Får man ge upp?

[Azure Cepevi]

Jag är 19 år gammal, tar studenten i sommar, har chansen att gå på universitetet, vänner och familj som älskar mig, möjlighet att få en positiv framtid, men ändå vill jag inte ha något av det! Är det konstigt? Jag vill bara ligga i min säng, låsa alla dörrar, dra ner gardinerna och gömma mig. Jag vill inte leva efter studenten, det är mitt mål för tillfället. Jag ska försöka njuta av de sista månaderna av mitt liv men sen kommer det ta slut, det är vad som gör att jag kan ta mig an vardagen hyfsat för tillfället. Att jag vet att det kommer ta slut snart. Även om har andra möjligheter så vill jag inte ha dom. Jag vill bara inte. Det känns inte som att det finns någon mening med det. Jag är så misslyckad och ingenting kommer gå bra för mig. Så det är ingen idé att jag försöker. Jag överlever oxå vardagen igenom att skada mig själv. Vilket jag vet inte är så bra men jag gör det ändå. Jag har liksom fastnat, det är som ett beroende. Jag har så många problem som jag inte tror går att lösa. Så frågan är: får man ge upp?

[Olive Pepilu]

Hej!
Här är en person i samma sits (samma ålder, livsavsnitt och samma problem) som du.

Kan inte svara så bra men tycker du förtjänar ett svar.

Mitt svar på den frågan är: Ja, lagligt sett så får man ge upp. Självmord är inte förbjudet längre.

Det är upp till var och en vad man gör med sitt liv. Och anledningarna till att leva överväger i alltid anledningarna till att dö, tänker jag. Det finns alltid saker som gör livet värt att leva. Det gäller bara att vilja se dem… Döden däremot är kall och hemsk, alltid.

Har du kontakt med vården? Det låter verkligen som att du borde ge vården en chans.. För oss unga är resurerna större än för 25+, verkar det som, jag upplever det som enkelt att hitta hjälp när man verkligen behöver den, så som du.

Skulle va intresserad av ett svar från dig… Finns här om du vill prata om livet med en jämnårig.

[Olive Pepilu]

Märkte precis att du ställde en till fråga, som jag missade svara på.

“Är det konstigt?” Nej. Det är inget fel med att du upplever som att du inte vill ha något av allt det där egentligen “fina” som finns i ditt liv och inget du behöver känna skuld eller skam över. Men det är ett tydligt tecken på att din depression är svår, tror jag.

Mina tips till dig skulle vara att försöka fundera på vad du vill ha i ditt liv. Hur ditt ideala liv skulle se ut.

[Olive Pepilu]

Och just det (lyckas ej redigera mina svar..? Så du får flera svar xD). Bara för att det där som du tänker egentligen borde vara positiva grejer i ditt liv inte gör dig lycklig just nu betyder det inte att du inte kan bli lycklig! För det kan du. Det finns annat. Livet är större än sådär. Förtsätt kämpa<3.

[Azure Cepevi]

Hej! Just nu har jag ingen kontakt med vården alls. Vet att det är något som jag borde försöka ta tag i för att må bättre, annars kommer jag nog ingen vart. Men jag upplever det som svårt. Tidigare i livet så har jag inte blivit tagen på allvar eller bara blivit behandlad som att mina problem inte är allvarliga eller ens värda att prata om. Så därför vågar jag nog inte ta hjälp, för jag är rädd att bli sårad igen. För det sårar mer än vad man kanske kan tro. Det gör att jag känner mig ensam oxå, så jag har bara försökt kämpa på ensam väääldigt länge nu, och som du förstår så går det inte så bra.

För att svara på ditt tips/din fråga om hur jag skulle vilja ha mitt liv, så brukar jag fundera på det ganska ofta. Jag har framtidsdrömmar även om det kanske inte är så vanligt när man är i en sån sits som jag är i. Med tanke på hur dåligt jag mår. Men det som blir problemet är att jag intalar mig själv att mina drömmar aldrig kommer bli sanna och att jag inte förtjänar en framtid. Jag kommer inte kunna ta mig så långt som jag vill eller göra de saker jag vill. Jag kan drömma och önska, men det kommer aldrig bli som jag vill. Jag är väldigt självkritisk och har negativa tankar om mig själv, så det är ett problem. Det har blivit en sanning för mig att jag aldrig kommer klara mig efter studenten och jag kommer aldrig kunna uppfylla mina drömmar.

Jag orkar inte tänka och känner mera negativt. Men det är det ända som finns inom mig. Även om andra försöker påpeka positiva saker. Jag ser inget annan väg ut just nu än att bara låta mig själv försvinna och få typ frid efter studenten. Att slippa tänka och känna. Det känns som att min kropp håller på att gå sönder, fysiskt och psykiskt. Jag orkar inte försöka mer, om du förstår. Det känns som att den enkla utvägen lockar mer och mer, att bara skita i allt. Allt är bara åt helvete rent ut sagt. Det känns inte som att jag får känna som jag gör och det gör att jag isolerar mig och bygger upp en fasad så att ingen ska märka. Vilket egentligen bara gör mig mer deprimerad och ensam. Ändå så gör jag det? Förstår inte hur jag funkar ibland. Det är väldigt frustrerande.

Tack för dina svar!

[Olive Pepilu]

Jag förstår.

Personligen har jag valt att ge vården en ny chans.

Men relaterar ändå mycket starkt till det du skriver.

(Ursäkta för så mycket text)

”Får man ge upp?” Jag tycker att om man vill ta sitt liv så får man. Men det är en obehaglig upplevelse som jag själv försöker undvika. Om hoppet finns, är det värt att jaga den än att planera sin död tycker jag. Men ibland så orkar man inte kämpa mer.

Jag kan relatera extremt mycket till det du skrev. Jag har kämpat mig igenom det som du beskriver men jag ramlar alltid tillbaka till att må skit. Är också 19.

Jag känner exakt samma gällande vården, helt värdelösa. Efter 6 år så har jag lyckats hitta en extremt bra psykoterapeut. Omöjligt att få någon bra gratis/genom vården imo, så jag hittade en privat. Tipsar om att fortsätta leta. Ge varje person 1-2 besök och om dem är skit, leta efter någon annan.

Sök till en kurs till hösten/arbeta lite då och då. Detta gör din vardag lite mer ”värt att leva”. Fokusera dina dagar på att göra saker som får dig att må bra, ät bra, prata med någon och förhoppningsvis så lyckas du ändra på dessa tankar. Just nu har detta hållit mig vid liv, dock så vet jag inte vad mer man kan göra därefter.