Hem > Forum > Depression > Frun orkar inte med mig längre.

Frun orkar inte med mig längre.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Den personen, som jag aldrig trodde  någonsin skulle göra så, har svikit mig och fått mig att lämna mitt hem och barnen.

    Jag har depression i grunden sen ungefär 5 år, hade det under kontroll. Sen fick jag diabetes för ett år sedan, och i februari 2019 orkade jag inte mer och fick utmattningssyndrom. Har varit svår för mig att klara dagarna utan att bli frukansvärt trött i kroppen, och trött i hjärnan. Samtidig märkte jag (som jag kom på nu i efterhand) att jag fick mindre förståelse av min fru. Har kännt länge att jag får klara mig själv, utan hennes medkänsla/hjälp. Hon började umgås med en vännina, som är hennes arbetskamrat.

    Allt oftare va hon borta, shoppa, göra roliga saker, utan mig. Jag försökte förklar att jag inte orkade lämna och hämta pojken på dagis varje dag, det tar så mycket av min begränsade energi. Allteftersom kände jag av hennes negativitet gentemot mig, hennes alltmer kortare och kommanderande svar.. Orkade inte med familj, men blev så att jag blev mer och mer själv med barnen när vi skulle på kalas, för antingen jobbade, eller var hon upptagen med något annat. Jag sa till henne att jag kände mig som en barnpassare, då blev hon arg och sa att man ska inte se det så. Och jag skulle hitta på och göra roliga saker själv. Jag sa, med vem då?! Jag vill vara med dig, fick ingen bra respons utav henne. Det brast nu i veckan med kravet att jag skulle för fan flytta ut, för att hon inte orkade mer, och hon villa skiljas direkt, efter nästan 25år ihop. Det blev en väldig emotionel pratstund, och jag ville ha en övergångsperiod, och ville inte göra slut. Hon va stenhård, till slut gick hon med på det. Nu bor vi isär, jag mår jättedålig, hon vill vara sjalv, och jag får vänta tills hon vill prata.

    Framtiden för mig känns som bortblåst, känner mig så sviken just när jag behöver hennes stöd och förståelse, har berättad för henne att jag är avtrubbat vad det gäller känslor, som en försvarsmekanism för att klara dagarnna. Man säger och gör saker för att man inte mår bra, men jag är inte min sjukdom, jag är fortfarande densamma person sen när vi började älska varann..

    Har stått på en viadukt över motorvägen och tänkte, ’om jag hoppar ned framför en lastbil, då gör det troligen ont en liten stund, men sen är det bättre, ingen mer ont i själen, inte trött längre, istället för det kanske lugn och ro”.

    Det va en skrämmande tanke, jag gjorde och gör inte det än. Är så trött på motgånger som jag och hon har haft, mest pga min psykiska ohälsa, att jag har svårt att se positivt på livet just nu…

     

    En trött papa som inte orkar mycket mer.

    Det här låter otroligt jobbigt för dig.

    Jag tycker att du kämpat på otroligt bra med familjen, lämnat och hämtat barn, gått på kalas osv trots depression! Det klarar inte alla!

    Men sedan att bli lämnad av den man älskar är ju hårt och skulle ju knäcka vem som helst, även om man inte har en depression.

    Men din framtid är inte bortblåst. Du har kvar dina barn t.ex. Du bör försöka ge detta lite tid. Ge både dig själv och din fru tid.

    De mörka och skrämmande tankarna går över, jag vet för jag har varit där själv många gånger.

    Hur tror du att det skulle kännas att gå och prata med någon om detta? Har du någon vårdkontakt? De borde kunna hjälpa dig att få en samtalskontakt.

    Ta hand om dig!

    Trådstartaren

    Går hos en kurator, ska till psykologen snart. Har egentligen bara min bror som jag kan prata med.

    Har knappt sovit något inatt, hennes ord spökar runt i hjärnan.

    Tyckte att jag var på väg åt rätt håll efter en svår tid, men det räcker inte till.

    Har varit ute och promenerad nästan 1mil, har haft musik i hörlurar, gråtit och stirrade på asfalten.

    Jag känner mig maktlös, för att jag ska vänta tiils hon tillåter mig att diskutera ’oss’ igen. Tycker att jag har blivit åsidosatt och straffat pga min sjukdom och den situation vi två hamnade i nu..

    Går hos en kurator, ska till psykologen snart. Har egentligen bara min bror som jag kan prata med. Har knappt sovit något inatt, hennes ord spökar runt i hjärnan. Tyckte att jag var på väg åt rätt håll efter en svår tid, men det räcker inte till. Har varit ute och promenerad nästan 1mil, har haft musik i hörlurar, gråtit och stirrade på asfalten. Jag känner mig maktlös, för att jag ska vänta tiils hon tillåter mig att diskutera ’oss’ igen. Tycker att jag har blivit åsidosatt och straffat pga min sjukdom och den situation vi två hamnade i nu..

    Ja, det kan ju kännas väldigt orättvist när man har sin sjukdom som kommer i vägen. Speciellt när man är på väg att må bättre och så kastas man tillbaka till det mörkaste igen…

    Det låter väldigt bra att du ska till psykolog och även att du har din bror att prata med, se till att öppna dig så mycket du kan för dem. För att tankarna inte ska snurra för mycket så måste de ut.

    Trådstartaren

    Jag orkar snart inte mer, det gör så ont i hjärtat, jag vet inte mer vad jag ska göra, kan inte göra mer än jag gör, känns hoplöst, finns ingen hjälp ivärlden son kan fixa mig, om jag ska leva utan min fru. Barnen är också viktig, men dom vet bara att papa behöver vila upp sig.

    Jo, det finns hjälp! Om du känner att du inte orkar mer själv, vad tror du om att ta kontakt med psykakuten? Skulle det kunna vara ett alternativ?

    Trådstartaren

    Jag har varit där för 3veckor sen pga läkare tyckte att jag var labiel. Sitter nu på soffan och tårarna bara rinner ner, om det inte blir bättre inom en timme åker jag in till psykakuten

    Det tycker jag låter som en bra idé, jättestarkt av dig att kunna tänka så rationellt ändå!

    Jag har varit där för 3veckor sen pga läkare tyckte att jag var labiel. Sitter nu på soffan och tårarna bara rinner ner, om det inte blir bättre inom en timme åker jag in till psykakuten

    Hur är det nu?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.