Hem > Forum > Depression > Förlåt jag störde..

Förlåt jag störde..

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16
  • Varför lever jag om eländet bara byter av varann? Jag har bestämt hur o när jag tar mitt liv så egentligen vet jag inte varför jag skriver

    Jag känner mig så ensam jag vet jag har folk i min närhet finns men jag kan inte prata med dom. Vill inte störa vill inte va ett problem.
    Sen min sambo dog framför mig så e de hemska minnesbilderna nära till hands på näthinnan. Jag har även fått troligtvis en ovanlig sjukdom ännu en sjukdom. En som gör att jag sover mellan 14-19 Tim/dag o de Tim jag e vaken ligger jag ser tv. En bra dag orkar jag va ute nån timme med lite rörelse men e då liggande 1 dag minst helt dagen efter. Jag ser ingen livskvalitet i detta varför lever jag om jag inte vissa dagar ens orka prata i telefon utan att somna. jag berättade för min ena kompis i v om min troligtvis nya sjukdom. Han blev ledsen vilket jag förstå men han vill inte visa det för mig men det skiner igenom o fick veta i v han tar på sig min sjukdom men e ju inte hans fel utan honom skulle jag inte leva.

    Mvh

    Avatar

    Hej! Du stör inte! Men du stör döden. Då du skriver här så tvivlar jag på att du egentligen vill dö. Kan det vara så att trots att livet just nu känns outhärdligt, så är det en liten del av dig som ändå griper efter ett sista halmstrå för att slippa ta det där oåterkalleliga steget som du egentligen inte vill ta? Eller som inte är helt övertygad om att det alltid kommer att vara så svårt som det är just nu?

    Du har varit med om stora förluster och smärtsamma händelser, först en traumatisk förlust av en närstående och sedan en sjukdom som ställt livet på ända. Det låter tungt att bearbeta allt detta ensam och som att du skulle behöva en samtalskontakt igenom denna kris, hos en kurator eller en psykolog. Vad tror du om det?

    Sedan hoppas jag också att du har en bra läkarkontakt där du kan diskutera hur du ska kunna må så bra som möjligt i din sjukdom.

    Kram.

     

    Trådstartaren

    Tack för du tog dig tid o svarade. Egentligen vet jag att jag vill leva mer nu än nånsin. Kanske det som e felet. Innan jag blev sjuk hade jag just hittat livet igen men så blev jag sjuk o kan inte längre se ett ljus då jag inte känner jag har nån livskvalitet o är de den sjukdom de misstänker så e det inte en så rolig sjukdom nu är ingen det men ja bristen på syre gör att jag inget orka o de kommer bli värre med de jag e inte ens 40 o orka en bra dag gå 300 m i streck då e det bättre o dö nu när jag bestämmer själv o hur jag gör det jag känner mig så ensam då jag inte vill prata med mina anhöriga för vill inte belasta dom mer än nödvändigt o vill skydda dom från sjukdomen ja sjukvården vad säger man om den? Eftersom den e ovanlig så finns inte många dr i sverige

    Jag läser gärna dina inlägg här – du stör inte, tvärtom!

    Så hjärtskärande och fruktansvärt det du fick uppleva att sambon dog framför dina ögon. Extremt traumatiskt förstår jag. Har du fått någon terapi för det?

    Ovanliga sjukdomar är svårare att hantera än vanliga, visst är det så! Ledsen att du fått den här nya grymma sjukdomen som gör dig så trött.

    Det finns en fantastisk ideell organisation som heter ”Sällsynta diagnosers riksförbund” som kämpar för patientgrupper som ramlar mellan stolarna och inte sällan står helt utan sjukvård och mediciner. Rekommenderar den. (Är själv med där som kontaktperson eftersom jag också har en sällsynt diagnos)

    Kram

     

    Avatar

    Man kan verkligen bli förbannad på hur orättvist livet kan vara. Jag håller med Red Simyna om att prova kontakt med lämplig patientförening. Kanske kan detta också göra att du får möjlighet att prata med andra i samma situation som du?

    Jag håller tummarna för att du får all hjälp du behöver.

    Kram.

    Trådstartaren

    Tack för ni finns o lyssnar. Jag känner mig som ett plåster på mina anhöriga då det känns som jag aldrig är glad el pigg. Jag vill inte prata med dem då jag bara känner mig till besvär. Det känns som jag bara trampar vatten o snart sjunker jag.
    Försöker hitta försöker hitta saker el organisationer men hittar ingen bra
    Tack för tips om organisation får kolla den. Önskar jag hittar nån med samma sjukdom man kunde prata med då kommer kanske hoppet tillbaka men jag vet inte
    Den kurator jag har är värdelös då jag tar upp det om min sambo bla så börjar hen prata om annat som inte har med saken o göra

    Avatar

    Det är lätt att känna sig som som en belastning för anhöriga om man inte mår bra. Men kan det vara så att dina anhöriga inte vill att du drar dig undan? Och att de vill hjälpa dig? Kan du se var gränsen mellan din egen känsla och deras går i detta?

    Jag tycker att du ska byta samtalskontakt om det inte känns bra med nuvarande. Personkemi är extra viktigt när man pratar om känsliga saker och ibland hittar man inte rätt person direkt. Om du känner att du har nedsatt ork att leta så kan jag tipsa om nedanstående tjänst som jag själv använt, som du kan kolla in gällande om det kan vara något för dig. Det är en onlinetjänst där du inte behöver ta dig någonstans. Finns även fler psykologonlinetjänster än denna. Kanske kan vara skönt om du har nedsatt ork att kunna prata hemifrån?

    https://www.pratamera.nu/?utm_campaign=S%C3%B6kord_-_2019-06&utm_term=Varum%C3%A4rke&utm_source=Google&utm_medium=cpc&

    Trådstartaren

    Jag vet att mina anhöriga vill att jag pratar mer mm min kompis e nästan sur då jag inte pratar o drar mig undan o försöker få mig o prata mer men ser ingen mening med att prata med honom för vill inte belasta
    Nu rinner mina tårar på min kind o jag skakar av ångest jag vill el orkar verkligen inte mer
    Jag vet inte varför jag skrev kanske för att försöka ta halm stråt men nu orkar jag inte mer vet inte om jag lever ikväll förlåt jag störde

    Avatar

    Jag tänker att det är vanligt i en situation då man känner att det bara finns ett sista halmstrå kvar, att pendla mellan att vilja ta det och att ge upp. Det är inte ett tecken på att du är svag eller misslyckad utan ett resultat av att du upplever en mycket svår situation. Det är bra att du kan få utlopp för de svåra känslorna genom att gråta. Ta en sak i taget och en dag i taget.

    Kram.

    Avatar

    Kan det förresten vara så att dina anhöriga också genomgår en kris i och med den sjukdom som drabbat er familj? Detta är i så fall inte ditt ansvar att lösa då du har nog med ditt. De får söka hjälp på sitt håll om de behöver. Jag tänker att det enda du kan göra är att berätta hur du känner, vad du behöver och hur du vill bli bemött.

    Trådstartaren

    Jo de går nog igenom en kris de gör vi nog alla jag vet vi måste ta hand om varann  men de bli så svårt o höras om jag bara sover o somnar under samtalet

    Avatar

    Har du upptäckt något mönster i din trötthet? Tex vad som tröttar ut dig extra mycket och om det finns någon tid på dygnet då du brukar vara lite piggare? Kram

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.