Hem > Forum > Depression > En trasig själ

En trasig själ

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej!

    Jag har aldrig skrivit på ett forum som detta förut men känner att jag behöver få skriva av mig någonstans där ingen dömer mig.

    Jag är 36 år och har mått dåligt till och från under nästan hela mitt liv.

    Det började när jag var runt 7 år och min pappa skaffade sig en ny kvinna som inte hade någon som helst plats för mig. Visst hon hade sina stunder då hon gjorde snälla saker men den där genuina känslan fanns inte där. Hon visade tydligt att pappa var hennes och han blev mer frånvarande än innan. Det var då mitt självskadebeteende började.

    Min mamma tog med mig till barnpsykiatrin för att jag skulle få hjälp och hon försökte få dit min pappa och hans kvinna men de ville inte hamna i ”massa papper” där andra kan läsa om dem. De måste nog ha missat att det finns något som heter sekretess!

    Väl i tonåren fortsatte jag gå och prata hos Ungdomspsykiatrin. Självskadebeteendet fortsatte i varierad grad.

    När jag kom till gymnasiet blev alkoholen en mer vanlig tillflykt för att känna sig fri. Jag blev utsatt för våldtäkt, eller ja, grovt sexuellt utnyttjande som det rubricerades inför sista terminen innan studenten. Min mamma fanns där men min får sa så fint att om du dricker så där mycket får du skylla dig själv. Jag fick hjälp av trauma/kris enheten men stängde av och blockerade händelsen, pluggade klart och tog studenten. Jag hade ett fint stöd av min mentor på skolan, han glömmer jag aldrig!

    Väl ut i vuxenlivet var det fart och fest blandat med ångest och depression. Jag fortsatte gå i samtal i perioder. Flörtar och onenightstands, inga varaktiga relationer för vem vill ha trasiga äckliga mig?!

    För snart 4,5 år sedan slutade jag dricka alkohol efter att ha blivit tagen för LOB. Det blev en vändpunkt för mig. Och ett halvår efter slutade jag röka. Dessa saker håller jag i hårt än idag. Nåt att vara stolt över iaf.

    För 2,5 år sen träffade jag kärleken och det sa bara klick. Jag svävade på moln. Mitt första seriösa förhållande. I början var allt fint, bra och kärleksfullt men allt som tiden gick upptäckte jag att han hade alkoholproblem och även han psykisk ohälsa. Jag var då sjukskriven för utmattningssyndrom och hade inget hellre behövt än nån som fanns för MIG. Men det hela resulterade i att jag tog hand om honom och gjorde allt för att underlätta hans vardag….medans jag tappade mig själv. Det är ju lättare att hjälpa andra och det är ännu lättare att bli medberoende.

    Han avskärmade sig mer och mer och jag klev närmare och närmare. Jag ska få han att må bättre. Det Jag inte tänkte på då mitt i allt var att JAG kan inget göra, det är HAN som måste vilja förändra.

    Det hela slutade med att han ville vara mer och mer själv och då tog jag mitt pick och pack och sa att nu är det bra. Det är av eller på, annars får det vara. Det gjorde så förbannad ont och det tog tid innan vi kunde ”skiljas” helt och hållet för gott. Det kändes som att jag kastat bort ett helt år utan vidare, jag kände mig som ett tidsfördriv. Här har jag gett allt jag kan och så får jag det här!

    Men vad trodde Jag, ingen vill väl ha något seriöst med trasiga äckliga mig?!

    Nu idag står jag här ensam, ärren är fortfarande  djupa från allt som hänt. Det är så mycket mer än de jag skrivit här, allt går inte att beskriva eller sätta ord på. Det orkar jag inte. Men detta är lite av mitt liv iaf.

    Jag vet att jag har människor omkring mig som bryr sig och många här inne som förstår. Men jag känner en sån oerhörd hopplöshet för framtiden. Blir det inte bättre än så här?

     

     

     

     

     

     

     

    Det kan bli bättre. Men det kommer inte alltid vara bättre. Man får helt enkelt välja att godta dipparna och leva för dom ljusa stunderna man skapar eller får.

    Men efter den relationen du var i är det dags för dig att vårda dig själv. Det är din tur nu!

    Trådstartaren

    Det kan bli bättre. Men det kommer inte alltid vara bättre. Man får helt enkelt välja att godta dipparna och leva för dom ljusa stunderna man skapar eller får. Men efter den relationen du var i är det dags för dig att vårda dig själv. Det är din tur nu!

    T

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.