Jag känner mig som ett trasigt kugghjul i samhällets maskineri.
Snart 30 år utan gymnasieexamen. Klarar inte av att vistas bland folk. Bor hos mina stackars föräldrar.
Ser ingen framtid, och jag känner det som bäst för alla att bara ta livet av mig. Men den lilla mänsklighet jag har kvar i kroppen tycker synd om min familj, så jag försöker att fundera ut sätt att få dom att inte sakna mig när jag är borta.
Har sökt mig till världens bästa sjukvård men bara fått lite tabletter och ett begränsat antal samtal.
