Finns det mer hjälp

Hej hej,

osäker på om jag behöver skriva av mig eller om det faktiskt går att hjälpa mitt sinne, kanske lite av båda, vem vet. Jag har tidigare skrivit här och det råd jag fick blev testat. Tänkte varför inte se om det är något jag har missat denna gång.

Varit deprimerad sen tonåren och det har varit perioder som har varit värre än andra och det ligger lite diverse självmords försök i baggagen. Jag har känt mig ensam hela livet och det har bara blivit värre av att jag lyckades smaka på en kort relation där jag fick lov att känna en kort lycka. Under den korta lyckan togs beslutet att jag skulle avsluta psykologkontakten då det var så bra med mig. Samma vecka som detta beslut togs, blev jag dumpad och det gick från att vara dåligt till katastrof. Blev en kort visit på psyket kort efter, följt av en rebound med tjejen där hon stöter bort mig dagen efter. Detta ledde till att jag försökte ta livet med en påse på huvudet. Ingen bra idé, gjorde ont i bröstkorgen efter ett tag och vek som jag är så avbröt jag.

Tillbaka in på psyket med nya mediciner, yey. Väl ute försökte tjejen intala mig att vi skulle vara vänner. Yes, vänner där hon pratar om de hon har sex med är precis det jag behövde. Jag reagerade en kväll när det kom upp igen och hon tog bort mig från hennes liv. I tårar skickade jag till hennes syster att ta hand om henne.

Det höll sig ett litet tag innan jag kände att det var dags att ge upp. Jag skaffar nu en bil då det är lättare att dö av kolmonoxid än brist på syre. Innan jag gav upp ville jag veta varför det tog slut. Oviktigt för historian vad svaret blev. Hon ringer upp lite senare och frågar hur läskigt det känns att jag hade pratat med hennes syster. Kontaktar jag henne igen så kommer hon ringa polisen. Jag försökte förklara i sms att jag gjorde det för hennes skull. Det ville hon inte lyssna på. Jag tog bilen och körde ut i skogen för att avsluta. Av någon anledning ringde jag jourhavande präst som svarade när jag satt i bilen så det avbröts.

Dagen efter skrev jag mitt dödsbrev och tänkte att nu ska jag inte avbryta av någon dum anledning. Satt i skogen i bilen igen och gasade lite för att göra det snabbare. Efter ett tag stod det klart för mig att det inte skulle hända något och jag ringer 112 för att få hjälp i stället. Då märker jag att slangen som jag tejpade för att gå in i bilen hade smällt för att jag gasade. Jag hade redan ringt 112 när jag upptäckte det och kände damnit. Åker in på psykakuten där en läkare säger att det låter som eips och att jag ska hålla i tills jag får en utredning. Det gav mig lite lugn och det höll… i en vecka.

Nu en och en halv vecka senare och läkarbesöket mer eller mindre säger att jag ska vänta ett år för att få en psykolog så känns det inte lönt att ens försöka. Jag kommer inte kunna överleva ett år med mitt psyke. I morse tänkte jag att lika bra att få det överstökat. Ut i skogen igen och denna gång utan att gasa och fokusera det i en påse över mig och slangen. Igen hände det inte så mycket, förutom att det blev mycket tyngre att andas och börjar få en jävla huvudverk. Jag läser att jag måste plocka ut katalysatorn för att det ska komma mycket kolmonoxid. Ännu ett misslyckat försök så jag kan lika bra åka till jobbet.

Nu på jobbet försöker jag se om jag själv kan ta bort katalysatorn eller hur jag ska göra det. Tror inte många mekaniker vill ta bort en fullt fungerande katalysator som gör att bilen släpper ut mer skit. Nu har jag en liten moment of hope och tänkte vi skriver här innan jag faller i hopplösheten igen. Jag kommer inte överleva tills utredningen och osäker på om den kommer hjälpa mig i slutändan. Där finns ingen psykolog att få. Bli inlagd gör mig bara dum i huvudet. Jag tar redan medicin. Har jag missat någon hjälp att få? Tänkte mest innan jag hittar ett sätt att ta bort katalysatorn.