Jag vet inte alltid var det kommer ifrån men tänker ofta på tanken att avsluta mitt liv. Jag är övertygad om att livet har mening. Men jag är inte värd mening. Min partner lider av en depression. Det är inte mycket som gör hen lycklig just nu men när hon väl är det räcker det med det minsta saltkorn på golvet för att göra henne förtvivlad. Hon känner till hur jag tänkt tidigare, hon vet min ångest. Jag vågar dock inte släppa ut mina tankar om hur jag ibland längtar till stunden då min tanke och gärning blir verklighet. Jag är rädd att hon ska må sämre, se det som hennes fel. Det är det inte. Det är ju jag som vill ge upp. Jag som inte längre vill leva. Hur ska jag balansera min ångest tills hon kan stå, vem pratar jag med. I skrivande stund hoppas jag på obotlig cancer, så jag kan få dö sakta. Jag vet att detta är otroligt självcentrerat. Jag är bara ledsen. Hur hanterar jag ångesten när min älskade också befinner sig i sin egen depression?
God f.m. här på Mind Forumet.
* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.
* Jag hör på dig att Du är i behov av att prata ut med professionella vårdkontakter så som t.ex. Psykolog eller Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare?
* Har Du någon fast kontakt hos en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården i de län Du bor inom?
* Får Du någon medicin för din egna ångest, som kan dämpa och lindra så Du t.ex. kan sova på kvällar/nätterna?
* Ni skulle behöva gå i parterapi / familjerådgivning, skulle det vara något för er två?
Om Du vill prata ut med någon så ställer jag gärna upp här på Mind Forumet.
Var rädd om dig och ta hand om dig också…
Kram…
På återseende…
