Dom har det bättre utan mig

Flera år av mobbning och sedan en våldtäkt har satt sina spår. Djupa sådana. Men utåt har allt varit “bra”. Blev tillsammans med en man och efter en lång kamp fick vi barn. Sedan ett till. Allt såg bra ut. Men. Jag är fet, arbetslös och djupt deprimerad. Under hela mitt vuxna liv har jag velat ta mitt liv. Mestadels för att jag varit överviktig, men även pga våldtäkten. Jag har försökt med psykolog och kurator. Dom kom fram till att jag har ångest och social fobi. Och det är svårt att leva ett normalt liv när man konstant är rädd för att gå ut. Nu är mina barn överviktiga/feta. Jag har nu även misslyckats med det. Och efter en svår förlust för några år sedan så har allt eskalerat med mannen. Dom har det bättre utan mig. Jag är det stora problemet. Så jag har bestämt mig. Blir jag smittad av covid-19 kommer jag inte överleva. Fetma, rökare och högt blodtryck är en biljett till graven. Jag vill dö på mina villkor. Alla planer är i rullning. Jag har tagit ut en livförsäkring som gäller vid självmord, mina barn kommer få en stor summa. Deras framtid kommer vara säkrad ekonomiskt. Och dom har sin pappa, han gör allt för dom. Jag har gjort en lista på Fonus hur jag vill ha det vid min begravning. Så nu har nedräkningen börjat. Jag är redo.

Dom kommer ha det bättre utan mig.

Nej de blir inte bra utan dig – du kommer att lämna barn som kommer att ta över ditt dåliga mående. Man kan vända det mest eländiga liv – liv är sådant det förändras. Framför allt så har inte barn det bättre utan dig – för de kommer att känna det som det är deras fel att du är död. Det är väl en skuld du inte vill ge dem – den skulden slutar i nya självmord och psykiskt illamående för nya generationer. Kanske ska du skaffa dig hjälp och ge dem en förebild om att man kan vända sitt liv.

Har du funderat på att få hjälp med din fetma på något sätt? Kanske kan ett samtal till vårdguiden vara ett första steg?

Har du haft kontakt med någon samtalshjälp eller psykolog?

Kanske vore det bra för dig att tala med MINDS självmordslinje? Vår telefon är öppen mellan kl 6-24 och vårt nr är 90101. Det kan vara många som ringer så du kan behöva försöka flera gånger.

Du kan även prata med Jourhavande medmänniska på telefonnr 08-702 16 80 de har oxå en chatt som du når via den här länken. Öppet tiderna är 21.00 – 6.00 för telefonen och chatten är öppen söndagar kl. 21.00 – 24.00

Jourhavande präst är en ytterligga – denne kan du nå via larmnr 112 mellan kl 21.OO- 06.00

vänliga hälsningar

MIND moderator

 

Anonym skrev:

Nej de blir inte bra utan dig – du kommer att lämna barn som kommer att ta över ditt dåliga mående. Man kan vända det mest eländiga liv – liv är sådant det förändras. Framför allt så har inte barn det bättre utan dig – för de kommer att känna det som det är deras fel att du är död. Det är väl en skuld du inte vill ge dem – den skulden slutar i nya självmord och psykiskt illamående för nya generationer. Kanske ska du skaffa dig hjälp och ge dem en förebild om att man kan vända sitt liv. Har du funderat på att få hjälp med din fetma på något sätt? Kanske kan ett samtal till vårdguiden vara ett första steg? Har du haft kontakt med någon samtalshjälp eller psykolog? Kanske vore det bra för dig att tala med MINDS självmordslinje? Vår telefon är öppen mellan kl 6-24 och vårt nr är 90101. Det kan vara många som ringer så du kan behöva försöka flera gånger. Du kan även prata med Jourhavande medmänniska på telefonnr 08-702 16 80 de har oxå en chatt som du når via den här länken. Öppet tiderna är 21.00 – 6.00 för telefonen och chatten är öppen söndagar kl. 21.00 – 24.00 Jourhavande präst är en ytterligga – denne kan du nå via larmnr 112 mellan kl 21.OO- 06.00 vänliga hälsningar MIND moderator

Jag ser vad du skriver och jag förstår vad du menar. Men ett barn mår heller inte bra av den problematik som psykiska problem för med sig. Att aldrig kunna vara ett barn fullt ut, att alltid gå på tå och inte känna sig trygg. Oavsett om jag flyttar eller dör så kommer dom att kunna gå vidare.

Ja jag har försökt få hjälp mot fetman. Jag väger för lite för GBP och för mycket för kommunens överviktsprogram. Jag har helt hamnat mellan stolarna. Barnen plågas på BVC och skola för sin övervikt. Ingen mobbning utav barn utan av lärare och skolsköterskor.

Psykolog. Ja. Fick diagnoserna ångest, panikångest och social fobi. Sen fick jag tre “uppdrag” att göra tills nästa gång vi sågs. Det hände aldrig. Jag har ringt dom minst en gång i veckan sedan dess och jag har fortfarande inte fått någon tid. Kurator kan jag glömma då där inte finns någon tid för mig förrän tidigast i april nästa år.

Och er linje har jag försökt ringa utan att komma fram till någon. Efter en lång väntan gav jag upp. Jourhavande präst har jag pratat med faktiskt och hon var helt fantastisk. Men hon förstod ganska fort att jag bestämt mig. Att detta inte varit ett lätt beslut att ta eller hålla fast vid.

Tack för dina ord och jag önskar dig all lycka i ditt liv 🌹

Bara en enda sak kvar nu att ordna. Vad nära allt är nu. Självklart har jag tankarna att detta kanske inte är det rätta att göra. Men i mitt/vårt fall är det rätt. Jag känner det. Jag vet det. Sambon är också på det klara med vad som kommer hända. Han vet bara inte när. Och han har, så mycket han kan, accepterat det.

Jag har inte på länge känt mig så här lugn. Jag har börjat motionera för att skingra de värsta tankarna. Även för att dom inte ska behöva en kran för att få ut mig ur hemmet.

Jag önskar er alla lycka till i livet. Bara för att jag inte kan få, eller har fått, hjälp innebär inte det att ingen annan får det. Sträck ut handen och be om den. Det finns hjälp! Tro på dig själv, du är bättre än vad du tror.

Kärlek till er alla 🌹

Har börjat känna att jag inte vet vem jag är längre och försöker att hitta mig själv, men det känns inte so: att någon behöver mig eller att jag inte hör hemma någonstans. Jag har typ förlorat alla jag älskar och känns som att alla är trötta eller hatar mig. Vad finns det för mening med att stanna kvar i världen om ingen ändå behöver mig.

Anonym skrev:

Har börjat känna att jag inte vet vem jag är längre och försöker att hitta mig själv, men det känns inte so: att någon behöver mig eller att jag inte hör hemma någonstans. Jag har typ förlorat alla jag älskar och känns som att alla är trötta eller hatar mig. Vad finns det för mening med att stanna kvar i världen om ingen ändå behöver mig.

Orkar du berätta lite mer om vad som hänt/händer?

Jag gör allt för att folk ska kunna må bra och så att inga ska må dåligt. Det man får tillbaka ifall man pratar om ens egna problem är nästan alltid ett ”oj” om man pratar med en kompis. När man försöker förklara för någon så säger de alltid att det kommer att gå över av sig själv, men det är ingenting en Alvedon hjälper till direkt. Alla tror att de förstår och så får man ingenting tillbaka när man försöker göra allting för folk. Det man får tillbaka är att någon man älskar lämnar en hela tiden och att ingen egentligen bryr sig.