Jag har sökt hjälp så många gånger nu och fått olika förslag på diagnoser och olika mediciner och behandlingar.
När jag var ca 10-12 år stod jag framför spegeln och grät med en kniv i ena handen och skar mig i den andra.
Min pappa sa till mig att sluta vara så jävla deprimerad och att det var en viljefråga att må bra och att jag behövde “ta i” vilket resulterade i en insikt att jag är för svag för att må bra.
I senare tonåren började jag dricka istället och festade mycket. Mina kompisar började med droger och jag fick inte vara med, förmodligen för att dom såg hur instabil jag är, men jag började beställa random knark på internet och använde det i min ensamhet och jag oroar mig dagligen för vad det kan ha gjort med min kropp och psyke.
Jag träffade några som fick mig bort från internetdrogerna och introducerade mig för mer “vanliga” droger i ett socialt sammanhang men det utlöste en psykos och jag sökte mig till vården där dom frågade; “känns det som att du är med i the matrix?” och sedan efter 20min sa att jag var bipolär och erbjöd mig medicin som jag tackade nej till. Jag tyckte inte att jag hade råd.
Det har hänt en massa mer sen men hursomhelst så är jag nu 32 år, inget jobb, inga riktiga vänner, gått av och på mediciner, hållit mig nykter, haft återfall och blivit nykter igen. Allt jag har är en hund som jag börjar tvivla på att jag kan ta hand om även fast det är det enda jag koncentrerar mig på.
Ju mer jag läser om depression för killar i min ålder med min problematik så ser jag mig själv mer och mer som en potentiell siffra i självmordsstatistiken
jag är svag och äcklig, otacksam över mina väldigt goda förutsättningar och känner bara skam och jag orkar inte mer. Jag vet att det kan komma stunder av lycka men när långt mer än majoriteten av tiden endast är fylld av hopplöshet så ser jag ingen mening att fortsätta för att kanske få en bra dag nån gång.
