Farsdag fick mig att inse att jag inte är klar, jag börjar nu men hur?

Får börja med att be om ursäkt om nedanstående text framstår som svammel, är inte van med att “dela med mig” eller prata om vad som försiggår bakom kulisserna. så kommer skriva som det kommer och försöka klippa ihop någon som går att tyda!

Hur hittade jag hit undrar ni kanske? här har ni mig en deprimerad diagnostiserad “latmask”(ADD).
Växt upp med en syster och två alkoholmissbrukande föräldrar som antagligen började dricka när dom förlorade det planerade barnet mellan mig och min syster vid förlossning, mina tidigaste minnen är ifrån när jag och min syster stod i fönstret överlyckliga när pappa kom vinglandes fram ifrån bilen PAPPA är hemma överlyckliga, betyder att jag får leka med pappa på kontoret innan vi ska kolla på bolibompa.( en nostalgisk doft av sprit och läderjacka ploppar upp i huvudet därefter kommer doften av mäsk sen smaken av tårar som runnit ner för min kind… skäll sönderslagna leksaker, hot och dagligt gap och skrik men jag älskar mina föräldrar…)

Familjen flyttar till ett större samhälle långt bort känns som ett annat land för mig och min syster känns som allting kommer bli bra mor och far har fått nya jobb direkt dom verka glada bråkar inte lika mycket men dom blir fortfarande konstiga på kvällen…
jag börjar i en ny skola brevväxlar med mina gamla kompisar får några nya som ersätter dom gamla medans åren går.
När jag nått tonåren har jag förstått att min familj inte var som alla andra familjer, andra familjer har vuxna kompisar inte min, min familj blir konstig på kvällen och normala på dagen mina vänner tyckte mina föräldrar var jätte coola och schyssta jag hatade att ta hem kompisar för det slutade alltid med att jag blev tredje hjulet…
samtidigt började jag själv med samma grej i smyg ute i skogen med dom äldre “kompisarna” som ville umgås med mig ibland, dricka öl, tjuvröka dom lärde mig även hur man snor och kör en bil som jag tyckte var jättehäftigt.

på en rast när vi står och tjuvröker kommer det fram en ny tjej på skolan och frågar om hon kunde få en, jag blev som besatt en helt svartklädd ängel som efter åren gick ifrån bästa kompisar till ett par, jag slutade umgås med dom coola killarna, vi delade liknande familjesituationer hennes var betydligt mycket värre med droger och kriminalitet, så stort hjärta innanför ett hårt yttre som jag aldrig kommer glömma. dagar blir till lite över två år allt känns så underbart jag trivs, har vänner, håller på med ett par olika sporter som jag blivit riktigt bra på var med i ett par stora tävlingar inom två av sporterna. fortsätter att sköta skolan och hjälper henne att plugga trots att hon är några år äldre.
ett större lov närmar sig och hon frågar om hon får bo hos mig under lovet jag får panik hon lugnar mig, jag  samlar mod och frågar föräldrarna dom säger ja!

bästa julen jag har haft dom hade köpt presenter till henne också som hon blev överlycklig över hon hade aldrig fått julklappar förut. allt är frid och fröjd hon är hemma hos mig ofta och paniken inför varje gång försvinner mer och mer.
tillbaka till skolan allt är underbart tills en morgon farsan sparkar på mig och säger du behöver inte gå till skolan idag X har dött.
jag blir helt stel allting bara stannar en tomhet och stelhet som sitter kvar än idag trots att mer än 1x år har gått, först vid hennes begravning lyckades jag gråta, har inte kunnat fälla en tår sen dess.
kan inte förstå varför hon inte sa något mer än det sista hon sa fick en kyss älskar dig ta det inte så hårt hon rufsar till mitt hår och går hem…

jag stänger ner totalt betygen går åt helvete allt går åt helvete slutar med allt ingen sport, umgås inte med någon ligger i mitt rum och väntar på att somna, blir dragen till psykologer som försöker få mig att gråta att prata inget hjälper jag stänger in mig mer klarar inte av högstadiet föräldrarna försöker med allt kärlek,hot,våld, tvång inget hjälper får som grädde på moset en kronisk sjukdom som resulterade i nästan ett års sjukhus liggande, där jag började prata smått med en kurator som fick mig att jag började plugga lite går på iv för att försöka få godkänt högstadiebetyg går direkt ifrån IV till en linje där kommer jag med grå dassig hy undernärd med axellångt ovårdat hår jag börjar krypa ut ur skalet går ut gymnasiet efter många om och men med 5 dödsfall under 3 års tid allting rinner bara av mig får en ADD samt depression diagnos precis efter jag fyllt jämnt tomheten och uppgivenheten börjar fyllas av ilska försöker få tag i ett jobb men misslyckas gång efter gång nu i efterhand förstår jag vem vill anställa någon som har socialkompetens som en 15åring för man har isolerat sig själv så många år.

får inget jobb försöker få hjälp av soc, psyk, få tag i ett jobb eller vad som helst, hamnar mellan stolarna föräldrarna tröttnar och slänger ut mig jag har tyckt sund om mig själv tillräckligt, vart tar jag vägen? soc? nej, fått något jobb? där börjar mitt sista skrik på hjälp arg på samhället och arg på mig själv arg på allt den där tomheten har fyllts av hat emot allt försökt ta mitt liv innan vid olika tillfällen under mitt liv inte den här gången jag begår ett brott odiskret ihop om att åka fast och få hjälp ingenting händer provar igen och igen till slut har jag fått mitt jobb som kriminell där en 15årings mentalitet passar in perfekt ilskan försvinner och tomheten kommer tillbaka kläder, bilar inget hjälper sen en dag kommer äntligen svaret på skriket ett par år försent…3+ år senare kommer jag till mitt första riktiga jobb tack vare en utbildning jag ansåg var bättre att skaffa än att låta ilskan växa igen.

trodde att allt skulle bli bra nu allt kändes bra, jag är vuxen jag jobbar! jag betalar skatt! har ett hem jag inte betalar svart har ett papper som säger att jag bor här!
börjar känna mig som en människa som vill göra saker jag börjar utvecklas tomluckorna börjar fyllas svårt att hålla en dialog med en främling men vänner går bra, skaffade en tjej eller om det var tvärt om som jag var ärlig med ifrån början hon var förstående och var väldig tillmötes gående och försiktig allting var frid och fröjd ett par månader tills jag börjar få obehagliga känslor av att jag gjort något dumt får en klump i magen hon vill att jag skulle gå och prata med någon då jag tydligen pratar och gråter i sömnen vilket jag inte kunde acceptera, har kvar obehaget och vet varför men inte varför
hon har varit borta så länge, gjort mig och andra så mycket ont kan det sluta kan jag få gråta ut och gå vidare med mitt liv eller bara lägga mig ner på marken när regnet öser ner och dö.

Precis kommit hem ifrån mor och far, som åren tagit ut sin rätt på en vithårig tanig liten gubbe med glansiga vattniga ögon med en tom blick gömda bakom glasögonen morsan lika så med uppenbart färgat hår med det vanliga falska leende att allt kommer bli bättre och skriker inombords tack mamma för du lärt mig att oavsett hur du mår håll dina känslor inombords prata inte om det och le. vi pratar om egentligen ingenting men timmar går dom vill att jag ska stanna och äta jag säger nej jag måste hem för jag vet att det är nu vinet kommer fram ger dom en kram och säger hejd…någon händer rösten går sönder blir varm känns som jag får tusen spikar i hjärtat, säger hej då och går ut känns som att jag äntligen ska dö känner hur det börjar rinna tårar ner för min kind jag gråter och jag gråter fortfarande nu när jag sitter och skriver detta att se hur ens stackars föräldrar som gett en så mycket kärlek och försökt hjälpa mig på deras sätt som bara dom kan medans jag bara varit elak tillbaka.
dom håller på att tyna bort som jag varit så arg på så många gånger men samtidigt är exakt samma personer ifrån mina första minnen som barn nu är dom så obetydliga och patetiska ursäkter till människor som alla andra men jag vill inte som dom nej livet är stökigt och ibland finns det inget jävla svar jag väljer vem jag är jag har ett val, hjärtat kommer alltid svida själen kännas dom kommer antagligen resten av livet att sätta larmet en timma tidigare för att kriga med mig själv att du måste gå ur sängen idag du måste!

jag vet inte vad som händer nu? jag har gråtit och jag har pratat lite om vad som har plågat mig dom senaste 30 åren. hur blir jag en bättre människa hur vågar man lita på en annan människa? får försöka göra min egna väg och se var den hamnar.

så att summera mitt svammel, livet är en sorglig melodi ett minne säger mer än tusen ord och där i jorden vilar du min ängel men låt det förbli ett minne och gå vidare med ditt liv trots att det är svårt jag tänker på det varje dag och försöker få det att sluta allting runt om kring ändras dagligen löv skiftar färg och faller grannar får barn men här finns jag som är fortfarande fast på ruta ett.

Gör inte samma misstag som jag har gjort, jag vet hur svårt det är så jag förändrar antagligen ingenting men prata med någon skriv rita gör något stäng inte in dig själv känslan jag har i kroppen har jag inte känt på väldigt många år och jag vill komma till ruta två.

Hoppas detta hjälpte någon mer än mig och igen förlåt för en vägg med svammel!

Hej. Tycker inte att det låter som svammel, låter som att du har haft en tuff uppväxt med många motgångar. Blev väldigt berörd av din historia. Tack för att du valde att dela med dig. Styrkekram till dig.