, säger alltid fel eller glömmer säga allt som behövs, är så otroligt nervös. Ser frisk ut, ingen tror att jag är sjuk Har så dåliga erfarenheter av sjukvård och myndigheter! Känner att jag inte kommer orka samhall, är rädd att dom ”tvingar” mig till det istället för sjukersättning!

    Hej igen ”Purple Kuvisu

    Nu förstår jag, du är inte beronde av stesolid eller Xanor. Du tar dem vid behov och väldigt sällan. Har du loggat in på ”Mina Sidor” i vårdguiden någon gång? Du behöver logga in på din bank och därifrån ladda ner ”Bank ID”. Installera sen programmet. Därefter går du till ”Vårdguiden” och klickar på ditt landskap. Högst upp på högra sidan står det ”Logga in”. Därefter får du använda Bank ID tjänsten för att se all din information. Du kan bl.a. läsa in egen journal. se dina recept och mycket mer. Din läkare ser ju i din journal att du får dem utskrivna varannan månad och när det finns risk för panikattacker. Du får inte den hjälp som du ska få, pga. att de hakat upp sig på dina receptförskrivningar av Stesolid. Du har ångest från morgon till kvällen och jag lider verkligen med dig då ångesten tar så mycket kraft psykiskt och ändå stålsätter du dig och lider.

    Om du har tillgång till en skrivare så skriv ut dina inlägg så slipper du sitta och försöka komma ihåg vad du sagt, med riska att man glömmer hälften. Du kan inte jobba pga. av din samsjuklighet och bli tvingad att jobba på ”Samhall” tror jag inte att du behöver oroa dig för.

    Du är sjukskriven, har du fast anställning på ditt nuvarande arbete (?)

    I ditt läge så skulle jag själv ringa försäkringskassan och be att få prata med din handläggare. Om du inte har någon så ser de till att du får en. Beställ sedan en besökstid och ta med dig alla papper så handläggaren själv får se din nuvarande situation. Be om hjälp för att få träffa en psykiatriker då du inte orkar det själv längre. Fråga om någon kan följa med till läkaren som stöd. Du kan ringa din kommun och be om ett ”Personligt Ombud”, de är till för att hjälpa till vid kontakter mellan olika myndigheter. Du har haft 2 st. ser jag, och fick ingen hjälp?. Märkligt. Om du fortfarande anser att du inte blir trodd eller får hjälp så ringer du Patientnämnden. De står på patientens sida så du behöver inte vara orolig att kontakta dem. Hoppas att du har en skrivare så du kan printa ut inläggen.

    Hör av dig

    MVH Blue Fyrujo

     

    Jag har redan gått in på vårdguiden tidigare. Alla journaler finns inte där, bara vissa. Jag har kontaktat patientnämnden flera gånger men de tyckte inte mitt ärende var allvarligt och det fanns inga bevis enligt dem. Jag blev illa behandlad av läkare men de tog inte det på allvar.Jag skulle kontakta chefen på mottagningen och gjorde det men hon sa att inga fel begåtts. Det var stopp överallt! Psykvården har sagt  att jag hade tackat nej till hjälp men det är inte sant. Jag ville inte ha boendestöd eftersom jag inte ville ha någon främmande person i mitt hem, jag får ångest av det och tycker det är extremt obehagligt. Jag behövde inget boendestöd heller. De ville att jag skulle ha kontaktperson men var inte mogen för det just då, eftersom jag inte ville göra saker ute en period. Jag gick bara ut en kort sväng för att handla, och tyckte att jag kunde göra det själv. Jag ville hellre ha en nära vän än en kontaktperson och det förklarade jag, att jag känner mig bara trygg med någon som valt mig och inte någon som umgås för att få betalt, typ som gör det som ett jobb.Jag fattar att vården inte kan skaffa vänner till mig, men jag sa bara som det var, vad mina behov var. Jag ville gå i terapi men det var jag tydligen inte mogen för och senare hette det att jag inte ville jobba (när jag inte kunde jobba) och då fick jag ingen hjälp. Och senast hette det att man inte kan tillgodogöra sig terapi när man har recept på benzo, som jag nämnde tidigare. Efter mycket om och men fick jag komma till en ångestmottagning. Där fick jag en terapeut i utbildning som inte frågade någonting om mig, han satte igång direkt och det var så förvirrande och pressande att jag fick ont i hela kroppen. Jag försökte ändå att gå dit  en andra gång men då blev det ännu värre. Det kändes som han gjorde allt enligt någon mall och hade samma minspel hela tiden, log aldrig, var mycket märklig. Och när jag talade om att jag ville byta terapeut blev det blankt nej.Försökte komma dit igen via vårdcentral och terapeut där som skrev remiss. Blev blankt nej. Försökte även komma till en annan terapimottagning. Nej där med. Har haft sjukersättning i ett år i taget, flera år sedan, blev utförsäkrad och kom aldrig tillbaka, trots många försök. Jag hade ett personligt ombud eftersom jag inte vågade träffa läkare ensam, då  flera av öppenmottagningens läkare kränkt mig, (de vågar säga något dumt när någon  annan var med i rummet, det visste jag.)  Men ombudet hade ingen ”geist”, var fåordig och det kändes som han hade det jobbet för att det var soft och fritt, ungefär..Så jag bytte ombud något år senare, samma sak där men sedan hände inget, han verkade allmänt sjavig och ointresserad av sitt jobb och även här fanns det ingen vilja att verkligen hjälpa. Han gjorde massa ärenden på arbetstid det fanns inga ramar kring jobbet alls. Jag gav upp. Jag har sedan dess hankat mig fram med olika jobb för att kunna betala hyran, trots att jag egentligen inte orkat. Och det märker alla på jobbet och det blir ohållbart till slut.

Visar 10 inlägg - 25 till 34 (av 34 totalt)
33

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.