“Telefonen ringer. Jag håller den i handen. Stänger av ljudet Stirrar. Lägger telefonen i ett annat rum. Vill inte vidröra den. Går och lägger mig, drar upp täcket och blundar som att jag sover. Det känns lättare att inte svara då, när det är som att jag faktiskt missat samtalet på riktigt. Efteråt får jag dåligt samvete. Varför svarade jag inte? Om de hade förstått att jag inte hade ork att prata. Men det gick bara inte. För jag orkar inte ens säga att jag inte orkar. Är rädd att uppfattas som avig, som att jag inte uppskattar vänskap. Rädd att kanske ingen kommer vilja ringa igen, någonsin. Men det handlar ju inte om att jag inte vill prata. Jag orkar bara inte prata med någon alls. Inte just nu. ”
Citerat från en kolumn jag läste…
Igenkänningsfaktorn, högsta pott… Det här händer flera gånger i veckan. Fast numera är det sällan det är vänner, familj, nära eller kära som ringer.
När jag på morgonen drar på mig arbetskläderna, stiger jag in i en roll där jag döljer mitt innersta mående. Frågar någon hur jag mår, så svarar jag med repliken: – bara bra!
Under ytan finns något annat, vet inte vad det är, orkar inte. Jag som har allt så bra, en älskad man som jag älskar. Som jag trivs med, som jag skrattar och har skoj med som jag kan prata med, den jag kan berätta för att jag inte mår bra, att jag inte orkar. Att kunna göra det får mig att existera. Innerst inne orkar jag ändå inte.
Jag blir mer och mer introvert.
Just nu ligger jag på soffan, orkar inte höra något. Allt är tyst, 2 samtal har jag inte svarat på. Dom har lämnat meddelande, men jag vet att jag inte kommer att ringa tillbaka. Jag orkar inte. Nästa gång dom ringer, orkar jag inte heller svara. En ond cirkel.
