Hem > Forum > Depression > fortfarande den lilla flickan…

fortfarande den lilla flickan…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Det var väldigt länge sen jag var med på forum av denna sort. Here it goes…

    Jag orkar idag inte ta tag i att skaffa ännu en ny psykolog. Jag orkar faktiskt inte dra min livs historia igen. När man sen inte orkar komma så hör de aldrig av sig igen och då blir det att man skiter i det så känns meningslöst även om jag VET att jag måste för att få antidepressiva och samtalsterapin…som jag vet att jag behöver. Mina seretonin-nivåer har alltid varit låga så skulle behöva få upp dom och lura hjärnan att man är glad. Men är rädd för djupet man brukar hamna i innan man kommer uppåt igen…

    Jag är snart 30 år. Har levt hela mitt liv i ett mörker med små ljusglimtar här och där. Föräldrar som va/är alkoholister. Mobbad från åk 1 till gymnasiet både psykiskt och fysiskt. Kortfattat.

    Jag vet liksom inte hur man ska kunna leva med känslan *lycklig. Hur fan känns den egentligen. Rusen av den har jag fått känna av då och då men kortare stunder.

    Jag är gift, har tre barn som jag älskar innerligt men också tar enormt med energi, djur och har ju ett bra LIV faktiskt. Jag har jobb, studerar. Vänner, eller ja en vän som verkligen bryr sig. Jag Ska ju må bra när man har allt?

    Men nej… det gör jag inte. Min man förstår mig inte heller vilket gör oerhört ont i mig. Jag har sagt att jag vill att vi ska gå i parterapi för att HAN ska lära sig att förstå mig innan jag kan gå på enskilda samtal igen för får jag ingen förståelse hemma från honom så känns allt faktiskt meningslöst. ”Sluta tänk så jävla mycket”, ”det där va ju många år sedan, varför tänker du på det nu?”, ”hur orkar du sova så mycket?” får man höra och ”Vafan gifte jag mig med någon som ska må dåligt och vara sjuk hela tiden?”- Såna saker får man höra.- Vilket verkligen hjälper mig uppåt…inte. Jag önskar att han vill gå med mig på parterapi för annars kanske vårt förhållande slutar efter snart 11 år tillsammans och det vill jag inte men om jag ska bo ihop med en man som inte ens försöker förstå mig. Jag brukar skicka ENKLA länkar om psykisk ohälsa och hur man mår, hur en anhörig kan och måste orka stötta osv men även fast han läser det så går det inte in… Tillomed mina barn förstår mer än honom och jag är medveten om att även han har en ryggsäck han inte tagit tag i och bearbetat men han säger bara att den är stängd och det är inget han vill ta tag i men jag vet att han är påverkad utav sin barndom. Han har traumatiska minnen som han skulle behöva bearbeta…liksom jag. Men jag inser iaf att jag är deprimerad. Jag behöver hjälp. Men inte utan att ha honom med på samma tåg. Det gör jag inte. Tankarna och allt om hur jag ska klara mig med alla barnen och djuren på egen hand kommer dagligen. Och dom gör mig så jävla ledsen för jag vill inte. Jag vill leva med honom men jag blir bara så uppgiven och ledsen. Aja. Sak samma.

    Ja jag är sjuk ofta. Jag är sällan glad en hel dag, jag spelar oftast glad och det tar på krafterna att le och skratta och energisk, då är man helt slut sen för man orkar inte frågorna som de endå inte egentligen bryr sig om att höra. ”Hur mår du??” det är bara något vi säger för att vara artiga, men sällan någon som verkligen kan och vill lyssna, många har sina egna problem, men ibland är det faktiskt skönt att få hjälpa en medmänniska, men ibland är det nog bara jag som känner och är så känns det som…jag som hjälper andra före mig själv.

    Ingen utifrån kan någonsin se hur mitt mörker slukar mig (förutom de som faktiskt är där där själv eller varit där själv), hur ångesten finns där inuti hela dagarna och pendlar från att göra så ont att jag knappt kan andas till att bara precis kännas av. Tidigare i livet stannade jag kvar i livet för mina djur. Idag är det tack vare mina barn. Ångesten äter upp mig ibland. Jag skulle ibland kunna skita i allt och bara sova. Sova bort ångesten som ofta är ännu starkare när jag vaknar om jag inte hunnit med alla mina sysslor innan jag ska hämta hem barnen…

    Jag pluggar heltid, jobbar ett par pass i veckan som timvikarie. Men det är stress från morgon till kväll och jag orkar precis igenom varje dag.

    När jag va precis tonåring och ingen som fanns där på riktigt och mina föräldrar var skillda och brpkade en massa och min mamma hade en ny osv så fann jag någon, som va mycket (!) äldre än mig och jag vet idag och kanske även då att det var fel… men jag va desperat efter någon som såg mig och ville ha mig för den jag va.

    Jag ville bara känna trygghet med någon. Det blev också något man fick smussla med, man fick inte visa något öppet, man fick ha hemligheter, man ljög, vilket till viss del va spännande och det adrenalinet va härligt. Det gjorde mig heller inget, jag mådde redan botten och funderade ofta på att ta livet av mig men blev varje gång avbruten av mina djur, men fick man må bra tillsammans med den personen och då sket jag i allt annat för en stund. Glömde mobbarna och att vara utfryst. Ingen som jag inte själv berättade för (en vän på den tiden) kunde se vad som egentligen pågick.

    Jag vet idag att skulle någon annan vuxen komma på vad som skedde under nästan 2 år så skulle den personen åka in på många år… Idag kan jag känna skammen över vad jag gjorde samtidigt som jag ser den där flickan som va så desperat och förstår varför, men det jag oroar mig mest över är faktiskt om det betydde något för honom som det gjorde för mig eller tog han bara tillfället att få vara med en så pass ung tjej? Innerst inne vet jag att han inte va sån… men osäker som man är och alltid blivit sviken så finns dom tankarna. Min mamma visste nog, men hon gjorde aldrig något. Inte idag heller fast hon vet. Hon frågar aldrig varför. Och vi brukar bara skämta bort att han aldrig kommit och kommer aldrig komma över mig. Vilket kanske stämmer för han har aldrig lyckats ha någon speciellt länge sen dess.

    Jag vet inte vad jag vill med allt detta och jag skiter i om någon ens orkar läsa för jag vill skriva ur mig detta för andra att läsa.

    Idag jobbar jag på ett yrke som kräver att man tar hand om andra och jag älskar mitt jobb. jag hjälper hellre andra och ser till deras bästa än mitt eget…så det passar mig perfekt. Även om jag mår skit, så hjälper det att få uppskattningen av de man hjälper och se glädjen i de personerna.

    Justja, glömde nämna det där om att jag också hunnit vara nere och gått i både alkohol och drogträsket också, men tog mig upp tack vare min lillebror innan jag fastnade med båda fötterna…

     

    // *S.

    Hej.

    Jag vet att det var ett tag sedan du skrev den här texten men jag läser den nu och berörs djupt. Är själv bara 13 år men kan ändå relatera så mycket. Att ingen ser på utsidan kampen jag har på insidan. Det är jobbigt att vakna upp på morgonen och inse att fan jag lever idag också.

    Undrar bara ifall du kanske har något ynka tips eller så? Du har ju lite mer livserfarenhet än mig. Finns det något som man kan göra för att bara stoppa det lite? Psykolog är inget att tala om då jag inte har förmågan att lita på människor då jag blivit sårad för många gånger.

     

    Kram

    Trådstartaren

    Hej. Jag vet att det var ett tag sedan du skrev den här texten men jag läser den nu och berörs djupt. Är själv bara 13 år men kan ändå relatera så mycket. Att ingen ser på utsidan kampen jag har på insidan. Det är jobbigt att vakna upp på morgonen och inse att fan jag lever idag också. Undrar bara ifall du kanske har något ynka tips eller så? Du har ju lite mer livserfarenhet än mig. Finns det något som man kan göra för att bara stoppa det lite? Psykolog är inget att tala om då jag inte har förmågan att lita på människor då jag blivit sårad för många gånger. Kram

    Hej!

    Kan säga idag att jag ALDRIG trodde jag skulle vara där jag är idag då. När man önskade varje gång man vaknade att allt bara va en hemsk och lång mardröm och att IDAG kanske allt var bra… Men tyvärr så va det ju aldrig det.

    De personer jag pratat med detta om undrar hur i helskotta jag orkade kämpa när det var så mycket som var fel och ja.. jag vet inte. Jag hade djuren. Jag hade en fristad i stallet. Jag rymde många gånger redan som 6-7 åring ut i hagen på andra sidan stora vägen för att få ett lugn med djuren.

    Att ta hand om andra har hjälpt mig. Jag brinner för att hjälpa andra och se till så att de mår bra för då mår jag lite bättre. Därför jag passar så bra inom äldreomsorgen där jag får ta hand om andra hela dagarna.

    Att bli sårad är hemskt. Man tror man litar på någon och så visar det sig att allt det är bara bluff… Jag har också idag extremt svårt att ha någon riktigt nära, tankar som ”varför skulle någon vilja spendera tid med någon som mig?” ”jag är så tråkig, bäst jag inte hör av mig för då tycker dom jag är jobbig” osv dyker ofta upp… jag har en riktig vän som jag är tacksam över.

    Kan inte ens lita på min mamma för hon pratar vidare sånt jag anförtror mig till henne om och pratar skit om mig och min familj med andra… det gör ont.

    Skriv gärna igen om du vill. Jag har 3 döttrar och tanken på att någon av de skulle må som jag gjorde och så som du beskriver gör så ont i hjärtat. Man måste få vara barn utan bekymmer, sånt får man mer än nog om när man blir äldre…

     

    Du är inte ensam med dina problem heller❤️

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.