Gjort något dumt, jag vet

[Indigo Himofa]

Hallå igen!

Ska träffa läkare och psykolog på fredag är det tänkt, för bedömning osv. Det besöket upptar just nu i princip dygnets alla timmar med tankar, oro och rädsla. Jag går igenom alla tänkbara scenarier om och om igen….

Försöker samtidigt formulera mina tankar skriftligt att ta med, då jag brukar ha svårt att få fram vad jag vill säga i liknande situationer på grund av nervositet mm. Känner mig så liten och i underläge…

Tack för boktipsen, skall kolla upp dem när jag får lite ork igen, gillar normalt att läsa och det är alltid intressant och nyttigt att få ny kunskap och förståelse.  /

Hej och god morgon.

Ditt besök på fredag plågar dig väldigt mycket med negativa känslor över att besöket kommer att gå fel, glömma bort och inte få fram det som är viktigt att berätta, så att de förstår dig.

Jag har själv varit med om dessa besök och tankarna upptog en stor del, precis som för dig just nu. För att lindra din oro och rädsla så har du redan ordnat så att du inte behöver plåga dig hela tiden fram till ditt läkarbesök.

Du har själv ordnat så att din psykolog är med, Du har börjat skriva ner det som är viktigt för dig, (om du har svårt att formulera meningar, så skriv endast “stolpar” som du har med dig på ett papper)

Ännu ett tips till från mig till dig: om du inte har en skrivare hemma, Logga in på Mind, och be dem att läsa denna tråd som vi nu använder. Du har fått fram mycket om ditt mående genom denna “tråd”, så tala om att de ska läsa den vid ditt läkarbesök. 

Mina tips om böckerna var bara en liten del om vad som finns. Försök att tvinga dig ut och besök butiker som har begagnade böcker för att skingra tankarna. Det hjälper att komma ut, jag lovar.

Att sitta hemma och tänka gör att du bara varvar upp dig, är min egen erfarenhet. Att gå ut och att ha ett mål är ju en förändring till något nytt och positivt. (Lätt för mig att skriva, men kanske jobbigt för dig) Försök även om det tar emot.

Forskning har visat att komma ut i dagsjuset, hjälper mycket mer än vad man tidigare trott, speciellt att gå i skogen kommer att ge dig kraft. Att sitta på en stubbe och “bara vara”, lyssna på fåglarna och alla andra ljud. Ta med sig en termos och några smörgåsar gör dig gott. För mig själv hjälpte det mycket att ge mig ut i skogen, så långt in i skogen så jag fick vara ifred.

Vi hörs när du själv vill, jag svarar, det vet du.

[Indigo Himofa]

Uppdatering

Har genomlidit läkarbesöket idag, blev inte någon bra historia… Stödet från psykologen som skulle närvara saknades, på beslut? av läkaren.  Psykologkontakten med samtal skall pausas p g a för liten effekt enligt läkaren. Antidepressiv medicin sätts in för att eventuellt kunna återuppta psykologbehandling senare.

Mådde om möjligt ännu sämre när jag gick därifrån. Just samtalen med en vettig psykolog är ju det som fått mig att härda ut vardagen…  Jag anser ju själv att det varit ett viktigt stöd för att ta mig framåt, nu vet jag ärligt talat inte hur det ska bli. Att ge upp känns ganska nära nu…

Hej. Mitt råd är att du byter läkarere omedelbart på måndag. Det har du som patient rätt till. Är läkaren och din psykolog överens om denna märkliga “paus”? samt att psykologen inte var med på läkarbesöket som ni redan hade kommit överens om.

Jag själv hade bytt till en annan vårdcentral, då jag inte skulle kunna lita på någon på denna vårdcentral. Det här var det värsta svek från både läkare och psykolog jag sett på länge.

Det är verkligen inte konstigt att du mår sämre nu. Du har mått bra av din psykolog, läkaren påstår något annat, samt att psykologen i princip lurat dig.

Du ska absolut inte ge upp på grund av en empatilös läkare som desutom vill sätta in antideppressiv medicin istället för samtalskontakt. Din läkare verkar ha sovit under sin psykiatri del som allmänläkare, som tror att antidepressiv medicin ersätter en samtalskontakt med en psykolog.

Jag kan inte bestämma vad du ska göra när det gäller instättning av medicin, jag kan bara svara för mig själv: Jag skulle aldrig våga att låta denna läkare sätta in antidepressiv medicin på mig, never. Det finns tyvärr allmänläkare som tror att allt blir bra om du får Antidepressiv medicin. Han missar tydligen att du behöver täta besök från psykolog, kurator, sköterska vid insättning av dessa mediciner.

Jag vill ge dig ett råd och som jag hoppas att du kan ta till dig, även som jag tror att du kommer att må bäst av i längden: Jag råder dig till att snarast ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning där du bor. Jag tror att du skulle känna dig tryggare med en psykiatriker som är specialist över bl.a. patienter som mår dåligt och att få känna någon som tar dig på allvar. Dessutom avgör läkaren där, som är specialist om och isåfall vilken medicin du ska ha. Dessutom har de flesta patienter någon form av samtalskontakt med psykolog, kurator, “Case Manager” etc.

Jag ger dig detta tips/råd av mångårig erfarenhet, som säger mig: “om jag mår psykiskt dåligt så söker jag en person som kan hjälpa mig på bästa sätt”. 

Ditt förtroende för din nuvarande läkare/psykolog har väl fått sig en negativ klang efter dagens läkarbesök, så själv skulle jag inte tveka att säga upp kontakten med dem.

Och du, idag gick du ett steg bakåt, på måndag kan du ta två steg framåt. Det negativa som du fick uppleva idag tillhör det förgångna och går inte att ändra på.

Framtiden kan du istället styra, så du ska absolut inte ge upp. (Jag lider med dig då ingenting idag gick som du ville, så starkt). Man får inte svära här på forumet, men jag har god lust.

Vi hörs igen i morgon. Jag skriver i morgon bitti eller på dagen.

Hej och ursäkta att jag inte hörde av mig som jag skrev. Nu är jag här.

Har du funderat omkring det jag skrev till dig den 4 okt, 2019 kl. 22:15 (?) Du ska inte känna dig ensam, jag tänker på dig mer än du tror. Mina råd till dig bygger på erfarenheter som jag vill dela med dig.

Mina råd och tips är inte tagna ur luften. Jag har råkat ut för samma saker som du fick göra den 4 oktober och vill ge dig genvägar till ett bättre mående. För mig hjälpte det inte att traggla igenom olika vårdcentraler då de har en begränsning av kunskap och kontakter med psykologer, kuratorer etc. Ofta så har vårdcentralerna för många patienter som gör att de är tidsbundna till 10 minuter, 30 minuter osv. Hur mycket de än vill hjälpa sina patienter så är de styrda av tid.

Jag vill att du söker till den mottagning som förstår dina problem och att de sätter in den vårdplanering som du och din psykiatriska mottagning gemensamt kommer överens om. Jag hoppas att du förstår att jag vill ditt bästa, genom min erfarenhet.

Jag tror att oddsen för att du ska få må bra genom att gå till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning är mycket stor, om jag ska gissa så är oddset 99% om att få må bra, än att fortsätta där du nu går.

Jag kan inget annat än att försöka “ta till dig vad jag rekommenderar”, “tips”, “Råd”. Jag vill inget annat än att du ska få må bra, precis som för mig, även om det kan ta tid.

Ser fram emot ett svar från dig

[Indigo Himofa]

Hej igen!

Haft några dagar med mycket funderande åt alla håll… Jag anser att läkaren, som är psykiatriker, inte gjorde en riktigt korrekt bedömning och planering utifrån mina behov. Men i dagsläget har jag inte kraft eller energi att “bråka” eller ifrågasätta så mycket, utan försöker följa hans plan så gott det går.  Håller dock inte med om de slutsatser han gör. Känber även att jag är beroende av vettiga sjukintyg gentemot försäkringskassan, och då är det kanske bäst att ligga lite lågt med klagomålen. Är möjligt att jag går vidare vid ett senare tillfälle. Har börjat med den nya antidepressiva, får se hur den fungerar.  Har frågor i ärendet jag vill ha svar på, men får ta det vid ett senare tillfälle.  /

Hej och godmorgon.

Du gör det som du anser vara riktigt. Du är inte en börda då du säger att du inte orkar “bråka” eller ifrågasätta läkarens bedömning. Läkaren ser dig som patient, inte på ett personligt plan, så att oroa dig för att han inte ska skriva sjukintyg för att du anser dig felbehandlad och har frågor i ärendet, det är din fulla rätt. Du kan även fråga läkaren om vårdplaneringen för dig och att be läkaren skriva ut vårdplanen för dig. Jag förstår dig då du känner att din kraft och energi är nedsatt, ditt senaste läkarbesök gick ju helt emot dig.

Försök ändå att skriva ner vad du anser vara fel angående:

• Bedömning, vad anser du om din situation just nu
• Vårdplan, läkarens fortsatta planering för dig.
• Psykolog kontakten som du anser vara mycket viktig
• Felbehandlad, med tanke på att du inte “behöver” en samtalskontakt just nu.
• Klagomål, exempelvis att du blev “överkörd” vid ditt senaste läkarbesök.
• Psykologen skulle vara med vid ditt läkarbesök som stöd, varför togs detta stöd bort.

När du orkar, skriv ner det som du anser vara/bivit fel vid bedömning och planering. Jag gav dig några tips härovan. När du anser att du känner dig nöjd med dina frågor, stoppa ner ditt papper i ett kuvert (glöm inte att skriva ditt namn på papperet) och skriv läkarens namn på kuvertet, lämna sedan kuvertet till receptionisten hos din vårdcentral.

Efter det så har du framfört hur du känner, läkaren har å sin sida tid att läsa dit brev i lungn och ro, och har då en mer samlad bild över dina behov vid nästa läkarbesök.

Jag ser på ditt inlägg att du är resignerad och inte riktigt vet hur du ska bli hörd. Du känner dig osäker på läkarens reaktion om du klagar och är rädd för din fortsatta sjukskrivning och du vill nu ligga lågt. Läkaren sätter in en antidepressiv medicin och anser att du inte behöver tät samtalskontakt. Jag tycker mig se att du är rädd för din läkare, då du inte känner förtroende för densamma.

Du kan även kontakta: Patientnämden: https://www.1177.se/sa-fungerar-varden/om-du-inte-ar-nojd/om-du-inte-ar-nojd-med-varden/  i din region om du vill ha stöd i samband med att du har synpunkter eller vill klaga på vården. Du kan kontakta patientnämnden först om du vill. Du behöver inte ha kontaktat vården innan med dina synpunkter.

Patientnämnden kan hjälpa dig att berätta för de ansvariga om det du har varit med om. De kan också hjälpa dig med att få svar på dina synpunkter eller klagomål.

Patientnämnder finns i alla regioner och är fristående från hälso- och sjukvården. Där kan du också få information om dina rättigheter och få råd om vilka andra myndigheter du kan kontakta eller anmäla till, om det behövs. Det kostar inget att kontakta patientnämnden.

Det går bra att både skriva och ringa. För att få kontakt med patientnämnden kan du fråga vårdpersonalen där du har fått vård. Det ska också finnas information på regionens webbplats. Du kan ringa eller skriva till patientnämnden. Patientnämnderna tar emot klagomål på hälsovård och sjukvård som drivs av regioner, eller som har avtal med regionen.

Till sist klistrar jag in en artikel som jag hittade på internet, “självkritik” inom psykiatrin:

Diskriminering i psykiatrin. Nätverksmöte för landstingens högsta psykiatrichefer.

Bakgrundsstatistik Det låga antalet ärenden motsvarar inte de erfarenheter som kommit NSPH:s organisationer till del från våra medlemmar – tvärtom vet vi att personer med olika former av psykisk ohälsa lever i en mycket utsatt situation och att upplevelsen av att bli diskriminerad är utbredd. Nära hälften av alla med psykisk ohälsa upplever exempelvis att de blivit orättvist behandlade när de sökt hjälp i sjukvården eller psykiatrin. Samtidigt tror vi att anmälningsbenägenheten är låg eftersom personer med psykisk ohälsa lätt känner sig stigmatiserade för sina problem, att de saknar kunskap om vilka rättigheter de har och vart de skulle kunna vända sig för att få stöd och råd.

Medellivslängden för en svensk med psykisk ohälsa är femton-tjugo år kortare än andras (senaste enligt siffror från OECD), av skäl som otillräckligt stöd, felordinering, felmedicinering, en oförmåga att ta hand om sig själva, men också i att få stöd i att ta hand om sig själva, och självskadebeteende och självmord. Psykisk ohälsa är störst hos kvinnor mellan 18 och 24 år. Självmord är vanligast hos äldre män och i Sverige är självmord sex gånger så vanligt som att dö i trafiken. 3 av 4 svenskar har erfarenhet av att antingen själva ha psykisk ohälsa eller att en anhörig har det. Detta angår alltså oss alla, och i det här fallet, i allra högsta grad psykiatrin.

Riskzoner för diskriminering och felbehandling i psykiatrin

– De långa väntetiderna hos bl. a organisationer, kommun, socialtjänst, och myndigheter, är ett stort problem. En månad för att få kunna komma och prata någon, ej per telefon när man mår dåligt inombords är för långt.

– Dubbeldiskriminering; att man diskrimineras på grund av ex. ålder, kön, etnicitet, sexualitet, men dessutom på grund av att man exempelvis har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, eller är deprimerad eller på annat sätt labil.

– Den felaktiga idén från professionen om att personer med psykisk ohälsa, eller deras anhöriga, inte vet vad patienten behöver. Psykiatrin drar inte tillräckligt stor nytta av den kunskap som personen och dess närstående ofta har. Dessutom finns en risk för så kallat självstigma – om ingen tror att du vet vad som är bäst för dig finns risken att du snart inte tror det själv heller.

– Att det finns en för ihopbuntande och rigid syn på vad en viss patient behöver. Individen behöver i princip alltid ses mer av psykiatrin än den gör. Det är viktigt att behandlingen baseras på just den individuella patientens behov och förutsättningar (även de förutsättningar som kan uppfattas som provocerande eller irriterande).

– Att begreppet ”tillgänglighet”, som sedan årsskiftet är en egen diskrimineringsgrund, måste diskuteras utifrån även en rent psykologisk aspekt: Ens rätt att förstå. För flera med psykisk ohälsa är det omöjligt att exempelvis ha ett telefonsamtal, eller kunna dyka upp i tid på ett möte, eller lyssna länge nog för att informationen ska gå in. Då är psykiatrins ansvar ju att tillgängliggöra sig själv.

– Att skapa flexibilitet, direktkontakt, att vara lätt att nå, att sätta sig på samma nivå, ibland kan det var något så enkelt som att fysiskt inte vara högre upp än den man pratar med, att folk inte måste vänta så länge på besked.

– Att de blir bemötta med respekt och inställningen att de kan faktiskt kan tillfriskna, att vara beredd att upprepa sig och upprepa sig utan att döma.

– att kunna nås både skriftligt och verbalt och gärna fysiskt, att leva med att det finns de som länge ”ropat varg”, fast inget är riktigt på tok, och sen ändå hamnar i en situation då de behöver snabb och kvalificerad hjälp.

– Att det kan finnas för många olika handläggare, makthavare och samtalspersoner kring en individ med psykisk ohälsa – hen behöver då berätta sin historia oftare än vad som är rimligt, och får en för godtycklig, ryckig behandling.

– Att man som patient alltid får en vårdplan 

– En av psykiatricheferna bekräftade exempelvis att diskriminering finns i strukturen; alltså i det lilla och upprepade, där det kan vara svårare att komma åt än genom enstaka skandalösa händelser.

– En annan av psykiatricheferna poängterade att det också är en fråga om okunskap; att det krävs mer utbildning i diskriminering hos psykiatrin.

Särskilt viktiga insatser och bidrag från psykiatrin

– Att psykiatrin använder sig av evidensbaserad vård- och diagnosmetoder

– Att brukarens makt på alla nivåer stärks

– Att psykiatrins personal är tydlig med hur, när och varför saker görs, garantera att personen har förstått, och långt innan dess har hörts.

– Att alla som behöver får en SIP – en samordnad individuell plan. Det ska ju användas när en person har behov av insatser både från socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och  då ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en individuell plan. Landstinget ska ta initiativet!

Jag kanske skrev väl mycket information till dig i detta medellande. Jag gör det för att du ska veta att jag vill ditt bästa, läs när du orkar. De tips jag ger dig använder jag mig själv av då jag behöver “verktyg” för att göra mig hörd.

Vill du stänga denna tråd nu, eller vill du ha den öppen?. Du behöver inte skriva varje dag, utan mer när du känner för det. Även om det skule ta 14 dagar. Om du vill hatråden öppen så finns jag här ska du veta. Och ursäka igen för mitt långa medellande denna gång

mvh C.A.

[Indigo Himofa]

Hej och återigen tack för dina engagerade svar. Jag läser och tar till mig alla kloka synpunkter, men som sagt orkar kanske inte agera utifrån det just nu. Resan fortsätter dock, har börjat undersöka möjligheten till ett personligt ombud, som kanske skulle kunna vara ett stöd i fortsatta kontakter med vården och försäkringskassan mm.  Är just nu helt slutkörd efter en tuff period och måste försöka landa i situationen och hitta lite lugn igen.  /

Hej igen.

Hör av dig när du orkar och har lust

Hej.

Det har nu gått en tid. Har du något att berätta?

[Indigo Himofa]

Hej igen!

Nja, är inne i en period av väntan tror jag. Fått viss effekt av ssri men saknar samtalskontakt. Blivit hänvisad till kyrkans samtalsakut eller kommunen… Är nog inte riktigt det jag behöver.  Skall träffa psykiatriläkare om ett par veckor igen för ny bedömning, eventuellt återupptagen kbt eller flytt till psykiatrin för mera specialisthjälp.  Jaja, den som lever får väl se som man brukar säga. /

Hej igen.

När du och din psyiatriker traffas så be att göra upp en vårdplanering (vårdplan). De gör ni tillsammans, och det är den som ska följas, så be att få en kopia när ni gjort den klar. Det dokumentet gör att du inte ska behöva berätta för psykiatrin vad som gäller. Jag har själv fått sitta och berätta allt från början om jag träffat någon ny psyolog etc. med risk att man glömmer hälften av det som jag tycker är viktigt. Om jag träffar någon ny, vilket jag själv snart ska göra, så när den nya psykologen frågar om mina problem, så hänvisar jag till min vårdplanering som de borde ha läst på, innan jag träffar min nya kontakt. Den finns ju att tillgå via deras journal i datorn.

Jag klistrade in detta förut:

– Att det kan finnas för många olika handläggare, makthavare och samtalspersoner kring en individ med psykisk ohälsa – hen behöver då berätta sin historia oftare än vad som är rimligt, och får en för godtycklig, ryckig behandling.

– Att man som patient alltid får en VÅRDPLAN

– Att psykiatrin använder sig av  EVIDENSBASERAD VÅRD- OCH DIAGNOSMETODER 

– Att psykiatrins personal är tydlig med hur, när och varför saker görs, garantera att personen har förstått, och långt innan dess har hörts.

Den ska grunda sig på vad du anser dig behöva (och orsaken) i form av t.ex psykolog, kurator, Case Manager, KBT etc.

Vårdplanen ska handla  om den hjälp som du behöver inom psykiatrin så en flytt till psykiatrin för specialisthjälp tror jag själv är det bästa alternativet.

Blev lite nyfiken över vem som hänvisat dig till kyrkan och kommunen? Hur menas med att du ska få hjälp av kommunen?

Ett tips: Markera och skriv ut hela detta dokument och visa det för din psykiatriker, det är ju trots allt landets högsta psykiatrichefer som har tyckt till om sin egen verksamhet:

“Diskriminering i psykiatrin. Nätverksmöte för landstingens högsta psykiatrichefer.”

Bakgrundsstatistik Det låga antalet ärenden motsvarar inte de erfarenheter som kommit NSPH:s organisationer till del från våra medlemmar – tvärtom vet vi att personer med olika former av psykisk ohälsa lever i en mycket utsatt situation och att upplevelsen av att bli diskriminerad är utbredd. Nära hälften av alla med psykisk ohälsa upplever exempelvis att de blivit orättvist behandlade när de sökt hjälp i sjukvården eller psykiatrin. Samtidigt tror vi att anmälningsbenägenheten är låg eftersom personer med psykisk ohälsa lätt känner sig stigmatiserade för sina problem, att de saknar kunskap om vilka rättigheter de har och vart de skulle kunna vända sig för att få stöd och råd.

Medellivslängden för en svensk med psykisk ohälsa är femton-tjugo år kortare än andras (senaste enligt siffror från OECD), av skäl som otillräckligt stöd, felordinering, felmedicinering, en oförmåga att ta hand om sig själva, men också i att få stöd i att ta hand om sig själva, och självskadebeteende och självmord. Psykisk ohälsa är störst hos kvinnor mellan 18 och 24 år. Självmord är vanligast hos äldre män och i Sverige är självmord sex gånger så vanligt som att dö i trafiken. 3 av 4 svenskar har erfarenhet av att antingen själva ha psykisk ohälsa eller att en anhörig har det. Detta angår alltså oss alla, och i det här fallet, i allra högsta grad psykiatrin.

Riskzoner för diskriminering och felbehandling i psykiatrin

– De långa väntetiderna hos bl. a organisationer, kommun, socialtjänst, och myndigheter, är ett stort problem. En månad för att få kunna komma och prata någon, ej per telefon när man mår dåligt inombords är för långt.

– Dubbeldiskriminering; att man diskrimineras på grund av ex. ålder, kön, etnicitet, sexualitet, men dessutom på grund av att man exempelvis har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, eller är deprimerad eller på annat sätt labil.

– Den felaktiga idén från professionen om att personer med psykisk ohälsa, eller deras anhöriga, inte vet vad patienten behöver.Psykiatrin drar inte tillräckligt stor nytta av den kunskap som personen och dess närstående ofta har. Dessutom finns en risk för så kallat självstigma – om ingen tror att du vet vad som är bäst för dig finns risken att du snart inte tror det själv heller.

– Att det finns en för ihopbuntande och rigid syn på vad en viss patient behöver. Individen behöver i princip alltid ses mer av psykiatrin än den gör. Det är viktigt att behandlingen baseras på just den individuella patientens behov och förutsättningar (även de förutsättningar som kan uppfattas som provocerande eller irriterande).

– Att begreppet ”tillgänglighet”, som sedan årsskiftet är en egen diskrimineringsgrund, måste diskuteras utifrån även en rent psykologisk aspekt: Ens rätt att förstå. För flera med psykisk ohälsa är det omöjligt att exempelvis ha ett telefonsamtal, eller kunna dyka upp i tid på ett möte, eller lyssna länge nog för att informationen ska gå in. Då är psykiatrins ansvar ju att tillgängliggöra sig själv.

– Att skapa flexibilitet, direktkontakt, att vara lätt att nå, att sätta sig på samma nivå, ibland kan det var något så enkelt som att fysiskt inte vara högre upp än den man pratar med, att folk inte måste vänta så länge på besked.

– Att de blir bemötta med respekt och inställningen att de kan faktiskt kan tillfriskna, att vara beredd att upprepa sig och upprepa sig utan att döma.

– att kunna nås både skriftligt och verbalt och gärna fysiskt, att leva med att det finns de som länge ”ropat varg”, fast inget är riktigt på tok, och sen ändå hamnar i en situation då de behöver snabb och kvalificerad hjälp.

– Att det kan finnas för många olika handläggare, makthavare och samtalspersoner kring en individ med psykisk ohälsa – hen behöver då berätta sin historia oftare än vad som är rimligt, och får en för godtycklig, ryckig behandling.

– Att man som patient alltid får en vårdplan

– En av psykiatricheferna bekräftade exempelvis att diskriminering finns i strukturen; alltså i det lilla och upprepade, där det kan vara svårare att komma åt än genom enstaka skandalösa händelser.

– En annan av psykiatricheferna poängterade att det också är en fråga om okunskap; att det krävs mer utbildning i diskriminering hos psykiatrin.

Särskilt viktiga insatser och bidrag från psykiatrin

– Att psykiatrin använder sig av evidensbaserad vård- och diagnosmetoder

– Att brukarens makt på alla nivåer stärks

– Att psykiatrins personal är tydlig med hur, när och varför saker görs, garantera att personen har förstått, och långt innan dess har hörts.

– Att alla som behöver får en SIP – en samordnad individuell plan. Det ska ju användas när en person har behov av insatser både från socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och  då ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en individuell plan. Landstinget ska ta initiativet!

Dokumentet är särskilt viktigt då det trots allt är landets högsta psykiatrichefer som kritiserat sig själva. Stå på dig så mycket du orkar, du har fler rättigheter än vad de flesta “patienter” har.

Hör av dig och berätta mer när du lust och ork. Vill gärna veta hur det går för dig.