Flashbacks.. !!!TW!!!!

“Jag är där igen. Det var en av dem varmaste sommrarna jag upplevt av mina 23 år på jorden. “Titta bara på mig i ögonen när jag pratar med dig, jag lovar att jag kommer inte röra dig.” Det är dem 1000 meningarna som spelas upp i mitt huvud. Jag litade på dina ord. Jag var helt enkelt för nedbruten för att veta bättre, du var den jag litade på. Jag höjer huvudet, med smärtan i armen, längst med ryggen efter du 5 minuter tidigare slagit mig med vårat järn-skohorn. Jag lyfter blicken upp mot dig. Efter en knappt sekund av ögonkontakt slår du mig, knuten näve rakt över ansiktet. Jag känner hur varmt det blir i hela ansiktet, men samtidigt hur känslen försvinner. Jag tar hastigt upp mina händer, i ren reflex. Ser jag hur blodet rinner ner för mina händer, hur det kommer ner på våra lakan. Under denna tiden är din mamma hos oss. Hon bryr sig inte. Hon är hos oss så pass ofta att det är vardagsmat, som för mig. Hon hjälper mig att försöka stoppa blödningen. Samtidigt som hon muttrar för sig själv.. “vad du alltid ska ställa till det..”

~ det är så verkligt, händer det igen? Varför kan jag inte andas. Jag känner hur paniken, adrenalinet rusar i kroppen. Jag försöker intala mig att detta bara är ännu en av 1000 flashbacks,

1 år var jag fångad av jävulen. Fångad i ett träsk av droger, daglig fysisk & psykisk misshandel, isolerad ifrån min familj, isolerad från mina vänner.

“Jag känner hur pulsen stiger igen.. i endast klädd mjukisbyxor & linne tar jag chansen. Du går på toaletten. Jag ser chansen. Jag tar min hund… min stackars älskade hund som varit min ända stöttpelare genom detta förhållandet. Jag tar honom & jag springer ut genom dörren. Hans mamma ropar vad jag håller på med!! Kort därpå hör jag hur han kommer efter mig. Jag känner hur mitt adrenalin pumpar samtidigt som jag har 100 tankar i huvudet om hur jag ska komma ner på snabbaste sätt, ner från 7e våningen. Jag trycker på hissen…. det gå alldeles för långsamt, så jag springer ner för spiraltrapporna. Jag är så uppspelt av rädslor, minnena om hur jag springer i trapporna, hur jag nästan gnyr & flämtar av rädsla, med hunden under armen. Med enda tanken på att komma därifrån.

Han hinner ikapp oss. 😭😭 han hinner ikapp & sliter tag i mig. Jag ser hur grannar har ställt sig på balkongen. Ingen agerar på något vis.. jag känner mig så förminskad, så misslyckad. Hur kunde jag inte lyckas komma därifrån… han försöker få med mig in igen men jag stretar emot. Kort därpå kommer din mamma. Den jävla häxan. Hon var som din docka. Du ba henne hjälpa dig få in mig i hissen. Ni sliter mig båda två, tillslut får du tag i mina ben, hon i mitt hår, ni släpar mig båda två in i hissen.”

Snälla snälla hur ska jag orka mig ta igenom detta. Det är snart 3 år sedan jag tog mig ur detta förhållandet, men jag lever än idag kvar i alla minnen, alla känslor. Ringsignaler,sms signaler, plötsliga ljud, bilar som kör snabbt, vaneföreställningar om att jag ser dig ute, folk som är ute efter mig, jag tog mig ur. Men är fortfarande fast i det förflutna. Det äter upp mig. Jag orkar snart inte mer. Har i flera veckors tid gått i tankarna om att det snart är dags att få ett slut på detta lidande. Jag orkar inte med detta mer. Vad ska jag göra 😭 jag kan inte leva mitt liv

Stor kram till dig <3 Så fruktansvärt det du varit utsatt för. PTSD är olidligt men det går att bli läkt. Rekommenderar forumet “We DID it” som man får vara med i om man har PTSD. Du borde också få traumabehandling <3

Kram!