Gett upp på livet

Jag är en man snart 30 som lidit av svår depression länge. I minst fyra år under vilken tid jag sökt och fått viss vård som tyvärr inte löst “problemet”. Efter en längre tid utomlands flyttade jag tillbaka till Sverige och har försökt ta mig in i samhölet men har itne lyckats hålla något jobb eller studera. I båda situationerna känner jag mig utanför och utsatt för social stigma. Så under den större delen av dessa år har jag fått ekonomiskt biståd från stadsförvaltnigen, jag är sjukskriven sedan ett par år tillbaka. Inget som bidrar till någon hälsosammare social situation. Jag har inga vänner här och den enda jag kan prata med är min mor, men det är inte något hon kan göra. Min situation varierar från mycket dåligt till acceptabelt i perioder. Och trots att jag i mina bättre perioder försökt söka social kontakt, via utbildning, job, dejting sajter, aktiviteter etc. så har det alltid slutat lika dant. Ingen är intresserad av att lära känna mig och ingen hör av sig till mig, det blir en ensidig “rellation” och till slut ger jag upp på att söka kontakt. Många gånger när jag sökt kontakt med andra personer har jag blivit sårad och illa bemött. All kontakt jag haft med andra har jag fått kämpa för, ingen har någonsin sagt “hej” till mig och varit nyfiken på att lära känna mig. Nu när inte orken finns kvar så är jag helt isolerad och att ens se andra människor känns bara jobbigt.

Nu har jag legat hemma i sängen i flera veckor utan att göra något alls. Det ända tillfället jag får någon mental ro är när jag sover, så det är vad jag försökt göra så mycket som möjligt, ofta under dagen.

Jag klarar inte längre ens av dagliga sysslor som mat, städa, hygien. Har inte ens orkat ansöka om bistånd, något jag måste göra vartenda månad genom att fylla i massa papper och lämna massa personlig information, vilket känns nedvärderande och jobbigt.

Självmordstankarna som jag haft länge har bara blivit värre då jag inte ser något hopp om framtiden. Alla “vänner” på Facebook gifter sig, skaffar barn, reser och gör något med sin liv. Själv har jag ingen i mitt liv och klarar knappt av att gå på toaletten.

För varje år som gått har det bara blivit värre då alla i min ålder verkar röra sig frammåt medans jag står stilla eller backar. Känner mig nu för gammal för att försöka studera och efter massor av misslyckade försök till studier känns det hopplöst. Jag är inte heller intresserad av att hitta något meningslöst jobb, bara tanken på det gör min depression värre. Jag hade bra betyg i skolan och var intelligent men klarade inte av den sociala kontakten och hamnade alltid utanför.

Saker som jag förut gav mig nöje ger mig inte länge något. Klarar inte längre av att se en film, läsa en bok eller spela ett spel. Har inte längre någon koncentrationsförmåga och blir bara på dåligt humör av minsta motgång.

Jag vet inte längre vad jag ska göra och driver bara närmare och närmare självmord. Verkar inte finnas någon hjälp att få. Det enda läkarna gör är att skriva ut antidepressiva och sjukskriver mig så jag har råd med hyra och mat.

Vet att detta kanske inte är så sammanhängande och ganska långt men det var det bästa jag kunde mustra nu.

Spontant så känner jag att du är stark som kämpat med depression så länge nu. Och att det är tråkigt att du fått testa olika mediciner men att när de inte fungerat så har så att säga du fallit mellan stolarna och ingen mer uppföljning skett.

Jag är inte säker men så vitt jag förstått det så ska en husläkare/vårdcentral efter att ett antal anti-depressiva inte gett resultat, och inte heller sjukskrivning. En remiss till specialistvård ges. Så att en utredning och vårdplan kan läggas upp med Psykiatriker. Vet inte vilken relation du har med allmänläkare idag. Men du borde ju rimligen få en remiss om du begär det nu, är trots allt efter flertal försök med mediciner och som du beskrivit det.

För den sociala stressen du beskriver, och känslorna av hopplöshet som ju är typiska för en allvarligare långvarig depression är ju knappast lätt att bara lösa för egen maskin. Speciellt inte när man är på den där isolerande, konstant trötta och avtrubbade platsen i en depression. Då ens kognitiva förmåga förstås inte är lika som man annars har. Du förtjänar mer hjälp med allt det här. En bättre plan med bättre uppföljning. Att du inte släpps med bara recept.

Och jag förstår dig i den där stressen med att se sina gamla vänner, klasskompisar och kollegor uppdatera sina liv på sociala medier. Deras karriärer, familjer, giftemål, resor osv. Det är extremt förståeligt att det känns stressande när man själv är fast i depression som gör en nästan oförmögen att ta del av allt det där, för att åren går medan man kämpar med psykisk ohälsa ofta. För mig kom den stressen efter separation (efter över 14 år tillsammans) då sambon visade sig ha haft kontakt med en annan bakom min rygg väldigt länge, och jag då var i åldern när man inte har så lång tid på sig att starta familj om man vill det. För honom inget problem att han var 41, det löstes lätt med att den nya var mkt yngre.

Så jag förstår stressen, att det känns nedslående. Men som kille har du ändå många år på dig att skaffa familj om du har det som en viktig variabel för framtiden. Glöm inte det.

Men först och främst. Du beskriver ju verkligen en allvarlig depression i en fas där du förtjänar och behöver så mycket hjälp du bara kan få. Om du inte känner att det hjälper att prata av dig här för att veta vad nästa steg för att få hjälp kan vara. Kanske Hjälplinjen kan ge dig råd om bästa första steg att ta. Om så via husläkare eller mer akut. Jag hoppas verkligen att du som kämpat så jäkla starkt i flera år nu, kan hitta en väg till bra hjälp och stöd på vägen.

Hej, jag har lidit av depression i hela mitt liv och förstår allt du säger. Har varit dödförklarad mer än 6ggr i mitt liv pga självmordsförsök. Det låter som du behöver kärlek i ditt liv och det bästa är att resa till ett land där kvinnor tar kontakt med dig, där du känner dig uppskattad för den du är. Många tycker väl att det bara är kvinnor som vill utnyttja en men nej det finns så många kvinnor i t.ex Dominikanska Republiken som har svårt att hitta en man, detta för att män där nere ofta är otrogna.

Detta var min räddning i livet då jag hittade paradiset på denna jord.