Hem > Forum > Depression > Får kontroll över mitt liv på fel sätt
Får kontroll över mitt liv på fel sätt
-
Avregistrerad användare
Jag har haft ett händelserikt liv på många sätt. Uppväxt med övergrepp, våld och total ignorans, mobbing i skolan pga hårfärg och övervikt – har tre barn som jag är själv med varannan vecka och avslutat förhållanden på löpande band egentligen, även om jag var gift med mina barns moder i 12 år.
Har ingen diagnos på papper men jag är väl ett skolexempel på EIPS (Borderline) med självskador, självförakt, en förmåga att stöta bort folk, framstå som känslokall i fel stunder och för känslig i andra och jag kan göra den här listan hur lång som helst.
Det jag avskyr mest med mig själv är att jag kan vara glad – rent utav lycklig, som nu. Jag har haft en helt fantastisk helg ute med min bästa vän med tältning och bara hur trevligt som helst med skratt så jag fick ont i magen och i ansiktet. Sen rullar det där mörkret över mig, och allt blir totalt hopplöst och från att vara lycklig kan jag på sekunden vilja ta mitt liv. Tanken på det är så frigörande för mig att jag börjar gråta, och det är det enda sättet för mig att inte gå ned mig för långt i mörkret som rullar in – att jag säger till mig själv att jag en dag kommer att avsluta mitt liv, och att jag på så sätt har kontroll över det.
Men det måste finnas bättre sätt. Alla tips mottages tacksamt.
Wow, känner bara vilken stark och imponerande person du är som lever med återkommandet av sånna allvarliga känslor. Jag förstår också och känner helt igen den känslan och det fenomen du beskriver, att det plötsligt kan dra in mörka moln över en annars ofta så klarblå himmel… Konstigt det där! Jag tänker för min egen del att det är intressant vilken känsloläge och vilket av de där ”väderlekarna” som är den som ”vinner” och är den jag ska rikta in mig på och ”packa väskan” efter. Vet inte om jag kan förklara vad jag menar… Men liksom, lika irrelevant som de där glada tillfällena där man skrattade på sig, känns när de mörka molnen är över en… Lika irrelevant känns de där mörka molnen när man skrattar på sig. Och jag tror att för egen del så orkar jag inte kämpa hur länge som helst under de mörka molnen utan det måste komma solglimtar lite då och då och jag måste kunna tro på att de mörka molnen inte kommer få dominera hela mitt liv. Då skulle jag inte orka. Inte för att jag kan förutspå din framtid eller så, men jag skulle ändå vilja skriva två saker om din framtids väderprognos… Det ena är att jag själv har varit där du är, gällande perioder av djupa självmordstankar och fenomenet du beskriver. Hade en sådan tanke senast igår. Och ändå mår jag just nu så otroligt bra (och mår bara bättre och bättre) att sådana tankar är det längsta ifrån mina tankar och känslor som går att komma 😃 Och jag är inte bipolär eller så, utan bara känslig och går igenom tuffa saker. Så om min väderprognos såg ut så fast jag var i ditt läge så kan det bli så för dig med! Och det andra jag slås av är hur mycket du har gått igenom och klarat, vilka stormar, orkaner och höga vågor som du tagit dig igenom med allt du gått igenom. Känns som att du är en stark person och känner mig bara imponerad av allt du klarat av helt enkelt! Så om du alltså redan klarat av att överleva en sån oerhört ”dålig” väderprognos som ditt liv har varit på flera sätt, så känner jag bara att du kommer klara detta med! De här mörka molnen kommer skingras och jag tror inte det är så att det bara kommer vara mörka moln framöver utan du tar dig istället igenom moln efter moln och du ska veta att jag är stolt över dig som klarat av så många sånna moln hittills! 😀
Avregistrerad användare Trådstartaren[…]
———–
Det var fina ord du kommer med, men jag kan inte ta åt mig. Och det handlar inte om dig, det handlar om mig. Det har väl hänt att folk har sagt att jag ser bra ut eller är snäll men det är samma sak där, jag kan inte ta beröm eller uppskattning i någon form. Det känns som lögner. Inte så att jag försöker säga till mig själv att de överdriver, det är bara så jag reagerar på det. Jag är varken stark eller imponerande, jag är snart 40 år och beter mig som en 16 åring i mycket… Patetisk är ett bättre ord för mig. Tar mig ingen stans i livet för att jag inte vill – det enda jag kan vara nöjd med är att mina barn får en betydligt bättre uppväxt och uppfostran än vad jag får.
Jag kommer inte att klara av att leva med detta, det är barnen som håller min låga. Men de växer upp de med och en dag behöver de mig inte som den fostrande fadern längre, då ska de stå på egna ben och det sista halmstrået är förverkat och jag blir redundant. Där och då, när jag känner att jag är pleonastisk även för min yngsta, då är jag färdig med mitt mörker.
———– Det var fina ord du kommer med, men jag kan inte ta åt mig. Och det handlar inte om dig, det handlar om mig. Det har väl hänt att folk har sagt att jag ser bra ut eller är snäll men det är samma sak där, jag kan inte ta beröm eller uppskattning i någon form. Det känns som lögner. Inte så att jag försöker säga till mig själv att de överdriver, det är bara så jag reagerar på det. Jag är varken stark eller imponerande, jag är snart 40 år och beter mig som en 16 åring i mycket… Patetisk är ett bättre ord för mig. Tar mig ingen stans i livet för att jag inte vill – det enda jag kan vara nöjd med är att mina barn får en betydligt bättre uppväxt och uppfostran än vad jag får. Jag kommer inte att klara av att leva med detta, det är barnen som håller min låga. Men de växer upp de med och en dag behöver de mig inte som den fostrande fadern längre, då ska de stå på egna ben och det sista halmstrået är förverkat och jag blir redundant. Där och då, när jag känner att jag är pleonastisk även för min yngsta, då är jag färdig med mitt mörker.
Hej igen och tack för ditt ärliga och öppenhjärtliga svar! Om jag skulle få förtroendet (vilket ju ofta är något man måste förtjäna) så skulle jag så gärna vilja höra mer om ditt liv, om vad du känner och ännu mer vad du gått igenom.
Jag vill främst lyssna och jag vill bara stå med dig, även fast det är svårt för mig att inte vilja uppmuntra dig med… Det jag tänker när du skriver är bara att det inte är konstigt att du inte kan ta åt dig när folk säger fina saker om dig, när så mycket tuffa och sjuka saker ju drabbat dig och elaka och egoistiska människor har gett dig en negativ självbild. Då fastnar inte det positiva eftersom det inte passar in i bilden. Jag känner bara att jag så gärna skulle vilja vara med och åtminstone få skölja bort lite av den mörka bilden som du har av dig själv, även fast jag vet att sånt tar tid och inte kommer gå helt och fullt. Men det är i alla fall en stark längtan jag känner när jag läser det du skriver. För jag tycker inte alls det är konstigt att du ”beter dig som en 16-åring” fastän du är 40. Jag kan inte se hur man ska kunna resa sig över sina omständigheter när man inte fått resurserna. Som jag ser det är det som att förvänta sig att ens lilla växtplanta ska vara 20 meter hög när den inte fått mer än några liter vatten och knappt någon sol. Om du nu inte har fått alls det mått av kärlek och trygghet som varje människa behöver för att kunna bli en välfungerande människa med optimism och framtidstro, så är inte det ditt fel utan du är tvärtom ”offer” för svåra saker och du är en kämpande krigare som hittills gått igenom otroliga lidanden. Du kan inte hjälpa att du blivit tilldelad en sämre ”hand” av spelkort än många andra, att du fått starta längre bak än dem som ligger bra till i ”racet” och är mer välfungerande. Det jag slås av, och det som ligger till grund för det jag uttrycker, är hur välformulerad och intelligent du är, artig och trevlig, ärlig, genomtänkt och dedikerad till att uppfostra dina barn. Själv har jag inte de psykiska eller fysiska resurserna att någonsin skaffa och uppfostra egna barn så att du lyckas att bli och vara pappa är bara det oerhört imponerande i mina ögon. Dessa är alla otroliga egenskaper och när man då läser om din uppväxt så blir man helt enkelt bara väldigt imponerad av din styrka och att du blivit en person med så många egenskaper som gör en individ till en respektabel och i grund och botten också fulländat exemplar av att vara en människa.
Det är så jag ser på dig, men jag vet samtidigt att det är oerhört svårt att ta till sig andras positiva syn på sig själv när man har det så mörkt som du ju har det. Förstår att det måste vara oerhört tungt eftersom du känner att du inte kommer orka leva tills du blir äldre 😔😔😔 Så finns det något mer verksamt jag kan göra för dig så vill jag göra det och önskar verkligen att du kan känna att någon bryr sig om dig.
Mvh ☀️
Avregistrerad användare TrådstartarenHej igen och tack för ditt ärliga och öppenhjärtliga svar! Om jag skulle få förtroendet (vilket ju ofta är något man måste förtjäna) så skulle jag så gärna vilja höra mer om ditt liv, om vad du känner och ännu mer vad du gått igenom. Jag vill främst lyssna och jag vill bara stå med dig, även fast det är svårt för mig att inte vilja uppmuntra dig med… Det jag tänker när du skriver är bara att det inte är konstigt att du inte kan ta åt dig när folk säger fina saker om dig, när så mycket tuffa och sjuka saker ju drabbat dig och elaka och egoistiska människor har gett dig en negativ självbild. Då fastnar inte det positiva eftersom det inte passar in i bilden. Jag känner bara att jag så gärna skulle vilja vara med och åtminstone få skölja bort lite av den mörka bilden som du har av dig själv, även fast jag vet att sånt tar tid och inte kommer gå helt och fullt. Men det är i alla fall en stark längtan jag känner när jag läser det du skriver. För jag tycker inte alls det är konstigt att du ”beter dig som en 16-åring” fastän du är 40. Jag kan inte se hur man ska kunna resa sig över sina omständigheter när man inte fått resurserna. Som jag ser det är det som att förvänta sig att ens lilla växtplanta ska vara 20 meter hög när den inte fått mer än några liter vatten och knappt någon sol. Om du nu inte har fått alls det mått av kärlek och trygghet som varje människa behöver för att kunna bli en välfungerande människa med optimism och framtidstro, så är inte det ditt fel utan du är tvärtom ”offer” för svåra saker och du är en kämpande krigare som hittills gått igenom otroliga lidanden. Du kan inte hjälpa att du blivit tilldelad en sämre ”hand” av spelkort än många andra, att du fått starta längre bak än dem som ligger bra till i ”racet” och är mer välfungerande. Det jag slås av, och det som ligger till grund för det jag uttrycker, är hur välformulerad och intelligent du är, artig och trevlig, ärlig, genomtänkt och dedikerad till att uppfostra dina barn. Själv har jag inte de psykiska eller fysiska resurserna att någonsin skaffa och uppfostra egna barn så att du lyckas att bli och vara pappa är bara det oerhört imponerande i mina ögon. Dessa är alla otroliga egenskaper och när man då läser om din uppväxt så blir man helt enkelt bara väldigt imponerad av din styrka och att du blivit en person med så många egenskaper som gör en individ till en respektabel och i grund och botten också fulländat exemplar av att vara en människa. Det är så jag ser på dig, men jag vet samtidigt att det är oerhört svårt att ta till sig andras positiva syn på sig själv när man har det så mörkt som du ju har det. Förstår att det måste vara oerhört tungt eftersom du känner att du inte kommer orka leva tills du blir äldre 😔😔😔 Så finns det något mer verksamt jag kan göra för dig så vill jag göra det och önskar verkligen att du kan känna att någon bryr sig om dig. Mvh ☀️
Jag vet inte vem du är, du vet inte vem jag är – lite av poängen med anonymitet men det är inte min grej. Jag litar inte på någon, och i synnerhet inte på svarta bokstäver på min skärm. Allt jag säger eller skriver kommer att kunna användas mot mig utav de som vill, man är inte helt anonym någon stans – inte ens här.
Du är säkert jättesnäll och du nyttjar fina ord om mig, trots att du inte känner mig alls. Du har inte en aning om vad för slags människa jag är. Och att du kallade mig intelligent fick mig att skratta rakt ut, så det var det roligaste jag har varit med om på hela dagen. Jag är inte smartare än någon annan, men att i skrift försöka vara lite märkvärdig kan vara ett utav mina modus operandi, just för att ingen ska kunna räkna ut vem jag är. Å andra sidan är jag inte ens i närheten av anonym på de sociala medier jag missbrukar. Och jag är inte särskilt trevlig heller. Jag är cynisk med varma inslag av pessimism och sarkasm många gånger. Har bara inte haft någon anledning till att vara sarkastisk eller pessimistisk här ännu, men cynisk är jag alltid.
Det är inte svårt att uppfostra barn, de löser det mesta själv när de kommit över en viss ålder. Jag tänker inte ens försöka övertala dig till att skaffa egna barn genom att komma med villfarelser som att “du kommer att missa mycket” och annat skitsnack. Det finns inget hårdare heltidsjobb än att vara själv med barn. Att ta hand om dem är svårt. Att uppfostra dem är lätt. Kärlek och respekt, två ord, det är allt som behövs.
Jag är inte ett fulländat exemplar av människa på något sätt. Idag fick jag höra att jag inte får använda termen “jag” om mig själv, för det är en förtryckande term då jag tillhör något som tydligen kallas för “den vita rasen” (och detta yttrades utav en kaukasisk kvinna). Jag ger snart upp hoppet om mänskligheten som ras totalt. Det finns ingen fulländad “övermänniska”, inte ens enligt Nietzsches definition (übermensch), men hade det funnits en skala så skulle jag ha legat i bott.
Åh, då förstår jag! Inser att du helt enkelt känner att du inte kan lita på någon och då är det ju klart att jag blir en av alla i mängden av alla opålitliga så klart! Har full respekt för det och det var dumt att jag försökte ”ta ut pengar” från ett förtroendekonto som inte hunnits byggas upp! Ledsen för det… det är lättare att utgå från att man vet hur andra är än att ta reda på det och det är inte rätt. Samma sak gällande vem du är. Du har rätt i att jag inte känner dig och jag vill verkligen inte säga något som gör att du tar illa upp och jag vill kunna stå med dig på bästa sätt och kunna hjälpa dig på något sätt för jag blir ledsen och nedstämd när jag läser vad du varit med om.
Blir även riktigt upprörd på att folk har använt det du sagt emot dig. Kan då tänka mig att det är stora mängder av skit som du har varit med om, och med idioter till människor som du blivit omgiven av. Jag tror att jag själv kanske varit ganska lycklig lottad som aldrig pratat med någon med så extremt märkliga tankar som till exempel den kaukasiska kvinnan du beskrev från ditt arbete… helt sjukt alltså, var är världen på väg, helt upp och ner hur vissa folk tänker?!! Vilken idioti.
Vill göra mig av med mina förutfattade tankar om dig som inte stämmer. Samtidigt märker jag att vi nog definierar vissa egenskaper på olika sätt. Jag har inte märkt att du är otrevlig hittills alls – inte utifrån min definition av ordet. Cynism, pessimism och sarkasm anser jag bara vara konkreta resultat av vad du varit med om. Hur ska man kunna förvänta sig något annat än att ges en negativ världsbild när det som ”stoppats in” i ens liv varit så negativt? Visst, de flesta anser nog att trevlighet innefattar motsatsen till de orden. Men jag definierar trevlighet och otrevlighet som det som finns kvar när man subtraherat det i någons liv som den inte valt själv. När man tar bort det i ditt liv så ser jag inte att du är elak eller otrevlig, bedömt utifrån hur du verkar hittills. Du plockar inte fram elakheter för att skada andra för din egen glädjes skull eller startar drama. Tvärtom verkar du vara vältalig och ägna tid åt att göra dig och ditt liv förstått, du förklarar för att vi ska kunna mötas i var sanningen ligger och du verkar ha ägnat mycket tid åt att på ett sant sätt reflektera över din situation och vad du varit med om. Sånt gör att jag får respekt för människor. Och även om de människor som inte passar in i min definition av trevlig, försöker jag göra mitt bästa för att möta och om möjligt se om det går att hjälpa personen att komma ur det där lite grann… Men jag respekterar bara inte sådana människor lika mycket som dem som är respektfulla helt enkelt…
Intelligent är också definierbart så klart. Min bedömning av dig som intelligent ligger dels utifrån din vältalighet och din förmåga att sant och djupt reflektera över din tillvaro. Många människor kör bara på med minsta möjliga reflektion eller eftertanke. Du tänker efter och skiljer mellan tankarna, sorterar och analyserar och det på en hög nivå jämfört med många. Det du skriver innehåller heller varken med stavfel eller ytlighet och du har hittills även använt två olika svåra uttryck som jag knappt vet vad de betyder samt refererat Nietszche (och stavat hans namn rätt?!), vilket talar på att du även är allmänbildad. Det är alla som skulle kunna uttrycka sådana saker, trots att du gör det av motivet att upprätthålla din anonymitet. Så ser jag på det, men kom gärna med motargument – om det stämmer så håller det så klart för prövning.
Enligt min definition av att vara ett fullgott exemplar av människosläktet (jag har nog inte Nietszche som läromästare), så räknar jag faktiskt varken in IQ nivå eller en brist på cynism och sarkasm i sitt liv. Det som i min åsiktsvärld gör att en människa nått en hög grad av fulländning är att den vill hålla kärlek och respekt högt, vill ta ansvar och förbättra för andra som är värda det. Och i det verkar du också passa in från vad jag kan se. Sen vet jag inte om du håller med om mina definitioner eller så, men det är i alla fall så jag själv ser på det…
Ah, tänker nu att jag kanske är för ”på” om du inte kanske känner dig hjälpt av mina försök att se dig själv på ett ljusare sätt… Inte meningen att pressa min bild på dig, vi behöver inte prata om det mer om du inte vill. Skriv om vad du vill och jag vill göra mitt bästa att lyssna och stötta, som bara en medmänniska.
Avregistrerad användare TrådstartarenFörlåt att jag inte svarade igår, jag hade bara inte någon energi över till att göra något annat än att se efter barnen. Det har varit två fruktansvärda dagar på jobbet och jag har bara velat gå hem. Det är ett så otroligt redundant och repetitivt jobb – samma sak dag ut och dag in. Som att tänka fyrkantigt i en fyrkantig låda. Det blir för mycket ibland. Varför ska jag fixa något som någon annan bara gör oreda utav så jag får fixa till det igen dagen efter? Och allt djävla spring, alla respektlösa människor som bara springer runt och är i vägen och visar noll hänsyn för de står högre upp på lönelistan än mig. Jag är så fruktansvärt less på folk att jag fan knappt kan andas emellanåt.
Och nej, jag litar inte på någon. Jag gjorde misstaget att börja lita på en kvinna från mitt jobb (Den kaukasiska kvinnan var inte från mitt jobb, det var någon random kvinna på facebook som skrev i någon grupp för BLM, typ.) som sedan visade sig ha NPD – och inte lite utav det. Sakta smög hon sig närmare och in i mitt liv, med lögner och sken-empati tog hon sig nästan hela vägen in innan det började rasa för henne. Att det började rasa var för att jag började lägga ihop ett visst mönster, och mer än så behöver jag inte ta upp. Jag konfronterade henne och sen var det tack och adjö där, självklart var det jag som var lögnaren, den sämre och den dåliga i det här. Jag fattade minsann inte vad jag gick miste om etc. Hon är för övrigt huvudskyddsombud åt facket… gissa varför. Nåja.
Idag hade jag väldigt aktiva passiva självmordstankar (det där får nog Strindberg att börja rotera i graven och önska att han upplever Inferno igen) . Jag har inte direkt aktiva självmordstankar, även om de till viss del finns där. Det är mer att jag har en enorm dödslängtan när jag blir mer tom än vad jag är i vanliga fall – att det är det enda sättet för mig att komma tillbaka.
Jag kan inte se något bra alls i det jag gör. Fick ett sms om att jag hade fått beröm utav två stycken idag, från min “minichef”. Mitt svar på det var “Okej”. Det låter som någon form av satir eller parodi på något, men allt känns som lögner. Självbild existerar inte och har inte gjort – ungefär som om den inte behövs heller för den delen.
Det här vart väldigt osammanhängande, men det är jag också just nu.
Du är väldigt vänlig i dina ord Yellow Tabadu, men det är du säkert med flera andra också – och förhoppningsvis någon som kan ta åt sig utav den energi du ändå lägger ned i dina texter. Nej, jag har inte orkat göra någon hermeneutisk analys à la Gadamer eller Ricœur, men det behövs inte heller. Du verkar vara en fin person som bara vill hjälpa innan det kanske är för sent för någon och även om jag uppskattar tiden du ändå lägger på att välja dina ord så väl, så känns det som om du svarar någon annan.
Förlåt.
Avregistrerad användareJag läste tråden nu och mina funderingar är att det är svårt att hjälpa någon man inte känner. Det blir mer allmänna råd så det känns inte alltid personligt. Saknaden efter en nära vän blir mer påtagligt. En människa som känner mig utan och innan. Mitt ex är den enda människan jag träffar. Jag har inget jobb, ingen familj, inga vänner. När jag läser om hur du har det Teal så tänker jag delvis på mitt ex, som är en cyniker. Han blir allt mer hatisk mot mänskligheten. Det går inte påverka honom för han tar inte emot något jag säger eller gör. Vi är väldigt lika i grunden men han vägrar se det. Istället stöter han bort mig och det är frustrerande när jag vet vad han känner och kämpar med, för jag kämpar med samma saker. Den enda skillnaden är att jag försöker hitta något litet varje dag att glädjas över. Särskilt när jag och han träffas. För att vi har så kort tid kvar. Men han klarar inte att tänka på döden. Och det kanske är därför jag, trots min uppgivenhet, ändå försöker vara här och nu. För att jag vet att det snart är slut. Och det skrämmer mig inte för det är en stor befrielse som jag ser det nu. Jag tycker fortfarande att det som händer i världen är obegripligt och det gör mig sjuk. Men hur får man någon att förstå att det går att stänga av ibland? Det är som att han inte unnar sig att må bra.
Avregistrerad användare TrådstartarenJag lämnar den här tråden nu, jag kan inte hjälpa dig Purple – men Yellow Tabadu kanske kan?
Till Yellow: Jag har inte en susning om vem du är, men tack för alla fina ord. Jag kanske startar en ny tråd här någon gång – vi får se. Men håll din anda uppe, jag vet att du kommer att nå fram till någon och hjälpa någon.
Avregistrerad användareJag tror att alla känslor är viktigt att kunna känna och att inte stänga av sina känslor, då kommer dom ju tillbaka så småningom och är troligen starkare nästa gång eller har åtminstone inte minskat.
Det som kanske kan underlätta är att påminna sig själv om att dom är tillfälliga..
Jag tror också att det är viktigt att försöka bryta ner lycka i små delar, möjligen molekyler för att lättare kunna finna den och uppskatta den, det jag då tänker är att när mörkret kommer kunna bryta sig ur det genom att ha dom små sakerna man uppskattar och kan byta fokus till..
För mig handlar det inte om att fly, förneka eller förminska utan bara byta fokus till något som ger mer energi än tar och det som är jobbigt kan ligga i bakgrunden för att ebba ut och på så sätt hantera det som är jobbigt. Kanske genom musik, yoga, meditation, motion i någon form, vara ute i naturen, prata med någon, laga mat, baka, läsa något, skriva något.. Trötta ut hjärnan eller kroppen..
Angående vänner så tror jag det är bra att ha någon att kunna prata med, oavsett om det är i fysisk person eller online och det känns som att ditt ex inte ger dig speciellt mycket när du skriver det du gör, vore jag du skulle jag fundera kring det och eventuellt gå vidare, för låser du upp dig på någon som bara drar energi ur dig så kommer du ju också antagligen ha svårare att träffa nya vänner? Nu är det klart svårare att möta nya människor men det finns ju forum på internet där man väldigt lätt kan få kontakt med alla sorters människor.
Min upplevelse är också att dom “allmänna råden” är bättre än personliga eftersom personliga råd från andra människor ofta kan inkräkta och få motsatt effekt eftersom det kräver att “du” vet vad som är bäst för den du ger råden till, ger man allmänna råd måste mottagaren av rådet fundera själv och kommer då kanske på lösningen själv på samma sätt som att det är lättare att ta råd av någon man aldrig träffat eller känner eftersom man inte behöver utelämna sig själv helt utan bara dom delar man vill.
Men det viktigaste av allt är nog att inte vara för hård på sig själv som människa, för det är ju det vi är – människor, som gör fel, har känslor och tankar på gott och ont.
Avregistrerad användareJag tror att alla känslor är viktigt att kunna känna och att inte stänga av sina känslor, då kommer dom ju tillbaka så småningom och är troligen starkare nästa gång eller har åtminstone inte minskat. Det som kanske kan underlätta är att påminna sig själv om att dom är tillfälliga.. Jag tror också att det är viktigt att försöka bryta ner lycka i små delar, möjligen molekyler för att lättare kunna finna den och uppskatta den, det jag då tänker är att när mörkret kommer kunna bryta sig ur det genom att ha dom små sakerna man uppskattar och kan byta fokus till.. För mig handlar det inte om att fly, förneka eller förminska utan bara byta fokus till något som ger mer energi än tar och det som är jobbigt kan ligga i bakgrunden för att ebba ut och på så sätt hantera det som är jobbigt. Kanske genom musik, yoga, meditation, motion i någon form, vara ute i naturen, prata med någon, laga mat, baka, läsa något, skriva något.. Trötta ut hjärnan eller kroppen.. Angående vänner så tror jag det är bra att ha någon att kunna prata med, oavsett om det är i fysisk person eller online och det känns som att ditt ex inte ger dig speciellt mycket när du skriver det du gör, vore jag du skulle jag fundera kring det och eventuellt gå vidare, för låser du upp dig på någon som bara drar energi ur dig så kommer du ju också antagligen ha svårare att träffa nya vänner? Nu är det klart svårare att möta nya människor men det finns ju forum på internet där man väldigt lätt kan få kontakt med alla sorters människor. Min upplevelse är också att dom ”allmänna råden” är bättre än personliga eftersom personliga råd från andra människor ofta kan inkräkta och få motsatt effekt eftersom det kräver att ”du” vet vad som är bäst för den du ger råden till, ger man allmänna råd måste mottagaren av rådet fundera själv och kommer då kanske på lösningen själv på samma sätt som att det är lättare att ta råd av någon man aldrig träffat eller känner eftersom man inte behöver utelämna sig själv helt utan bara dom delar man vill. Men det viktigaste av allt är nog att inte vara för hård på sig själv som människa, för det är ju det vi är – människor, som gör fel, har känslor och tankar på gott och ont.
Tack för din respons. Jag har redan brytit med mitt ex många gånger men nu har vi känt varandra så länge så det blir nästan automatiskt att vi kontaktar varandra när något har hänt, ungefär som man gör till en nära familjemedlem. Han är min enda anhöriga. Jag ser inte mitt ex som ett hinder för att träffa vänner, jag har alltid haft svårt att etablera vänskap oavsett om jag har en relation eller är singel. Jag kan inte relatera till vad som menas med att “gå vidare” för jag ser ingen öppning i mitt liv till förändring. Jag försöker äta bättre och träna men har inte märkt någon skillnad i mående, mer än att jag kanske orkar upp tidigare på morgonen. För övrigt är jag lika trött som innan.Just nu har jag en dipp för att jag helt enkelt inte har någon. Jag vill skratta, prata allvar och utbyta förtroenden. Jag mår fruktansvärt dåligt av att vara ensam. Jag har haft ensamma perioder ( utan relationer ) i många år och ändå inte vant mig. Jag har inte sett någon sida på internet där man kan träffa vänner. Jag upplever att forum är just forum, inte att man byter kontaktuppgifter. Jag hade facebook ett tag men avslutade det av olika skäl. Fick inga vänner där på 10 år. Jag kontaktade folk ibland men ingen ville ses eller göra något utanför skärmen. Jag gick på en aktivitet ett par ggr i månaden i höstas/vintras men den är pausad (Corona )Men du får gärna dela med dig vart man kan vända sig. Jag har inget emot allmänna råd men jag föredrar personligare råd som man kan få av en vän som känner en väl. Eller att någon satt sig in i just min situation och utifrån det kommer med feedback eller tips. Förutom det tycker jag om att höra hur andra fixar livet och jag gillar att lyssna på andras berättelser. Jag känner mig mindre nervös om andra oxå lämnar ut något om sig själva och vågar vara sårbara.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.