Då var man här, sjukskrivning. Har kämpat länge med dåligt mående, en fallolycka gjorde att jag var tvungen att släppa taget. Orkar inte jobba just nu. Så mycket omkring mig stormar; osäker på min relation till särbon, vänskapsrelationer tar helt plötsligt slut, ett nytt jobb jag inte trivs på, en mammas demens som blommat ut i full kraft, egna hälsoproblem…tar det slut. Nej ångest är vardag nu för tiden. Framtiden kan inte uppenbara sig, känns lika grumligt och grått som vädret. Det verkar omöjligt att skapa mig ett liv med bra mående. Försöker vara tacksam för det goda i mitt liv, för det finns ju där… Bara att jag inte kan se det nu, och få pusselbitarna på plats. Var dag är en kamp.
