Fin flicka men sjuk i huvudet

hej. Rubriken startar väl hur mitt liv ser ut. Varför mår jag som har det så äckligt bra så dåligt som jag gör. Jag berättade idag för min mamma om att jag inte har någon livslust kvar vilket var ett gigantiskt misstag. För som alltid annars så frågar hon hur jag kan må så dåligt när jag har allt. Att jag mår dåligt fastän jag får så mycket pengar. Fan det låter som jag kommer hit för att få någon sympati… jag känner ingen lycka. Kanske temporär men annars är det väldigt tomt i mig. Jag har alltid varit en hypokondriker och varit rädd för att dö men ibland så bryr jag mig inte längre, för vad gör jag med mitt liv? Vad har jag gjort för skillnad för människor? Jag gör inget annat än att jobba och att komma hem. Inget att se fram emot. För ful för att få en partner. Jag är för mycket för någon att klara av.  Jag vet inte vad det är för skillnad om jag lever eller om jag skulle vara död. Alla skulle ändå bara gå vidare. Jag säger inte att jag vill dö men jag vet inte heller hur jag ska leva. Vet att jag borde prata med en psykolog men jag jag så svårt att lita på någon. Varför skulle någon vilja hjälpa mig om det inte nyttjade dem. Jag är smart. Jag vet vad jag gör ä, varför jag gör det och hur jag ska sluta men jag orkar inte. Jag orkar inte ens ibland leka med min katt som betyder hela livet för mig. Vet inte vart denna texten skulle leda till eller om jag ens ska publicera den.

Anonym skrev:

hej. Rubriken startar väl hur mitt liv ser ut. Varför mår jag som har det så äckligt bra så dåligt som jag gör. Jag berättade idag för min mamma om att jag inte har någon livslust kvar vilket var ett gigantiskt misstag. För som alltid annars så frågar hon hur jag kan må så dåligt när jag har allt. Att jag mår dåligt fastän jag får så mycket pengar. Fan det låter som jag kommer hit för att få någon sympati… jag känner ingen lycka. Kanske temporär men annars är det väldigt tomt i mig. Jag har alltid varit en hypokondriker och varit rädd för att dö men ibland så bryr jag mig inte längre, för vad gör jag med mitt liv? Vad har jag gjort för skillnad för människor? Jag gör inget annat än att jobba och att komma hem. Inget att se fram emot. För ful för att få en partner. Jag är för mycket för någon att klara av. Jag vet inte vad det är för skillnad om jag lever eller om jag skulle vara död. Alla skulle ändå bara gå vidare. Jag säger inte att jag vill dö men jag vet inte heller hur jag ska leva. Vet att jag borde prata med en psykolog men jag jag så svårt att lita på någon. Varför skulle någon vilja hjälpa mig om det inte nyttjade dem. Jag är smart. Jag vet vad jag gör ä, varför jag gör det och hur jag ska sluta men jag orkar inte. Jag orkar inte ens ibland leka med min katt som betyder hela livet för mig. Vet inte vart denna texten skulle leda till eller om jag ens ska publicera den.

Hej

Om man kokar ner din text,så är det en tanke som lyser igenom.Du tror att du är för ful för att få en partner och du lider av att vara ensam.Precis som alla andra människor,så behöver du bli sedd,men du känner inte att nån ser dej.Du är för mycket för nån att klara av.Om du inte vill gå till en psykolog,så kan du försöka att hjälpa dej själv lite.Googla på anknytningsteorin och tillitsproblem.Om du känner att du har svårt att lita på någon,att känna tillit,så ligger antagligen mycket av problemet hos dej själv och du tar undermedvetet eller medvetet avstånd från det du egentligen vill ha och längtar efter.Nån som bryr sej om dej och som du får bry dej om tillbaka.

Otrygg anknytning är inte alls ovanligt.Man räknar med att 25-35 % av befolkningen lider av det och har svårt att få sina relationer att fungera.Men det går att bearbeta.Precis som en låg självkänsla går att bearbeta.Det är ett sånt grundläggande behov hos oss människor att känna oss sedda av andra,att känna att nån bryr sej och att vi är viktiga för någon,att vi mår dåligt om den känslan inte finns där.Ibland utan att ens förstå varför vi mår dåligt.”Jag har ju allt,varför mår jag inte bra?”Tyvärr så betyder pengar och saker ingenting om man inte känner gemenskap och delaktighet i något som är större än det egna jaget.Grupptillhörighet är ju också något som är ett mänskligt behov.Men allt det här går  att bearbeta och förändra,men som med så mycket annat,så börjar det hos en själv.Ha det gott och lycka till.

Hej  jag uppvaktar en person med just dina egenskaper, även om detaljer skiljer sig lätt från person till person så kan jag ur mitt utgångsläge känna igen resonemanget ur din beskrivning.

Från din synvinkel är det rädslan att inte fullt ut känna dig trygg att allt känns bara som ytligheter att ingen vill verkligen ställa upp och ge dig närhet den du kräver att få, men du vågar inte bryta mönstret som du är i , som en egen trygghets bubbla som kräver och kväver dig. För den är bättre att vara i tycker du än det tiddigare erfarenheter du haft med andra relationer.

Det är säkert fel av mig att säga att du får testa på vinst och förlust vad som händer när du kliver ur din bubbla, ett äventyr kan det bli som får andra bubblor att följa med , lite nyfikenhet skadar ej att man har med på turen utanför… Stimulansen är där utanför å väntar … Ja man behöver inte direkt rusa ut men pröva lite lätt , alla är olika och rädda så vi är inte så annorlunda mer än någon annan egentligen ..

mvh En vän som vill dig väl! 🙂