Hem > Forum > Depression > Fan vad livet suger
Fan vad livet suger
-
Avregistrerad användareDu verkar underbar, jag uppskattar verkligen all stöd du ger här, jag ska försöka att bearbeta allt, genom att prata här hjälper till viss del, bara att få bekräftelse kan lindra! Tusen tack för all omtanke du ger, synd att det inte finns en genväg till ren lycka bara! Du var fantastisk att prata med, så tacksam för att du skrev och svarade på mitt inlägg och verkligen engagerat dig i det! Sköt om dig också!
Förresten, går du i samtalsterapi idag? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det? För att du ska börja må bättre behövs strukturerad bearbetning av tankarna och känslorna. Man kan göra det själv till viss del, och i samtal med andra men det krävs mycket självdisciplin så att det blir av.
Avregistrerad användareVar någonstans påstår jag detta vara ”min sanning” ? Det är min erfarenhet och jag vet att jag delar den med många. Även jag har varit ung och även jag har hört folk kläcka ur sig klyschor. Även jag testat det mesta för att ställa saker till rätta, utan resultat …det för att inse att det är mitt öde och att jag inte kan fixa det. På vilket sätt ”prackar” jag något på något ? Enkom för att jag presenterar en verklighet som gäller för alla oss som har någon form av dystymi eller depression som inte går över av Voxra, KBT och vad det nu kan vara ? Det är något som är i allra högsta grad VERKLIGHET för många människor som släpar sig igenom ett mycket mörk tillvaro, år efter år. Oetiskt är att inbilla andra att allt blir bra, när det inte någonstans är säkert att det är så det blir. Om inte annat blir de beredda på att livet blir en enda lång session i smärta. Det är inte alla som hjälps av klyschor, piller och psykologernas / terapeuternas inlästa ramsor de rabblar på terapisessionerna. Jag tycker att människor har rätt att veta att det inte någonstans är säkert att oavsett hur de kämpar så ”blir det bättre” en dag. DU har din uppfattning, jag har min. Våra uppfattningar bygger på våra egna erfarenheter. Varför skulle DIN uppfattning vara sanningen ?
Vet du varför jag skrev som jag gjorde, för att jag en gång i tiden lät nästan exakt som du gör nu. Jag var så inne i min egen destruktiva tanke- och känslovärld att jag inte såg eller ville se (!) något bortom det. Det mesta berodde på en ovilja att acceptera verkligheten, att jag inte är perfekt och långt ifrån det. Om vi tar det ateistiska perspektivet, ja vi är glorifierade apor…din högt skattade värdighet ger jag ingenting för då människan är ett djur som alla andra, lite smartare ja men i övrigt har vi likadana drifter. Vi äter, dricker, sover, förökar oss, tar hand om varandra, använder verktyg… Allt handlar i slutändan om överlevnad. Till vilken nytta frågar du dig då? Till nyttan att man upplever livet, både det goda och det dåliga. En dag tar det slut och det var det, för all framtid.
Visst, du har rätt att det aldrig finns en säkerhet att resultatet blir perfekt lycka när man kämpar sig framåt. Vad du dock förbiser är att det nästintill säkert blir sämre eller minst lika dåligt om man INTE kämpar sig framåt. Om jag har förstått dig rätt verkar självmord vara en potentiell utväg för dig, och det mest för att du är uttråkad, bitter och att du vill behålla en uppdiktad värdighet?
Jag såg att du har en egen tråd, vi bör fortsätta där och inte längre här av respekt för trådstartaren.
Blue Megedi TrådstartarenJa, en eloge till Blue Depufi, så sant och sunt det hon/han skriver. Livet är inte alltid enkelt men man kan alltid välja att sträva mot ljuset, även om det skyms ibland. Det kommer att gå bra för dig, det är jag övertygad om.
Jag hoppas det, jag är bara 22 år så känner att jag borde ha mycket kvar att leva för…. Men svårt bara att göra det när man mår så dåligt… Tack så mycket för din omtanke!
Blue Megedi TrådstartarenFörresten, går du i samtalsterapi idag? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det? För att du ska börja må bättre behövs strukturerad bearbetning av tankarna och känslorna. Man kan göra det själv till viss del, och i samtal med andra men det krävs mycket självdisciplin så att det blir av.
Nej jag har inte gjort det, känns så läskigt att öppna upp sig för någon i verklighet, så mycket lättare såhär bakom en skärm… Men jag har hört att det kanske ska vara bra, eftersom att inte så mycket annat hjälper. Men jag har också försökt att prata med vissa kuratorer men jag har inte upplevt att dom verkligen har lyssnat, och att jag mer får berätta samma sak varje gång och då kände jag till slut att såren rivs upp igen och jag börja må sämre vilket inte är tanken… Men nu kanske jag skulle börja igen, mår så dåligt nu att jag varken vill äta, eller gå upp ur sängen och sover ca 3 timmar per natt. Och trots det måste jag gå upp ändå ibland för att gå till skolan kombinerat med jobb osv.. Tack för tipset, jag ska absolut överväga det!
Avregistrerad användareNej jag har inte gjort det, känns så läskigt att öppna upp sig för någon i verklighet, så mycket lättare såhär bakom en skärm… Men jag har hört att det kanske ska vara bra, eftersom att inte så mycket annat hjälper. Men jag har också försökt att prata med vissa kuratorer men jag har inte upplevt att dom verkligen har lyssnat, och att jag mer får berätta samma sak varje gång och då kände jag till slut att såren rivs upp igen och jag börja må sämre vilket inte är tanken… Men nu kanske jag skulle börja igen, mår så dåligt nu att jag varken vill äta, eller gå upp ur sängen och sover ca 3 timmar per natt. Och trots det måste jag gå upp ändå ibland för att gå till skolan kombinerat med jobb osv.. Tack för tipset, jag ska absolut överväga det!
Det gäller att hitta en person man trivs med för att terapin ska fungera. Finns inte någon tillit fungerar det inte ett dugg.
Det låter som att det börjar bli rätt akut eftersom sömnen påverkas, om inte annat försök åtminstone att få sömnmedel eller annat lugnande utskrivet av läkaren. Sover du så dåligt blir allt annat bara svårare att hantera, så det är något att ta på allvar.
Vet du vad det är som har triggat det dåliga måendet just nu? Själv upplever jag att ljuset och våren triggar igång alla möjliga känslor, och vissa är svårare att hantera.
Blue Megedi TrådstartarenDet gäller att hitta en person man trivs med för att terapin ska fungera. Finns inte någon tillit fungerar det inte ett dugg. Det låter som att det börjar bli rätt akut eftersom sömnen påverkas, om inte annat försök åtminstone att få sömnmedel eller annat lugnande utskrivet av läkaren. Sover du så dåligt blir allt annat bara svårare att hantera, så det är något att ta på allvar. Vet du vad det är som har triggat det dåliga måendet just nu? Själv upplever jag att ljuset och våren triggar igång alla möjliga känslor, och vissa är svårare att hantera.
Ja det gör väl det, tyvärr ger man ju upp på den fronten om man inte hittar en bra person direkt, iaf var det så för mig. Men givetvis skulle det säkert vara nyttigt att dela sina känslor och få stöd av en professionell som är bra och lyssnar.
Ja det börjar ju bli rätt allvarligt tyvärr…. Det blir en ond cirkel när man inte får sömn eller ork till att göra vardagliga sysslor. Jag funderar på om man kanske kan ta kontakt med någon läkare över mobil… Ska ju finnas typ en app KRY eller min doktor eller något… Känns så mycket så känns väldigt jobbigt att ta sig till en vårdcentral där jag känner alla och alla känner mig…
Ja eller nej jag vet inte exakt men tror mycket är stressrelaterade men vila hjälper inte, min mormor blev väldigt dålig också för ett tag sedan mitt upp i allt och gjorde det bara sämre… Sedan tänker jag på min abort som jag gjorde när jag var 16 år varje dag så det ska ju inte mycket till för att dagen ska kännas jobbig när jag har den känslan och tanken som grund dagligen…
Blue Megedi TrådstartarenJa det gör väl det, tyvärr ger man ju upp på den fronten om man inte hittar en bra person direkt, iaf var det så för mig. Men givetvis skulle det säkert vara nyttigt att dela sina känslor och få stöd av en professionell som är bra och lyssnar. Ja det börjar ju bli rätt allvarligt tyvärr…. Det blir en ond cirkel när man inte får sömn eller ork till att göra vardagliga sysslor. Jag funderar på om man kanske kan ta kontakt med någon läkare över mobil… Ska ju finnas typ en app KRY eller min doktor eller något… Känns så mycket så känns väldigt jobbigt att ta sig till en vårdcentral där jag känner alla och alla känner mig… Ja eller nej jag vet inte exakt men tror mycket är stressrelaterade men vila hjälper inte, min mormor blev väldigt dålig också för ett tag sedan mitt upp i allt och gjorde det bara sämre… Sedan tänker jag på min abort som jag gjorde när jag var 16 år varje dag så det ska ju inte mycket till för att dagen ska kännas jobbig när jag har den känslan och tanken som grund dagligen…
Det ska stå att jag skäms så mycket för att må så dåligt att jag tycker det är jobbigt att gå till vårdcentralen ****
Avregistrerad användareDet ska stå att jag skäms så mycket för att må så dåligt att jag tycker det är jobbigt att gå till vårdcentralen ****
🙁 Jag förstår, men du behöver få vård på ett eller annat sätt. Försök via appen eller om du kan gå till en annan vårdcentral. Du kommer att känna mer självrespekt när du har gjort det som behöver göras. Att må dåligt är inte skamligt, men att inte försöka göra något åt det är det. Brutalt, men sant.
Avregistrerad användareJa eller nej jag vet inte exakt men tror mycket är stressrelaterade men vila hjälper inte, min mormor blev väldigt dålig också för ett tag sedan mitt upp i allt och gjorde det bara sämre… Sedan tänker jag på min abort som jag gjorde när jag var 16 år varje dag så det ska ju inte mycket till för att dagen ska kännas jobbig när jag har den känslan och tanken som grund dagligen…
Angående aborten, det kanske skulle vara bra att diskutera med andra om just den biten. Känslorna, tankarna, beslutet m.m. Det kanske finns något specifikt forum, eller liknande för just de erfarenheterna. Jag tror att du skulle bli hjälpt av en typ av gruppterapi kring det ämnet, även på det här forumet. Vad tror du om det?
Blue Megedi Trådstartaren🙁 Jag förstår, men du behöver få vård på ett eller annat sätt. Försök via appen eller om du kan gå till en annan vårdcentral. Du kommer att känna mer självrespekt när du har gjort det som behöver göras. Att må dåligt är inte skamligt, men att inte försöka göra något åt det är det. Brutalt, men sant.
Jag vet du har helt rätt… Sanningen svider när det kommer till just skam…
Blue Megedi TrådstartarenAngående aborten, det kanske skulle vara bra att diskutera med andra om just den biten. Känslorna, tankarna, beslutet m.m. Det kanske finns något specifikt forum, eller liknande för just de erfarenheterna. Jag tror att du skulle bli hjälpt av en typ av gruppterapi kring det ämnet, även på det här forumet. Vad tror du om det?
Det kanske det gör, har inte kollat på så många andra forum än just detta.. Hade på ett sätt vara skönt och bolla den erfarenheten med någon annan och veta att man inte är ensam. Gruppterapi vet jag inte, skeptiskt till det, är så rädd för att folk ska döma en… :/
Avregistrerad användareJag vet du har helt rätt… Sanningen svider när det kommer till just skam…
Tanken här var mer att använda skam som drivkraft, eftersom det blir mer skamligt att inte göra det som behöver göras än att må dåligt.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.