Det är nog fel på mig. En mamma som alltid talat om hur dum jag är, vilka lögner jag alltid säger, sett min syster bli misshandlad av vår mamma. Hon har aldrig kunnat ha mer än en relation. Som vuxen träffar jag till slut en man som fortsätter i samma anda som min mor – hur ful, fet, dum och sjuk i huvudet jag är. Jag har inga vänner för det vet jag ju – det finns ingen som vill vara vän med mig. Försöker intala mig att det är fel men hamnar ändå alltid själ . Blir nästan paranoid och tror att alla negativa kommentarer syftar till mig. Vet inte om jag orkar så mycket mer.