Jag vet inte om det bara är jag men varför är det så svårt att prata med personer inom sjukvården.
Hos kuratorn idag, tredje gången i år, gick hos samma kurator 3 gånger förra året. Men sista besöket 2023 avslutades abrupt av att vägleda mig till annat ställe för annan typ samtal. Som ja själv kände att det var inte det jag var ute efter. Men ett alternativ var att fortsatta hos samma kuratorn men att ta in anhörig ibland. Men det blev inte mer besök utan det blev en paus ifrån det kan man säga.
Under sommaren i år tog jag upp det igen. För jag vet att det behövs pratas om vissa saker som jag inte hade hunnit nämna året innan då vi bara sågs tre gånger.
Men då när jag träffade kuratorn första gången innan sommaren så pratade vi bara om grejerna jag har svårt med men inget om mitt mående eller vad som hänt under tidsperioden vi inte setts. Mycket hade hänt..
Men besök 2 var anhörig med trots att jag är ung vuxen men kuratorn behövde träffa oss ihop och prata lite om dom här sociala situationerna som jag är ovan vid. Jag skulle heller inte nämna mitt mående inför anhörig.
Besök tre idag hos kuratorn och jag var för första gången inte alls taggad på att gå, dessutom gått 2mån sen senaste gången.. Tidigare har jag varit det för jag har känt behovet att försöka prata och berätta om mitt mående. Men inte hunnit komma dit än. Men vill få en förändring i mitt liv.
Men jag tog mig dit och var klar på femton minuter.. Då jag inte gjort “läxorna” plus att kuratorn tror jag behöver annan typ av terapi på någon privatklinik. Kan mycket väl stämma, men det hon nämnde är inget jag är öppen för. Nu är det min uppgift att ringa runt till någon annan och så får jag börja om ifrån början igen. Positiva med det är att jag kan försöka trycka på att jag inte är okej.
Även om jag är okej idag så kan det gå så fort, när jag har problem med tankar och självskadebeteende pga stark ångest och stark ilska och impulsivitet.
Jag kan inte säga det rakt ut och jag kan inte förmå mig att börja prata bara sådär. Speciellt inte när kuratorn så ofta blir väldigt tyst av sig, det gör mig otroligt osäker. Är alla kuratorer/psykologer ofta väldigt tysta? Så besöket blev kort då hon tyckte vi skulle avsluta. Fast tid fanns kvar.
Nu vet jag inte ens vad jag vill göra med det här. Ett av mina problem är ju att jag har svårt att ringa samtal dessutom..
Jag vill ju ha en förändring och jag vet att jag inte gjort det som jag bör för att få det. Men jag påpekar ju ofta att jag inte har motivationen eller ork till det.. Min energi tar snabbt slut av vardagliga saker.
Kändes som jag hade en föraning på hur besöket skulle gå därav att jag inte var taggad.
Lite smått frustrerad. Men glad över att jag inte är i ett dåligt läge just nu för då hade det blivit riktigt jobbigt nu.
