Jag vet inte mycket om PTSD, men jag vet en hel del om terapiresistent depression.
Första gången jag sjönk ner rejält i vuxen ålder var jag 22 och insåg att jag ville göra slut med min dåvarande tjej. Jag trodde alla som gjorde slut mådde lika dåligt som jag gjorde, dvs inte gick ut, inte åt, inte sov och grät flera timmar om dan. Till slut orkade jag inte längre och lappade ihop saker med henne – vilket ju var skitdumt i efterhand. För två år senare sjönk jag ned ännu värre, i och med att det tog slut på riktigt. Då sökte jag för första gången vård, och fick både terapi och medicin. Detta var i slutet av 90-talet, och SSRI var relativt nytt. Jag var helt skräckslagen över att ta medicin, men gjorde det ändå. Jag insåg någonstans att jag faktiskt skulle sabba mitt liv helt och hållet om jag inte blev kvitt tomheten, ångesten och kölden i magen.
Och till slut funkade pillren. Det var som att ta av sig ett par tunga skor. Jag var lätt igen. Jag såg att jag hade ett liv värt att leva.
Detta är nu nästan 20 år sen. Jag har slutat med medicin då och då, bara för att sjunka ned igen. Jag har försökt med grundlig terapi, KBT, psykodynamisk och blandningar. Och det är bra för mycket, men depressionen biter det inte på. För min egen del – och det här funkar säkert inte på alla, eftersom depression är jävligt individuellt – har jag kommit fram till att jag behöver tänka på följande:
– Ät medicin. I mitt fall funkar sertralin 100 mg/dag bäst.
– Skär ner på alkoholen.
– Var noga med sömnen. I mitt fall handlar det om att gå upp tidigt så jag är trött på kvällen.
– Träna regelbundet. Det kvittar med vad, bara jag tröttar ut kroppen några gånger i veckan.
Om jag följer de här reglerna, mår jag bra. Jag har betydligt mindre ångest. Jag orkar ta tag i min vardag. Jag sjunker inte ned i mörka tankar. Jag får bättre självkänsla. Jag kan ta motgångar utan att falla ihop.
Som sagt: detta är min sanning. Det behöver inte alls vara din sanning. Men för mig funkar det.
