Hem > Forum > Depression > Du som orkar, snälla orka läsa

Du som orkar, snälla orka läsa

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Brev

    Snart har solen helt gått ner, klockan är 15.29 när jag bestämmer mig för att försöka sätta ord på de känslor som härjar inom mig. Jag ligger i soffan. Ryggen värker. Jag har legat i samma position i 4 timmar. Ryggen värker då jag inte har ork att byta position. Så jag ligger kvar såhär ett tag till. Förut lyste solen in, skuggor på väggen från mina hyllor. Skuggorna blev längre och längre, nu är dom inte synliga längre. Det börjar bli svårt att urskilja färgerna på kassarna som står bredvid ytterdörren. Kassar som stått där alldeles för länge, som jag inte orkat slänga eller flytta på. Jag tror att en är röd, från Åhléns. Lamporna i lägenheten står släckta. Ska jag gå upp och tända? Nä, nu är det försent ändå. För några timmar sen funderade jag på om jag skulle ge mig ut i solen och handla lite mat till kvällen. Magen kurrar. Jag ignorerar den, det känns på något märkligt sätt bra att vara hungrig. Att inte ha ätit en riktig måltid på 4 dagar. Det känns som en utmaning och mitt vanliga jag gillar utmaningar. Vem som är min utmanare eller vad som är min vinst, vet jag inte. Det kliar på min vänstra kind, de salta tårarna har torkat in och gör sig påminda. Varför skriver jag ens det här? Tanken är inte att någon någonsin ska läsa det här. En patetisk ansats att försöka sätta ord på mitt meningslösa liv. Men vem skulle orka läsa det här. Och vem är jag, som känner såhär? Jag tänker på alla människor, runtom i världen som har all anledning att må sämre än vad jag gör. Varför mår jag såhär? Jag är 25 år, snart färdig läkare och har ett bra, eftertraktat jobb vid sidan av. Jag är

    inte ful, kanske en 7/10. Men jämför mig gärna med 10poängare. Jag har en normal kropp. Jag har vänner. Ibland i överflöd, ibland i dess frånvaro. Men när är det min tur att sluta fråga och bli tillfrågad? När får jag frågan, v du gå på bio ikväll? Ta en fika? öl? träna? Ses och fixa käk och lyssna på alla mina problem? Jag gör vad som helst för att slippa vara ensam. Jag kan lyssna på dina problem i timmar, jag kan sitta tyst, jag kan trösta, jag kan vara rolig, jag kan till och med laga din mat. Det spelar ingen roll. Men jag blir inte tillfrågad. Jag funderar ofta på varför. Är mina vänner ytliga och egoistiska? Eller är jag en person man till sist inte vill umgås med? Jag är pålitlig, pratglad och ibland rolig. ”Du är

    så himla enkel och rolig att umgås med”. Egenskaper, jag fått höra att jag har. Så utnyttja dem, snälla snälla snälla. Jag kanske inte har visat min bästa sida senaste tiden. En mamma som ständigt bråkar och trycker ner mig i skoskaften, en våldtäkt från i somras och ett ex med ny flickvän. Och det var jag som gjorde slut, för att jag inte var kär, för att jag ville vara fri. Vem är jag att gnälla. Ändå gör han sig påmind i mina drömmar, flera år efter breaket. En återkommande dröm där jag gör allt i min makt för att han ska älska mig igen. Men vem är det jag vill bli älskad av? Vem vill älska mig? Kanske att jag utstrålar en aura av desperation. Som både vänner och tinderdejter märker. Varför hörde han aldrig av sig igen? Varför föreslog han aldrig en dag igen efter vår första dejt när han så gärna ville ses igen? Det händer, ofta. Men varför vill ingen se min desperation, låt mig vara desperat ett tag och vänd mig snälla inte ryggen istället.

    Förra sommaren var en bra sommar. Jag blev kär, riktigt kär. Jag hade vänner, många vänner. Jag reste, badade, solade, tränade, åt god mat, skrattade, levde. Vad hände sen? Vad gjorde jag fel? Ibland undrar jag vad som är fel på mig. Är det min personlighet, är det något jag är eller är och kan ändra på? Ibland funderar jag på diagnoser. Mitt liv är alltid en berg och dalbana, men med konstanta branta jövla backar. En dag mår jag bäst, en dag skriver jag det här. Jag öppnar messenger, inget svar. Ingen tänker på mig. Ingen har tid trots att de har ”inga planer, ska chilla”. Kan jag ringa någon? Nej, det spär på desperationen mer, kanske att den jag ringer inte står ut med mig mer. Så vad ska jag göra. I samma position, i soffan, så undrar jag, vad meningen egentligen är. Vad är meningen med att existera? Min kropp, ett hjärta som pumpar blod, ett par lungor som andas och utbyter syre och koldioxid, en hjärna där impulserna tycks nå något slags intet. Min blåsa skriker att jag måste kissa, magen skriker att jag måste äta. Men vad är meningen? Livet är bara ett ekorrhjul, en cykel som upprepar sig. Vill jag fortsätta snurra i hjulet eller hoppa av?

    Hej:)

    Vanligtvis så hade jag skrivit mitt namn men jag loggade in på detta forumet för första gången för 3 minuter sedan och jag vet inte om jag får göra det eller ej så ja inget namn.

    Det första jag läste var ”du som orkar, snälla orka läs” jag orkar inte läsa nuförtiden, jag brukade älska att läsa när jag var typ åtta. Jag gömde mig bakom en gardin i klassrummet så att jag blev inlåst under rasterna så att jag kunde läsa i tystnad Harry Potter, historieböcker och böcker av Michael Morpurgo var mina favoriter. Nu orkar jag ingeting men jag ville ändå läsa ditt inlägg, det blir det första jag läser. Du skriver bra men du är ju utbildad så jag är inte särkilt överraskad. Läkare, fan va cool. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva för vilka tips kan en fjortonårig anorexisk, deprimerad, ångerstfylld, liten punkare med alkohol och weedproblem kunna ge dig för tips? Men jag kände igen mig så galet mycket med din text allt med toppensommaren, vänner som inte hör av sig, hur man inte borde vara ledsen för att man i teorin inte har det så jävla dåligt. Jag bor i en villa i lund i ett rum som jag har lagt mycket tid på att dekorera. Där finns tusentals små och stora bilder och planscher som jag älskar. Mina föräldrar är toppen och brydde inte sig ett skit när jag kom ut som lesbisk och hjälper mig så mycket dom kan (jag går till och med till en psykolog) och jag har många toppenvänner som gärna vill vara med mig, eller ja ville. Den senaste månade så har jag stött bort alla och nu vill ingen träffas längre.

    Men livet är ju en berg och dalbana, precis som du sa. Just nu är vi bara där nere och snart börjar våran vagn att åka upp igen, den måste göra det annars är det ingen berg och dalbana.

    Livet blir bättre du kommer att vara läkare snart, börja på ett nytt jobb och träffa nya vänner kanske en trevlig pöjk;)

    Jag bryr mig om dig<3

    Vill bara säga att du är inte ensam. Ligger själv med samma känslor. Bara att vända mig i sängen är som att bestiga ett berg. Är äldre än dig men psykisk ohälsa kommer i alla åldrar och yrken. Har mått dåligt till och från i många år.  Vill bara visa att jag läst. Finns här om du vill prata.

     

    Hej

    Vill påminna om att detta är ett anonymt forum för att säkra att alla kan tala ur hjärtat.

    Vänliga hälsningar

    MIND moderator

    Hej! Ditt inlägg berörde mig. Det är ett par saker du nämner som jag reagerar på. Din relation med din mamma. Varför är hon inte stolt över dig som både bedriver högskolestudier och arbetar?? Du Har blivit utsatt för våldtäckt. Sen har du valt att lämna en relation med allt vad det innebär av känslor som ensamhet. Sammanfattat är det svåra händelser när man är ung. Jag förstår att du ligger i soffan och inte orkar göra någonting. Ibland är det klokast att fokusera på det absolut nödvändigast som att klara studier och arbete. Försöka äta någorlunda bra och sova. Förstår att du känner dig ensam och undrar över dina vänner. Hoppas att du har någon som du kan berätta för om hur du mår. Meningen med livet tror jag är svårt att få ett svar på. Kanske att var och en får formulera vad den tror är meningen med sitt liv?  Var rädd om dig!

     

     

    Hej,

    jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Speciellt att alltid känna att det är en själv som tar initiativ till att umgås med vänner, att ha tagit sig ut ur ett förhållande som inte hade fungerat (för mig var min partner otrogen, gjorde inget för att bygga upp säkerhet igen och sen flyttade till andra sidan jorden) och att känna sig ensam, otillräcklig. Känner mig nästan alltid ensam, oberoende om jag är själv eller med vänner. Mitt dejtingliv ser lite ut som ditt, folk ses kanske en gång och hör sedan inte av sig. Och jag förstår inte vad jag gör för fel, vad som är fel på mig. Blir kär, men ingen verkar kunna bli kär i mig. Och jag kan förstå dem. Jag tror jag verkligen gett upp nu, kommer förbli ensam nu, hur länge det än blir.

    Jag pluggar också, dock humaniora så ingen direkt säker framtid där, och känner mycket press. Kan inte prata med mina föräldrar då jag inte vill lägga mer på dem, de har tillräckligt att hantera ändå. Och jag tänker ofta på att bara avsluta allt, som nu när allt känns så otroligt meningslöst.

    men jag såg ditt inlägg och läste, så som jag önskar att någon skulle göra om rollerna var omvända. Du är inte ensam, och jag känner mig lite mindre ensam. Jag hoppas att du inte tappar hoppet även om jag gjort det. Jag tror på dig!

    kram!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.