Hem > Forum > Depression > Fan vad livet suger
Fan vad livet suger
-
Avregistrerad användare
Tusen tack för ditt svar! Ja det kanske är så, alla andra verkar så otroligt lyckliga och vet att jag en gång också var det… Men har varit med om så mycket och är inte äldre än 22 år, jag har varit med om en våldtäkt vid 14 års ålder, självmordplaner men som hindrades 2 dagar innan planerat självmord, har dock aldrig mått så bra som jag gjorde de dagar där i mellan då jag hade bestäm mig, jag var så fri på något sätt men sedan tog min bästa väns pappa livet av sig och efter det kunde jag inte ta livet av mig, det var för fegt… Men ack så många gånger jag bara har velat fly igen…
Du frågar om ljus i livet… Ja det har jag, jag har en underbar sambo, ett fadderbarn på dyrga året, och föräldrar jag älskar mest av allt. Givetvis finns det hopp om man tänker på det men inget av det ger äkta glädje i de mörkaste stunderna… Skratten och glädjen känns då som ett fejk.. Ett sätt att få andra att inte oro sig, ett sätt att tvinga sig att må bra för att någonstans ändå fortsätta det så kallade livet..
Jag har en hel del erfarenhet av det mörker du beskriver, och jag tror att det mest handlar om att man i dessa stunder inte ser sig som värdig att vara glad & älskad. Jag tror att det är det som skymmer ljuset även fast det bevisligen existerar “bakom de tunga molnen” av självförakt.
Att man levde glad och sorgfri en viss tid i livet innebär bara att man levde i en viss förnekelse. Livet består av både glädje och sorg, vänlighet och brutalitet. När man väl öppnat ögonen kan man inte gå tillbaka, men man kan bygga ett tryggt liv baserat på öppna ögon genom att aktivt försvara det goda, förakta ondskan och fokusera så mycket man kan på det man värdesätter i livet.
Vad gäller att skratta och vara glad när man inte är det, gör inte så. Det skadar bara själen ännu mer. Du behöver inte visa all din smärta för andra, men visa åtminstone att du inte är helt okej. Det är mitt råd.
Vad brukar du göra för att ta dig ur de mörkaste stunderna? Jag brukar motionera, sova, skriva dagbok etc. Ibland funkar motion bäst för mig, ibland sömn o.s.v.
Blue Megedi TrådstartarenJag har en hel del erfarenhet av det mörker du beskriver, och jag tror att det mest handlar om att man i dessa stunder inte ser sig som värdig att vara glad & älskad. Jag tror att det är det som skymmer ljuset även fast det bevisligen existerar ”bakom de tunga molnen” av självförakt. Att man levde glad och sorgfri en viss tid i livet innebär bara att man levde i en viss förnekelse. Livet består av både glädje och sorg, vänlighet och brutalitet. När man väl öppnat ögonen kan man inte gå tillbaka, men man kan bygga ett tryggt liv baserat på öppna ögon genom att aktivt försvara det goda, förakta ondskan och fokusera så mycket man kan på det man värdesätter i livet. Vad gäller att skratta och vara glad när man inte är det, gör inte så. Det skadar bara själen ännu mer. Du behöver inte visa all din smärta för andra, men visa åtminstone att du inte är helt okej. Det är mitt råd. Vad brukar du göra för att ta dig ur de mörkaste stunderna? Jag brukar motionera, sova, skriva dagbok etc. Ibland funkar motion bäst för mig, ibland sömn o.s.v.
Jag tror du har rätt… Men anledningen till att jag mår så dåligt tror jag också är att det är så svårt att acceptera att man inte mår bra. Det finns så många andra som har det så mycket sämre och värre och då kan jag känna att jag inte har rätt att säga eller påstå att jag mår dåligt. Även om ens välbefinnande alltid är individuellt och en subjektiv upplevelse så känns det som att jag borde vara lycklig. Jag har allt, allt i mitt liv är egentligen bra. Jag har snälla föräldrar, en underbar sambo, jätte fina vänner som gör allt för mig, jag känner att jag har allt man kan drömma om trots det så kommer jag in i perioder då allt känns hopplöst, inget känns roligt, egentligen känner jag ibland ingenting.. Ingen sorg, smärta, ångest, skuld, ingen glädje, ingen lycka, livet bara är… Just de dagarna är så svårt att acceptera. Därför tror jag att jag tvingar mig att må bra även om jag inte gör det.
Jag gjorde dessutom en abort när jag var 16 år vilket är det som jag tror är grunden till den tyngsta depressionen. Jag trodde att våldtäkten skulle vara det värsta jag skulle vara med om men aborten var värre. Den liksom äter upp mig inifrån varje dag, jag ångrar det varje dag och jag kommer att få leva med det valet och den ångesten resten av mitt liv.
Jag brukar måla när det är som tyngst. Jag gillar att måla, antingen det eller ensam promenad med musik i hörlurar för att tänka på något hela annat…. Träning funkar ibland också, men jag vet inte just den här perioden är extra tung. Dina svar och omtanke är guld värd! Uppskattas så otroligt mycket!
Avregistrerad användareJag tror du har rätt… Men anledningen till att jag mår så dåligt tror jag också är att det är så svårt att acceptera att man inte mår bra. Det finns så många andra som har det så mycket sämre och värre och då kan jag känna att jag inte har rätt att säga eller påstå att jag mår dåligt. Även om ens välbefinnande alltid är individuellt och en subjektiv upplevelse så känns det som att jag borde vara lycklig. Jag har allt, allt i mitt liv är egentligen bra. Jag har snälla föräldrar, en underbar sambo, jätte fina vänner som gör allt för mig, jag känner att jag har allt man kan drömma om trots det så kommer jag in i perioder då allt känns hopplöst, inget känns roligt, egentligen känner jag ibland ingenting.. Ingen sorg, smärta, ångest, skuld, ingen glädje, ingen lycka, livet bara är… Just de dagarna är så svårt att acceptera. Därför tror jag att jag tvingar mig att må bra även om jag inte gör det. Jag gjorde dessutom en abort när jag var 16 år vilket är det som jag tror är grunden till den tyngsta depressionen. Jag trodde att våldtäkten skulle vara det värsta jag skulle vara med om men aborten var värre. Den liksom äter upp mig inifrån varje dag, jag ångrar det varje dag och jag kommer att få leva med det valet och den ångesten resten av mitt liv. Jag brukar måla när det är som tyngst. Jag gillar att måla, antingen det eller ensam promenad med musik i hörlurar för att tänka på något hela annat…. Träning funkar ibland också, men jag vet inte just den här perioden är extra tung. Dina svar och omtanke är guld värd! Uppskattas så otroligt mycket!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Du är värd att må bra, och jag tror att det enda sättet att nå dit är att du hittar ett sätt att aktivt bearbeta smärtan och slutligen förlåta dig själv. Det kommer inte gå över om det inte aktivt bearbetas, genom diskussioner med terapeut eller med andra medmänniskor, och även genom egna reflektioner. Jag kan också försöka hjälpa till i mån av tid.
Lycka är ett bra mål, men vägen dit går rakt genom smärtan inte kring den. Det finns tyvärr inga genvägar.
Blue Megedi TrådstartarenJag känner igen mig i mycket av det du skriver. Du är värd att må bra, och jag tror att det enda sättet att nå dit är att du hittar ett sätt att aktivt bearbeta smärtan och slutligen förlåta dig själv. Det kommer inte gå över om det inte aktivt bearbetas, genom diskussioner med terapeut eller med andra medmänniskor, och även genom egna reflektioner. Jag kan också försöka hjälpa till i mån av tid. Lycka är ett bra mål, men vägen dit går rakt genom smärtan inte kring den. Det finns tyvärr inga genvägar.
Det du skriver är så klokt! Jag tror absolut att du har rätt i att nästan allt av min depression handlar om att acceptera, acceptera att man har en dålig dag och inte mår bra och är öppen med det, acceptera de val jag har gjort och att de gjordes av en anledning.
Det är såhär jag vill tänka men det är tyvärr så mycket lättare sagt än gjort… Ibland orkar man bara inte….
Dina kloka och värmande ord hjälper mig verkligen, tusen tack!
Avregistrerad användare(Mening med olämpligt innehåll borttagen eftersom idéer om metoder föroch uppmaningar till självmord bryter mot användarvillkoren). Redo att vandra vidare när jag väl ordnat allt snyggt och prydligt. Jag insåg att det finns ingen anledning att plåga sig vidare. Det är inte så att jag kommer att plåga mig själv och SEDAN får en belöning. Jag kommer att plåga mig själv och SEDAN kommer jag att dö. Skillnaden är hur länge jag kommer att plågas och att jag KAN nu lämna med värdighet och heder, istället för att sakta ruttna bort med åren och dö med en blöja på. Framtiden är det ställe dit vi vandrar, för att dö. Där hamnar vi alla förr eller senare och är livet inte till nytta (livet är inte för alla) så finns det ingen anledning att plåga sig igenom det. Vi får ingen belöning och det blir inte bättre “med tiden”.
Förlåt om jag är ärligt och rak, men risken att du sitter i samma sits som jag är överhängande och jag kan säga att jag levt så och väntat på att “det ljusnar” i 53 år dvs hela mitt liv. Än har jag kontroll över mitt liv och värdighet, men med tiden kommer även det att tas ifrån mig av livet.
MIND uppmanar dig att skriva om din inställning till psykiatrin och psykisk hälsa i en egen tråd. Eftersom det du skriver kan uppfattas stötande samtidigt som använder du lägger in dem som upprepade inlägg på någon annans tråd.
Har du självmordstankar ska du skriva på självmordschatten eller ringa självmordslinjen. Självmordschatten når du via den här länken och Självmordstelefonen via telefonnr 90101 mellan kl 06.00 -24.00.
- Detta svar redigerades för 4 år sedan av en moderator.
Avregistrerad användareDet du skriver är så klokt! Jag tror absolut att du har rätt i att nästan allt av min depression handlar om att acceptera, acceptera att man har en dålig dag och inte mår bra och är öppen med det, acceptera de val jag har gjort och att de gjordes av en anledning. Det är såhär jag vill tänka men det är tyvärr så mycket lättare sagt än gjort… Ibland orkar man bara inte…. Dina kloka och värmande ord hjälper mig verkligen, tusen tack!
Det är en process, men du kommer må bättre om du fortsätter att aktivt bearbeta dina tankar. Jag vet av erfarenhet att det blir bättre, men man måste hela tiden ta tag i det och styra upp tankarna. Det är inte lätt, men man har inget val om man vill må bra. Mår man själv bra hjälper man även indirekt även de man bryr sig om. Jag råder dig därför att fortsätta skriva här och prata med människor om problemen, och på så sätt finna en väg framåt.
Sköt om dig.
Avregistrerad användareSjälv har jag skaffat helium tank, lite kopplingar och byggt en andningsmask. Redo att vandra vidare när jag väl ordnat allt snyggt och prydligt. Jag insåg att det finns ingen anledning att plåga sig vidare. Det är inte så att jag kommer att plåga mig själv och SEDAN får en belöning. Jag kommer att plåga mig själv och SEDAN kommer jag att dö. Skillnaden är hur länge jag kommer att plågas och att jag KAN nu lämna med värdighet och heder, istället för att sakta ruttna bort med åren och dö med en blöja på. Framtiden är det ställe dit vi vandrar, för att dö. Där hamnar vi alla förr eller senare och är livet inte till nytta (livet är inte för alla) så finns det ingen anledning att plåga sig igenom det. Vi får ingen belöning och det blir inte bättre ”med tiden”. Förlåt om jag är ärligt och rak, men risken att du sitter i samma sits som jag är överhängande och jag kan säga att jag levt så och väntat på att ”det ljusnar” i 53 år dvs hela mitt liv. Än har jag kontroll över mitt liv och värdighet, men med tiden kommer även det att tas ifrån mig av livet.
Tanken här var ju att stödja och uppmuntra henne till konstruktiva handlingar, inte tvärtom… Vill du skriva om ditt eget liv och planerade självmord gör du det bäst i en egen tråd.
Jag tänkte ändå skriva några rader till dig. Ingenting “ljusnar” av sig självt. Det som händer är att man aktivt ändrar synsätt och perspektiv, och därmed ser livet för vad det är och fokuserar på det som är bra trots att det finns mycket skit. Du hade inte levt 53 år om precis ingenting var bra, så du vet vad jag menar. Det är detta med krav på “värdighet” som många blir deprimerade för. Vi är levande bräckliga varelser och inga gudar. Vi blir sjuka, trasiga, vi hamnar fel…värdighet är bara en narcissistisk illusion. Vi är även kapabla till vänlighet, konstruktivitet, kreativitet och inte för att det gör oss till värdiga personer i andras ögon utan för att det får oss att känna oss levande.
Avregistrerad användareTanken var ett inte LJUGA för människor. Den existens många av oss har är inte värdig och blir det aldrig. INGEN av oss sattes här efter att ja frågat oss “vill ni ha detta liv ?”. Det enda vi däremot KAN göra för att ha kontroll och gå ut med värdighet är att själva välja sätt, plats och tidpunkt för hur vi lämnar. Det är vår rättighet och det är det enda vi KAN kontrollera och välja själva. Dystymier går inte att bota, de försvinner inte av sig själv och att liksom en degenererad gambler hela tiden vänta sig att “det vänder” gör att människor plågas i onödan för att sedan dö långsamt av …ÅLDERDOM. Framtiden är den plats dit man går för att dör.
Det finns de som uppmuntrar till vidare ovärdig existens, utan att ens kunna säga VARFÖR. Det finns de som säger att “jag har varit där du är i årtionden och jag är där än” istället för att kläcka ur sig floskler och ord av falsk uppmuntrar som i många fall är rena lögner. Jag skulle inte kunna uppmuntra någo, det vore hyckleri och LÖGN med take på hur min exsistens ser ut.
Jag är en av de som gick på dessa lögner och “uppmuntran”…och EXISTERAT i 53 år för att inte göra andra ledsna eller besvikna. Jag är en av de som existerar och vänta på att “det ska ljusna” men inte länge till. Jag kan försäkra dig att vi är många. Jag vet människor som lämnade denna jordeliv av egen hand, en sista gest av kontroll och värdighet. Naturen har förbannat oss med en överlevarinstinkt som är starkare än något annat vi får dras med. Vissa acv oss har styrka nog för att övervinna denna instinkt, andra kommer att kräla i stoftet ändå till slutet…som ju är exakt likadant för ALLA. Dö med en blöja på i ett rum på hospis, eller då på eget sätt, den fina plats man väljer utan ångest och med behållen värdighet och integritet.
Ska jag ljuga för andra som är i liknande situation och säga att “lid du, plågas…allt blir nice´n dandy TILL SLUT” ? VAD för hjälp ger det ? Jag kan däremot dela med mig av MINA erfarenheter och tankar så människor inte tror att de är ensamma eller “sjuka” för att de inte längre vill plågas i denna liv och vill helt enkelt ta en shortcut mot samma mål vi ALLA går till.
Värdighet, integritet och TANKE är det som skiljer oss från djur som blint lyder sina instinkter och som äter, bajsar, producerar nya djur och …det räcker för de som innehåll i livet. Värdighet gör oss till människor. När vi fråntas den värdigheten av livet (eller Gud om man nu är lagd så) reduceras vi till djur egentligen. Hur tror du livet ser ut för oss som känner att värdighet och integritet har tagits ifrån oss av andra människor eller av varats stenhårda processer ??? Hur ter sig livet för oss som aldrig fötts med “livsglädje” improgrammerat och som aldrig känt att livet är egentligen något för oss ? När många av oss varje, eviga kväll så länge de minns drömmer om att slippa vakna morgonen därpå, men ändå gör det och pga instinkt EXISTERAR dag efter dag..tills man blir 53.
INGA perspektiv ändras, inga nya infallsvinklar tillkommer och allt förblir samma skit efter 53 år. SÅ är det för många av oss. Ändå väntar vi på det, liksom en gambler väntar och lever i misär…för kanske, får han jackpott….EN dag. Detta är ditt budskap till människor som existerar dag till dag ? Ska detta vara uppmuntran ?
MIND uppmanar dig att skriva om din inställning till psykiatrin och psykisk hälsa i en egen tråd. Eftersom det du skriver kan uppfattas stötande samtidigt som använder du lägger in dem som upprepade inlägg på någon annans tråd.
Har du självmordstankar ska du skriva på självmordschatten eller ringa självmordslinjen. Självmordschatten når du via den här länken och Självmordstelefonen via telefonnr 90101 mellan kl 06.00 -24.00.
- Detta svar redigerades för 4 år sedan av en moderator.
Purple Qesary, ärligt talat, dina erfarenheter är bara dina. Att pracka på unga människor i kris med hela livet framför sig din ”sanning” för att få dem att tro att detsamma skulle gälla dem är djupt oetiskt. Vi är många som krisat som unga men som har haft och har ett bra liv många år senare.
Avregistrerad användarePurple Qesary, ärligt talat, dina erfarenheter är bara dina. Att pracka på unga människor i kris med hela livet framför sig din ”sanning” för att få dem att tro att detsamma skulle gälla dem är djupt oetiskt. Vi är många som krisat som unga men som har haft och har ett bra liv många år senare.
Var någonstans påstår jag detta vara “min sanning” ? Det är min erfarenhet och jag vet att jag delar den med många. Även jag har varit ung och även jag har hört folk kläcka ur sig klyschor. Även jag testat det mesta för att ställa saker till rätta, utan resultat …det för att inse att det är mitt öde och att jag inte kan fixa det. På vilket sätt “prackar” jag något på något ? Enkom för att jag presenterar en verklighet som gäller för alla oss som har någon form av dystymi eller depression som inte går över av Voxra, KBT och vad det nu kan vara ? Det är något som är i allra högsta grad VERKLIGHET för många människor som släpar sig igenom ett mycket mörk tillvaro, år efter år. Oetiskt är att inbilla andra att allt blir bra, när det inte någonstans är säkert att det är så det blir. Om inte annat blir de beredda på att livet blir en enda lång session i smärta.
Det är inte alla som hjälps av klyschor, piller och psykologernas / terapeuternas inlästa ramsor de rabblar på terapisessionerna. Jag tycker att människor har rätt att veta att det inte någonstans är säkert att oavsett hur de kämpar så “blir det bättre” en dag.
DU har din uppfattning, jag har min. Våra uppfattningar bygger på våra egna erfarenheter. Varför skulle DIN uppfattning vara sanningen ?
Blue Megedi TrådstartarenDet är en process, men du kommer må bättre om du fortsätter att aktivt bearbeta dina tankar. Jag vet av erfarenhet att det blir bättre, men man måste hela tiden ta tag i det och styra upp tankarna. Det är inte lätt, men man har inget val om man vill må bra. Mår man själv bra hjälper man även indirekt även de man bryr sig om. Jag råder dig därför att fortsätta skriva här och prata med människor om problemen, och på så sätt finna en väg framåt. Sköt om dig.
Du verkar underbar, jag uppskattar verkligen all stöd du ger här, jag ska försöka att bearbeta allt, genom att prata här hjälper till viss del, bara att få bekräftelse kan lindra! Tusen tack för all omtanke du ger, synd att det inte finns en genväg till ren lycka bara! Du var fantastisk att prata med, så tacksam för att du skrev och svarade på mitt inlägg och verkligen engagerat dig i det! Sköt om dig också!
Ja, en eloge till Blue Depufi, så sant och sunt det hon/han skriver. Livet är inte alltid enkelt men man kan alltid välja att sträva mot ljuset, även om det skyms ibland. Det kommer att gå bra för dig, det är jag övertygad om.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.