En berättelse om relationen mellan mig och livet

Så, nu är jag vid en punkt där jag har svårt att hålla tillbaka igen…..bestämmer mig att fortsätta hålla in det ändå. 2020 var ett rent helvete på jorden pga de komplicerade omständigheter i mitt liv. En massa dödsångest, känslor varje dag om att döda mig skälv som i princip sett fortsatt i flera år nu men under 2020 var den speciellt svår. Det var många stunder, dagar, fan veckor till och med då jag trodde att jag skulle dö. Sen kom 2021, ett nytt och glatt år? Nej, än så länge har jag bara varje dag känt minst en gång att jag ville dö. Måste det fortsätta så här? Imorgon kommer ett stort moment (för den sjunde gången) och då måste jag klara den. Klarar jag inte den då vill jag inte ens orka mer, jag har slösat nog med pengar, jag är inte värd de pengarna och tid som läggs ned på mig. Jag är bara ett totalt misslyckande i alla fall och även om jag klarar den kommer ännu en till moment på helgen och får jag inte så bra resultat kan jag lika fan dö också. Vem skulle bry sig? Ingen, absolut ingen. Mitt liv är bara ett jävla misstag som borde ha givits till någon annan, en så himla idiotisk och dum människa som jag som inte ens kan möta andra individers uppskattningar och skit. Jag vill bara sluta, det gör ont att vakna, det känns hemskt att kännas och andas. Vad för anledning har jag ens att leva? Vi får se vad som händer, det slutar nog med att jag ligger död och glömd i någon skog någonstans. Låt mig inte leva redan, jag får hoppas att jag är redo då. Jag vill inte orka mer, jag vill bara sluta försöka. Vem fan bryr sig om pengar, ett fint hus, en familj och allt den där skiten. Hittills har jag bara mått dåligt med tanken av pengar, sedan har jag insett att skaffa ett hus är en jävla pina, sen vem skulle fan älska mig på riktigt? Jag tänker inte ens gifta mig eller något, sen ett bra jobb bara för pengar och sånt. Jag orkar bara inte mer. Att leva simpelt går inte i den här kapitalistiska samhället, det handlar bara om pengar tillslut. Jag är fattig och inte är värd ett jävla damstoft alls. Låt mig bara sova och inte vakna längre, jag är bara en dålig påverkan för de runtomkring mig. Jag har ingen att vända mig mot, jag ser inget ljus i tunneln, allt jag känner är hopplösheten varje gång jag tittar upp mot stjärnorna. Jag önskar att jag är lika fria som dem, men det är inget men bara ett jävla äcklig dröm. Vi får se om jag lyckas fylla 21 år nästa år, men det hoppas jag inte. Jag orkar inte lida mer, varför leva i helvetet när man redan ska ned till helvetet? Eller hur? Jag kan väll lika gärna dö imorgon, jag hoppas det i alla fall. Då slipper familjen titta på mitt patetiska ansikte och skitfula individ och tänka hur dålig dagen kommer att bli. Varför skulle jag vara behövd?…… Jag ska göra mitt bästa och om det inte lyckas, då vet jag att oavsett hur mycket jag kämpar, kommer jag aldrig att vara en lyckad individ alls. Då vet jag vad jag ska göra, god natt allesammans.

Jag är trött, bara så himla jävla trött, trött trött trött trött trött trött på allt som finns och mig själv. Jag vill bara inte orka mer, snälla låt mig få cancer. Snälla låt mitt hjärta stanna, snälla låt mig dö i sömnen. Den enda lösningen som jag ser är döden, det finns ingen utväg. Hur än jag tänker leva mitt liv, så är det omöjligt. Nu hoppas jag att jag dör av något ”naturligt”, bilolycka, skutning, nån attack, jag vet inte. Jag orkar inte ens se saker i vitt färg längre, när det enda jag ser är grumligt svart. Livet är skit, jag fattar. Inget glatt kommer ifrån att jag lever, snälla låt mig dö och vila(BRINNA I DEN HELVETISKA ELDEN) i evighet. Jag är trots allt inte värd något.

[Blue Veqala]

Det går alldeles utmärkt att leva simpelt om man vill. Det gör jag själv. Hur skulle du vilja leva om du fick välja? Livet är absolut skit. Det kan man ju inte neka till. Men vad är det främst med ditt liv som är skit och hur skulle du vilja att det var?

Anonym skrev:

Jag är trött, bara så himla jävla trött, trött trött trött trött trött trött på allt som finns och mig själv. Jag vill bara inte orka mer, snälla låt mig få cancer. Snälla låt mitt hjärta stanna, snälla låt mig dö i sömnen. Den enda lösningen som jag ser är döden, det finns ingen utväg. Hur än jag tänker leva mitt liv, så är det omöjligt. Nu hoppas jag att jag dör av något ”naturligt”, bilolycka, skutning, nån attack, jag vet inte. Jag orkar inte ens se saker i vitt färg längre, när det enda jag ser är grumligt svart. Livet är skit, jag fattar. Inget glatt kommer ifrån att jag lever, snälla låt mig dö och vila(BRINNA I DEN HELVETISKA ELDEN) i evighet. Jag är trots allt inte värd något.

 

Vad tråkigt att du känner som du gör och har så låg självkänsla. Det vore nog bra om du ändå sökte psykiatrisk hjälp för ditt mående. Du har ett extremt negativt tankemönster vilket är fullt naturligt när man är djupt deprimerad. Du behöver få hjälp av någon med att bryta det och börja tänka i bättre tankebanor. När du mår bättre och har stärkt självkänsla så kommer det vara lättare att ta tag i saker och förändra ditt liv för det bättre.

Jag hoppas innerligt att du inte tar livet av dig eller gör något annat dumt. Livet är på många sätt grymt men jag tror att det innerst inne finns mycket gott i dig och att världen inte på något sätt blir en bättre plats för att du tar livet av dig – snarare tvärtom.

Fortsätt kämpa. Du är stark 😉

 

Härligt! Så verbal du är, du träffar mitt i prick. Antagligen för att du är så helt ärlig i din vånda. Jag är inte 20 år utan mycket äldre och håller på att ge upp på riktigt. Jag önskar att jag kunde ge dig hopp i denna jämmerdal. Svara gärna, jag blev tagen av dina raka ord o du har inte heller fel i dina reflektioner.

Känner som ovan svarade. Vad bra du formulerade dig. Skriv gärna mer. Du sätter ord på skiten.
Jag vill inte dö. Alltså egentligen inte. Och inte genom självmord. Vilket svek mot mina barn. Men om jag fick cancer eller dog plötsligt. Då slapp jag kämpa mer. Varför ska man kämpa? Varför?
Varför är det så viktigt att ta sig igenom mörkret? För att det blir bättre en stund? Det blir ju ändå mörkt igen. Och ju fler gånger man gått ner i mörkret.. hur vackert är det att kämpa sig upp? Bara sorgligt och äckligt.
Samtidigt är mycket vackert i livet. Det vill jag behålla. Det är kraven jag inte klarar av. Omgivningen. Samhället. Påtryckningar. Förväntningar. Att vara på ett visst sätt. Att prestera.
Men livet. Fan vad fint det är i sig. Naturen. Musik. Böcker. Filmer. Orgasmer. Mat.

[Purple Nodali]

Relation mellan sig själv och livet. Intressant rubrik på inlägget.

Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över,  och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över. Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.

Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration och kraft någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?

När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början.  Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.

Allt kan känns mörkt ibland och en känsla av maktlöshet kan infinna sig. Jag lider med er som skriver i denna tråd att det känns så i eran liv och hoppas innerligt att ni finner ett ljus i tunnels ända och lyckas ta er framåt.

Angående eran tankar kring självmord skriver jag nedan några få ord som förhoppningsvis kan hjälpa er att se på vissa saker från ett nytt perspektiv:

Att dö kan kännas som en väg ut ur ett liv som saknar mening, ro och harmoni och som slutligen skulle kunna leda till ett avslut på lidandet, tomhet och allt mörker som man har i sitt inre- och/eller yttreliv. Det finns dock något väldigt viktigt som många inte tänker på förrän det är för sent. Och det är om beslutet att avsluta sitt liv verkligen leder till de resultaten som man förväntade sig och som drev en själv till denna handling.  Svaret på den här frågan är att ingen människa  finner de som de söker när de väljer att avsluta sitt liv. Anledning till det är att döden inte tar död på något annat än den fysiska kroppen. Anden, eller själen om man så vill kalla den, fortsätter att existera. Den fanns innan detta liv började och kommer att fortsätta att finnas efter det som vi brukar kalla döden.

Lidandet, mörkret och alla negativa saker som man försöker få ett avslut på genom att ta sitt liv, inte försvinner med kroppen, utan dessa har sitt ursprung egentligen i vår riktiga essens, alltså anden, och kommer därför att överleva döden. Att dö är med andra ord, inget annat än att byta till en annan dimension, eller plan, från den fysiska planen där vi behöver våra kroppar för att vara verksamma, till den andliga planen.

Långt in i din själ vet ni, att livet är en gåva för anden som egentligen definierar livet i dig. Det är bl.a. till för att anden ska  utvecklas och sakta men säkert, genom otaliga många existenser, uppnå en högre nivå av moralisk och intellektuell utveckling, och som konsekvensen därav leva lyckligt och i perfekt harmoni med sig själv och i sin roll i universum.

Vi alla behöver kärlek, både ge och få. Du är älskad även det inte kan kännas så.

Det finns så mycket mer att säga om det. Jag hoppas att du finner kraft att ta dig igenom denna mörka stund i ditt liv. Efter den mörka natten kommer alltid solen upp.