Detta är vad passiv depression gör

Hej och tack för att du lyssnar

Jag ger en kort bakgrund för att försöka öka förståelse. Jag är en 32 år gammal man som är högutbildad men den längsta anställningen jag haft var förra året som varade mellan november till sista december (tekniskt sett fortfarande anställd men är tvångssjukskriven sedan januari). Jag har aldrig haft ett förhållande eller ens varit i närheten och jag fick en autistdiagnos (högfungerande) för ett par år sedan. Jag är inte ful men har dåliga propotioner då jag inte klarar av att motionera eller träna utan att ha ont sedan jag var ung vuxen i buken på grund av en bukspotskörtelinflammation som skapade en smärta som blivit kronisk samt att förra året börjde en smärta som sitter strax ovanför hjärtat som påstås vara muskelinflammation på grund av för många och starka ångestattacker. Jag har haft självmordstankar sedan jag var 15ish och de är relativt frekventa men jag har aldrig agerat på dem mer än att försökt svälta mig själv som var ett misslyckat försök och varande bara en vecka innan jag blev inlagd för självmordsbeteende. Detta var många år sedan men jag blev inlagd i början av året igen för att lugna andra runt omkring mig som nu börjat förstå allvaret med min situation.

Jag skriver för att jag ännu en gång lyckats göra andra illa genom att försöka skapa någon form av liv för mig själv. Jag har varit i arbetsrehabilitering ett par gånger och senaste gången ledde till anställning på ett jobb där jag trivdes men egentligen inte klarade jag. Jag lyckades vara så pass fungerande att trots att jag såg varningstecken själv och sa dem till andra så skrev arbetsförmedlingen på en bidragsanställning som de nu drar tillbaka för att de inte vill utsätta mig för en situation där jag mår sämre och sämre. Jag har inga problem med arbetsuppgifter mer än att det smärtar i kroppen men det går att leva med förutom att jag på grund av det sociala och att jag inte kan hantera sådant började få panikattacker på jobbet som var så pass kraftiga att folk trodde jag fick hjärtattacker och började bli försiktiga omkring mig. Detta bidrog så klart till att jag blev ännu mer påverkad och till slut kunde jag inte gå upp ur sängen för att det gjorde så ont hela tiden att jag inte kunde hur mycket jag än försökte och ville. Kroppen sa nej.

Jag skriver för att jag har levt med mild depression hela mitt liv förutom som barn och för att jag inte klarar av att vara en börda för andra längre. Jag lyckades inte hålla några kvar efter både gymnasiet och universitetet på grund av att jag sprider en negativitet till alla som ens försöker bry sig. Det är något jag försökt tygla över åren sedan jag insett att människor har känslor som gör att de gör beslut och inte resonerar på samma sätt som jag gör. Jag har alltid känt mig utanför och annorlunda och autismdiagnosen ska vara någon form av förklaring på detta men det hjälper mig inte och skapar inte bättre förutsättningar eftersom jag fortfarande förstör för andra genom att må dåligt. Om något så blir det en ursäkt som andra godtar men aldrig förstår varför och nya människor ger upp och orkar inte med mig till slut när jag försöker bli deras vän, kompis, kamrat eller någon som de kan tycka om.

Jag skriver för att jag nu sitter uppe på natten då mardrömmarna kommit tillbaka efter en kort tid av uppehåll på grund av ett naivt hopp om att trots allt få komma tillbaka till något som jag jobbat med att bygga upp med alla trick och information jag haft tillgänglig. Men jag kommer inte komma tillbaka till jobbet för när jag berättar om att jag behöver mer trygghet och att jag tydligen går sönder om jag inte kan få vara mig själv så vill de bara att jag ska sluta jobba. Det är inte att folk inte är snälla, tvärtom så har alla hög sympati och de vill men de kan inte hjälpa för de och jag vet inte hur och jag är trött på att mjölka sympatipoäng även om känslorna vill ha mer för att det är den enda förståelse jag verkar kunna få ifrån andra. Men jag får inte ställa krav på det sociala som jag skulle behöva för att det är ingen rättighet att bli förstådd eller få stöd ifrån andra. Jag försökte bli så bra vän jag kunde med alla på jobbet för att hitta någon som kunde skapa den tryggheten jag sökte men med att folk slutade, inte på grund av mig, och att jag blev tvungen att att zona in på färre folk pga att jag mådde så dåligt av att behöva vara en person som inte är mig själv för alla. Jag lyckades tydligen hålla masken uppe så pass att alla blev förvånade när jag till slut gick sönder förutom den enda personen som var kvar i mitt fokus att försöka vara en god vän emot och som jag ville kunna lita på. Jag hade visat för mycket av min mörka sida och klarade inte av att vara den som skulle tro och lita på henne då hon likt alla andra människor var en sådan som ljög, inte med flit men genom att säga saker ena gången som inte stämde med saker en annan gång och att man fick ett besked som senare visade sig vara på grund av andra anledningar, så måste jag ha blivit en börda som var för stor till slut. Det sorgliga i det är att jag skrämde bort henne för att hon var en svag person och hon förtjänade bättre än att bli kompis med mig. Jag brydde mig om henne och försökte allt jag kunde komma på för att försöka få henne att vara en del av mitt liv som kompis men misslyckades. Detta är inte första gången detta händer mig och det kommer inte vara den sista. Det värsta med allting är att när jag berättar för andra så ser de det som att jag misslyckats med att få en romans, bara för att det är en kvinna, men jag bestämde mig tidigt att det var inte det jag skulle satsa på. Att förlora en vän är minst lika smärtsamt antar jag (då jag aldrig varit i ett förhållande) om inte mer. Att förlora den på grund av ens egna fel när man bara vill väl hjälper inte situationen. Att hon först börjar med att ignorera mig när jag försöker nå henne, vare sig med enkla försök att vara trevlig kamrat eller för att försöka prata allvarligheter och att hon inte berättar att hon slutar jobbet och ska flytta ser jag bara som bevis på att jag aldrig lyckades bli någon med influens i hennes liv. I bästa fall blev jag till slut bara något jobbigt som hon enkelt kommer glömma när hon går vidare i livet och i sämsta fallet blev jag något som bara skapar oro och smärta men ändå går att ignorera för att hon ska hålla upp sin egna värld och gå vidare. Jag kan inte tillåta mig vara arg heller för jag var medveten om att det var en trolig slutsats på grund av erfarenhet men hade på något sätt ändå hittat ett hopp innan jag började praktiken på jobbet att jag kunde bryta mina mönster och skaffa ett bättre liv. Att inte få ett avslut som jag sökt de månaderna sedan jag blev sjukskriven men bara möts av ignorering ser jag som att hon gjort ett bra val att skära bort mig ifrån hennes liv och även om det smärtar mig och jag har känslor som inte vill släppa taget så är det ett val som hon gör rätt i för sin egen skull. Man är vuxen och man ska låta personer komma och gå i livet, speciellt när man inte passar ihop och även om det kommer ta mig lång tid att bearbeta ännu en omgång då jag skadar folk så de försvinner så finner jag ändå lugn i att hon i alla fall gick vidare och att jag inte blir en börda som håller henne tillbaka. Samma med både andra arbetskollegor och min chef som kommer få leva med att undra varför jag inte kommer tillbaka men jag tror att det kommer vara en kort tid och det kommer enkelt rationallisera bort det som mitt eget fel och mående och förmodligen så lämnade jag utan större märkbar skillnad. Det gör ont för mig men det är det utfall som ger mest minst negativ påverkan och det är det jag får trösta mig med under de kommande åren av att vara utslagen ifrån sammhället igen.

Jag skriver för att jag inte kan vara det stöd åt min familj som också har sina liv som går parallellt med mig. Jag försöker finna förklaringar på varför jag är som jag är och hur jag ska kunna bli bättre hos min syster som precis i natt födde sitt andra barn. Jag ser inte att jag orkar bry mig då jag varit känslomässigt frånkopplad ifrån min familj för att minimera min negativa påverkan sedan min äldsta bror fick barn för länge sedan. Sedan jag kollapsade så försöker familjen ställa upp mer men mina bröder har egna liv som är komplicerade och när jag pratar med dem eller ger deras sympati tillåtelse att få vara med mig så gör jag inget annat än skapar oförståelse och drar ned dem som ser det som att de inte är tillräckliga. Jag sätter dem i samma dilemma som jag själv alltid landar i och jag vill inte vara det som är problem för dem. Samma med min syster som envist försöker hålla mig kvar för att gång på gång trots upptagenheten i sitt egna liv måste kämpa med att trösta mig när jag ändå är tröstlös. Min far är död sedan länge och min mor växte upp som ensamt barn och har svårt att vara den som ger tröst och är mest förtvivlad över att hon inte är tillräcklig och hon verkar se sig själv som en dålig mamma mer och mer på sistone. Jag har kompisar som ändå hålls kvar för att vi tillsammans tillhör den skara som inte lyckas kunna jobba eller finna en social tillvaro i det “normala” samhället men den ena tycker jag är korkad som försöker annat än inse att jag är för sjuk för att kunna få partner och jobb och den andra tycker att jag måste bara acceptera allt så kommer det gå bra och ser inte de problem jag har som är anledningen till att jag fått autismdiagnos. Den tredje är i sämre skick än jag själv och jag kan inte nå ut till honom även när jag försöker och resterande ser mest hur jag faller för samma hinder igen och håller sig på ett bekvämt avstånd så de inte blir påverkade av mig allt för mycket och därmed kan inte vara någon som jag kan söka tröst hos eller få förståelse.

Jag skriver för att jag återigen sett mitt liv falla i sprillor på grund av att jag inte bara kan vara en enkel människa att ha att göra med och detta var redan sedan innan jag började med jobbet och försöka bli någoting bättre något som jag såg som min sista chans. Min kropp fallerar och kämpar emot mig och jag samlar på mig mer mediciner och mer krämpor. Jag blir hela tiden mött med sympati och välvillighet men aldrig någon som räcker eller når mig i det inre som antagligen aldrig fungerat. Alla ger upp till slut och även om jag har kvar familj och vänner så ser jag det som att det handlar om att de har en världsbild där familj ställer upp för varandra och kamrater kan ha gemensamma intressen och strunta i att prata känslor eller älta. Jag drar ned min familj hela tiden och jag kan inte skaffa vänner mer än de som har faktiska dåliga situationer där det snarare händer saker som att folk är elaka mot dem, folk bedrar dem eller att de själva har destruktiva metoder för att klara vardagen. Jag blir isolerad av folk som jag vill försöka bry mig om för de håller mig på avstånd även om de vill väl för de kan inte, har inte tid eller råd känslomässigt att vara nära mig. Jag lever ensam bland massa folk och jag har ingen annan än mig själv att skylla och kan inget annat än tvingas in i passivitet hela tiden för när jag agerar gör jag saker bara värre.

Jag skriver för att detta var sista gången jag kunde samla ihop hopp för att tillåta mig vara något mer än vad jag är. Jag räknade inte med att kroppen skulle vara så motstridig att den till slut gav upp med att lyssna på mig men jag förstår hur dåligt jag behandlade mig själv och hur mycket detta måste påverkat andra. Då jag inte kan förklara det med drogmissbruk, alkolism eller utåtagernade eftersom jag aldrig rökt, druckit heller misshandlat eller skärt mig gör att jag bara möts av oförståelse av andra. Andra ser det som att jag har ett bra liv till skillnad ifrån andra som inte sitter mer i skiten och att jag bara ska släppa vad det nu är som håller mig tillbaka och att jag är den som själv hindrar mig ifrån att ha glädje i livet. De har rätt men de förstår inte att det är inte något jag kan styra över. Efter mängder av år med terapi, motiveringscoacher och sjukgymnaster så måste jag acceptera att jag inte är anpassningsbar hur mycket jag än vill bara vara den som inte bördar andra så kommer jag inte kunna förändra mig. Jag får diagnos för att förklara den inre motsträvningen men samtidigt så säger läkare att jag är frisk och att jag är ung men ger mig medicin för att försöka bli av med mig som återkommande patient.

Jag skriver för att jag vet inte vart jag ska kunna vända mig utan att vara den börda som jag ser att jag är för andra. Jag orkar inte längre försöka heller vara den som ska passas in i liv som jag inte klarar av att leva i. Jag har lovat min familj att inte ta livet av mig men det är också en dom till ett liv av smärta och inre konflikter som jag inte blir av med och jag ser det som värre än en benådningsdöd. Så ofta har jag tänkt att folk bara borde avliva mig för att ge mig ett rättfärdigat och samtidigt sympatiavrättning. Jag har tappat räkningen för så många år tillbaka att det faller in i den gråa dimma som hindrar mig ifrån att komma ihåg det förflutna som är så pass långt bak att det inte ska spela någon roll och även om dimman dag för dag tar över mer av det förflutna så kommer det ta smärtsamt många år innan det jag är i nu kommer omfamnas av den sjukdom som är ännu större än min oförmåga att förändras och som kallas depression.

Jag skriver för att jag måste få hjälp för att sluta dra ned andra utan att behöva offra mig själv på isoleringens altar och för att jag tömt alla vägar som jag kan. Vård, familj, kamrater, jobb och annat. Jag mår inte bra och jag blir bara sämre och det snabbare än någonsin. Jag har förlorat kontrollen och jag är inte längre den som kan vara fångväktare åt mig själv.

Jag kan inte tillåta mig att förtjäna något bättre i livet eftersom jag vet hur mycket jag skadar folk runt omrking mig men trots att man sitter och gråter på nätterna eller får kroppsliga låsningar av återkommande ångest så finns det ett hopp inom mig som vill komma ut och som säger att livet ändå är bättre än döden. Men jag kan inte hitta ett sätt att släppa ut det när jag inte har annat än en historik av människor som sviker mig på grund av att jag sviker dem hela tiden.

Jag kan bara hoppas att genom att skriva så kan jag hjälpa någon att se något som jag missat eller som de tidigare inte tänkt på. Jag själv har fått så mycket vård som folk är villiga att ge och när det pratas sjukersättning så pratas det om att ge upp även det skyddsnät som samhället har. De vill köpa ut mig i hopp om att slippa ta hand om mig och samtidigt tro att jag kommer få ett bättre liv av det. Jag kommer vara en människa som aldrig kommer kunna betala tillbaka mer än vad jag kostat samhället. Jag vill inte mjölka sympati ifrån alla och är trött på att vara den som tvingas göra det för att känslorna ska vara nöjda.

Hej!

Det var ett långt inlägg som jag inte har läst hela ännu men kommer göra det kan du lita på. Då kan jag också ge mitt perspektiv på ditt inlägg.

Håll ut och ta hand om dig! Hör snart av mig igen.

Kram ❤️

[Olive Kuloka]

Oj, du ger verkligen en inblick i hur det är att leva med autism!

Skulle kunna skriva massor, men för det första, jag tror nog att du kan glömma der där med att du skulle vara en börda som skadar och sviker andra. Om man är deprimerad kan man känna så, men jag tror inte andra uppfattar det så faktiskt. Gissar att orsaken till mycket av dina problem är att du är lite för mycket ”på” och att det kan bli lite jobbigt för vissa, men inte mer än så. Du har ju engagerad familj och vänner som bryr sig, kan ju faktiskt ha att göra med att du betyder väldigt mycket för dem…. Med den vissheten och tryggheten i botten, kan du inte känna dig lugn och ha en mer avslappnad inställning till nya människor? Låta dem ta initiativ också. Hur mycket man än gillar någon, om den personen är alltför angelägen och påstridig, så drar man sig mer och mer för att ta kontakt. Helt naturligt, behöver vara balans, inget svek. Sen, varför inte söka dig till andra med samma problematik? Finns ju tjejer med …..

Och när det gäller arbete, finns det väl arbetsgivare som uppskattar egenskaper som kännetecknar autism.

Naturligtvis förtjänar du det bästa i livet. Utgå från dina styrkor och begränsningar och hitta din väg utan att försöka göra om dig. Vi är alla fullkomliga i all vår ofullkomlighet, men på lite olika sätt.

 

Olive Kuloka skrev:

Oj, du ger verkligen en inblick i hur det är att leva med autism! Skulle kunna skriva massor, men för det första, jag tror nog att du kan glömma der där med att du skulle vara en börda som skadar och sviker andra. Om man är deprimerad kan man känna så, men jag tror inte andra uppfattar det så faktiskt. Gissar att orsaken till mycket av dina problem är att du är lite för mycket ”på” och att det kan bli lite jobbigt för vissa, men inte mer än så. Du har ju engagerad familj och vänner som bryr sig, kan ju faktiskt ha att göra med att du betyder väldigt mycket för dem…. Med den vissheten och tryggheten i botten, kan du inte känna dig lugn och ha en mer avslappnad inställning till nya människor? Låta dem ta initiativ också. Hur mycket man än gillar någon, om den personen är alltför angelägen och påstridig, så drar man sig mer och mer för att ta kontakt. Helt naturligt, behöver vara balans, inget svek. Sen, varför inte söka dig till andra med samma problematik? Finns ju tjejer med ….. Och när det gäller arbete, finns det väl arbetsgivare som uppskattar egenskaper som kännetecknar autism. Naturligtvis förtjänar du det bästa i livet. Utgå från dina styrkor och begränsningar och hitta din väg utan att försöka göra om dig. Vi är alla fullkomliga i all vår ofullkomlighet, men på lite olika sätt.

 

Det hade varit jättebra om man bara kunde glömma det som man ville glömma men det är inte riktigt så verkligheten fungerar. Jag vet att de vill väl och att de i viss mån är villiga att bli sårade för att ta hand om mig men jag ser saker ofiltrerat och jag ser då samma saker hela tiden och det är att man skadar/sårar de runt omkring sig. Även om jag glömmer bort det så skulle jag ändå bli påmind om det hela tiden för jag kan inte styra vad för information jag tar in och jag kan dessutom vara en sådan person som jobbar samtidigt som jag pratar och lyssnar på någon annan med en radio i bakgrunden. Det enda som distraherar mig tillräckligt för att kunna filtrera saker eller distrahera är att må dåligt och då börjar man göra misstag och mörkret innifrån läcker ut i konversationer, händelser eller rent fysiskt.

Jag uppfattas oftast inte som så på men jag kan tänka mig att det blev så med personen som jag försökte bli kamrat med på jobbet men det var för att jag var tvungen att agera med begränsade tidsrammar. Jag hade kort tid på mig att få så pass mycket påverkan att vänskapen skulle hålla för att jag dels visste att jag var på väg nedåt och för att jag övergick ifrån praktik till anställning med osäkert utfall. När jag säger på så är det också på med restriktioner. Jag är inte en sådan som skickar sms varje dag eller ens kanske mer än en gång i veckan för jag är medveten om allt som min kropp gör och jag är nästan alltid kapabel till att se mina tankar och deras utfall. Jag är förstående både i att folk är individer och därmed olika och att man måste bete sig på olika sätt mot olika personer för att uppfattas på olika sätt. Att vara påstridigt kan vara ett negativt beteende och eftersom det är klassat som att det oftast är det så är jag en som agerar därefter. För vissa kan ett sms i månaden vara för mycket och andra kan tycka att ett sms om dagen är för lite. Jag har dock aldrig varit så påstridigt att jag försökt varenda dag med någon men det kan ibland betyda att man reglerar sig själv och inte lyder sina känslor som straffar en med att ta ut energi. Det krävs alltså disciplin att hålla sina känslor under kontroll och även om det är älskvärt hos de flesta så är det också för många en tragedi att inte få agera på sina känslor. De flesta vet inte att de agerar på sina känslor även om de är uppenbart arga, ledsna eller orimligt glada.

Problemet är att även om man är så mycket kontrollerad av sig själv så byggs många scenarion upp där man tvingas in i dåliga situationer och man ser sig själv hur man måste ta dåliga val. Ett enkelt exempel är att man tex inte ska berätta något för en person då man vet att man kan såra den personen men man är även medveten om vad det betyder att hålla tillbaka det som man vill säga. Allt vägs konstant mot för och nackdelar och besluten måste oftast tas på ett ögonblick i sociala tillställningar och ju mindre tid man har att förbereda sig ju enklare är det att det blir fel. Det som många då inte förstår är att när jag säger “fel” så är det inte “hej kom och hjälp mig fel” utan det kan vara så små saker som en sten på gräsmattan. Problemet är att för varje sten som läggs på gräsmattan så blir den mer och mer en grusgång. Om man tar in moral så har man ett moraliskt ansvar att ta bort stenar man lägger på gräsmattan men det är oftast betydligt svårare att få förlåtelse eller bli accepterad än att behöva bli förlåten ifrån början.

Jag när berättar saker på detta sätt så får jag ofta svaret “sluta tänkt så mycket” men jag har försökt med i stort sett alla lagliga medel och det är inte så det funkar. Jag kan inte stänga av min filtrering och tyvärr har jag ofta mer rätt än fel så det blir svårt att övertala sig annat. När jag säger rätt så menar jag att man egentligen har gissat så många utfall i huvudet redan innan de inträffar så man tekniskt sett är beredd på alla utfall. Det är också därför jag är svår att överraska trots att jag kan rycka till för jumpscares.

Jag kan inte vara lugn med det stöd jag har för det stöd jag har innebär också risker och nackdelar. Jag riskerar alltid att förlora dem om jag är för negativ och det gör att jag måste sätta kedjor på mig ibland för att inte vara en för besvärande del. Detta inkluderar ofta realism också då folk sällan ser saker realistiskt och tycker realistiska utfall är negativa utfall (ett exempel är att folk vill gärna se att de vinner när de skrapar en lott men det är orealistiskt att tro på det utfallet). Ofta kan folk vara rationellt realistiska men sällan känslomässigt.

Jag har mycket funderat på det med att “skaffa en tjej med liknande problematik” men jag ser många nackdelar. Den mest uppenbara är ju att man om man ställer in sig på detta blir en person som med flit skaffar en tjej på grund av hennes situation och det brukar kallas att man är en “predator” som utnjuttjar en speciell egenskap för att personen troligen lider av sämre självförtroende. Sen blir detta egentligen ett sekundärt problem då det första problemet är att tjejer med problem har det enklare än killar med problem att skaffa en partner till att börja med. Det är därför som när jag var på kommunikationskurs för autister var en bland bara killar. Detta plus att många träffar och sådant för personer med problem ungefär är som dejtningmarknaden där en tjej har flera killar som hänger på henne för att det är så många killar per tjej. Sen finns det alltid de tjejer som sitter i ett hörn eller inte vet hur man ska ta sig fram men de är oftast osynliga för de kommer inte till träffarna och de är oftast som sagt osynliga. Att leta efter dem stärker problematiken i den första punkten som jag beskrev. När det gäller bara kompisrelationer så har jag folk som har diverse problematik för det är de ända kamrater som vågar stanna kvar men det betyder också att man går in den del av samhället som är utslagen och minimerar sina chanser att någonsin få något annat i livet.

Jag har inga problem med att jobba då jag kan göra arbetsuppgifter bra och jag kan enkelt lära mig intruktioner men det finns inget jobb där man undviker socialitet. Om man som på det senaste jobbet jag hade jobbar i industriverksamhet så är man en del av gänget och visst kan man jobba utan att prata med någon eller interagera men det i sin tur medför problem. Dels så isolerar man sig och jag ser liten fördel i att faktiskt tvinga sig till isolering genom att använda energi då jag lika gärna får det gratis hemma och därmed slipper risken att kollapsa pga anstränging. Att aktivt undvika folk genom att jobba på tider där det inte är annan personal eller liknande är åtgärder som många ser som extremer och det är inte bara extremt påfrestade på sina egna känslor att veta att man måste isolera sig så mycket för att inte gå sönder utan det är också ett sorts självvåld om man inte trivs med att vara helt för sig själv. Jag jobbade så i 2 sommrar en gång (helt ensam förutom en annan men den höll på med andra arbetsuppgifter så vi behövdes aldrig träffas) och bristen på feedback var outhärdlig. Dels så vet de andra ofta varför man isolerar sig och det skapar efter ett tag ofta en misstro eller en mentalitet av “vad gör den personen egentligen här?” heller “varför kan den personen inte bara skärpa sig”. Problemet med en anställning är att man aldrig har rätt att kräva av en personal som inte är chef att faktiskt bry sig eller bete sig på ett visst sätt och de flesta reagerar på “onormalitet” om man inte kan kompensera för det (tex genom att vara snäll och rolig etc). Jag tror att många autister är kapabla till att ha jobb men de flesta om de är högfungerade verkar känna sig utanför samhället hur man än gör. Jag kan se platser som är optimala och skulle funka men de måste också finnas i realiteten och allt jobb kommer alltid till vilka människor som finns där (som chef eller annan då du inte kommer kunna undvika alla former av interaktion) och extremiteter av olika former är sällan en bra ide. Ett stort problem på min nuvarande arbetsplats är att personer slutar alltid efter ett par år och det betyder att man tvingas släppa dem. För en person som jag där det tar extremt lång tid att bygga upp någon form av förtroende och kontakt så betyder det att processen måste startas om hela tiden. Detta är tyvärr vanligt på alla arbetsplatser nu för tiden och är ett massivt problem för folk som behöver stabilitet och trygghet.

Det är snällt att du skriver att jag förtjänar det bästa i livet och att du läser min text men det är tyvärr med mest sannolikhet för att du har sympati och det är inte en realistisk kommentar eftersom du inte vet vem jag är heller vad jag gjort. Visst behöver man sympati och tröst men jag har blivit immun mot sådan som ges utan faktisk anledning eller på grund av andras världsbildsideal. Jag möter hela tiden folk som tycker att jag ska tycka som dem och om jag gör det så är det bra. Jag ska ta deras både kritik och beröm för det gör andra människor. Ofta verkar folk vara mer rädda om att rubba sin egen världsbild än att faktiskt hjälpa till och jag förstår det. Det måste vara väldigt frustrerande att försöka hjälpa eller trösta utan att få responsen som man vill eller eftersträvar. Ingen verkar tro på sin egen dödligthet eller vara öppen för att livet faktiskt inte är så roligt för alla människor. De flesta följer en bild där de tillåter sig att ha bilden “ett barn i afrika har det ju dåligt pga X men de i Sverige kan ju inte vara bortom räddning” och det är en stor anledning till varför psykisk hälsa verkar bara öka och öka. Problemet är att man kan inte bara utbilda folk så blir det bra för ingen människa kan lära sig alla olika problem och hur man hanterar dem och alla har definitivt inte prio i sina liv för att göra det. Tabun som folk pratar om är mer också en del av en fast världsbild där män inte pratar om sina känslor etc medan jag själv aldrig har sett detta då det är betydligt vanligare se män prata om sina känslor än kvinnor. Dock är detta också ett problem för min världsbild eftersom jag saknar enormt mycket erfarenhet där kvinnor ingår som kvinnor och inte individer.

Jag tackar för att du tog dig tid att svara och jag lovar dig att jag lyssnar och jag läser men jag har hört det så många gånger och har inte förmåga att bara förändras för att andra vill eller kräver det. Jag ser ingen nytt i det du skriver och jag förväntar mig det inte. Detta som du ger mig är sympati och råd utifrån det perspektiv som de flesta människor har och jag är trött på att konstant se mig själv mjölka sympatin ifrån andra tills de tröttnar och ger upp. Att man sitter och diskuterar det och listar negativa aspekter som ofta är realisktiska, men även förhindrande, är inte för att jag vill vara elak eller störig. Det är symptom av både Autism och depression och om man bara kunde agera som man får råd så hade jag inte haft problem ifrån början. Jag kan inte heller låta bli att se för och nackdelar och det är tyvärr ofta som nackdelarna vinner på grund av att världen inte är en så simplifierad bild som många har.

Jag är inte autist men förstår vad du menar ( tror jag). Kan tänka mig att andra blir sårade för dom har ett inlärt mönster och ta för givet att alla andra också agerar i det mönstret. Det sociala spelet är så viktigt vi vill bli sedda och konsensus är lag.När man pratar med någon på jobbet och nämner något negativt måste man (känner jag) säga något positivt för att väga upp. Men det är inte säkert att det finns något positivt men då är man osocial eller besvärlig.En stämpel som i sin tur leder till att man inte kan gå vidare i mitt jobb, i värsta fall sluta. Tror inte vi behövt klimat Greta om vi var realister hela bunten. Då hade vi sett att vi måste sluta flyga och skaffa elbil eller ta cykeln.Men vi gör exakt som tidigare. Blundar och låtsas det blir nog bra, man ska inte va negativ. Det ligger i mänskors natur att blunda för verkligheten. Gör man inte det blir man en jobbig typ, helt enkelt.

Anonym skrev:

Jag är inte autist men förstår vad du menar ( tror jag). Kan tänka mig att andra blir sårade för dom har ett inlärt mönster och ta för givet att alla andra också agerar i det mönstret. Det sociala spelet är så viktigt vi vill bli sedda och konsensus är lag.När man pratar med någon på jobbet och nämner något negativt måste man (känner jag) säga något positivt för att väga upp. Men det är inte säkert att det finns något positivt men då är man osocial eller besvärlig.En stämpel som i sin tur leder till att man inte kan gå vidare i mitt jobb, i värsta fall sluta. Tror inte vi behövt klimat Greta om vi var realister hela bunten. Då hade vi sett att vi måste sluta flyga och skaffa elbil eller ta cykeln.Men vi gör exakt som tidigare. Blundar och låtsas det blir nog bra, man ska inte va negativ. Det ligger i mänskors natur att blunda för verkligheten. Gör man inte det blir man en jobbig typ, helt enkelt.

 

Jo det är ju den form av normalitet som existerar trots att alla säger att normal inte finns. Problemet med dem som säger så är de inte förstår att normalitet har två gränser, en över och en undre. Att vara normal handlar inte om en exakt definition men landar man mellan dessa två gränser så är man tillräckligt normal för att passa in med de flesta människorna.

Jag kan beskriva ett exempel på det du säger om att man måste väga upp efter att man sagt något negativt även om andra inte ser det. Jag, min före detta vän och en annan arbetskollega satt på jobbet på fikarasten och pratade om utbildning. Jag har en dålig erfarenhet av att utbilda mig till civilingenjör på grund av det sociala. Jag klarade min utbildning men gick också in i en depression. Min före detta vän däremot tyckte att universitetstiden var den bästa tid hon haft. Så vi satt och berättade våra historier till den tredje parten och för varje positiv sak min före detta vän kom med så hade jag en negativ kommentar. Jag ville bara alla väl egentligen. Jag ville inte se ännu en människa som gick till universitet och tror att det automatiskt ska bli något bra (eftersom väldigt många ändå hoppar av) och jag ville att min före detta vän skulle se saken mer realistiskt.

När rasten var slut och vi återgick till arbetet så slog det mig att jag hade egentligen bara spridit mitt mörker och även om jag försökte vara realistisk i att förklara att saker kanske inte alltid blir som man vill så hade jag faktiskt genom att berättat detta eventuellt påverkat en person som ville veta om hon skulle söka utbildning för att förgylla sitt liv. Jag hade ingen anledning att slå ned hennes dröm om detta och jag borde varit stöttande om jag varit som alla andra. Mina erfarenheter är trots allt bara mina och jag är inte normal och även om jag har rätt att berätta min historia så är jag också medveten om att det påverkar andra vad man gör och inte gör. Statistisk är inte heller något andra vill höra och att då prata om att det är vanligt att folk hoppar av är inte heller till någon nytta.

Jag kände ett starkt behov av att be om förlåtelse till den tredje personen om jag påverkat henne negativt och jag kände ett behov av att be om ursäkt till min före detta vän för att jag egentligen inte sett hennes sida av det hela och i princip varit någon som bara peta hål på det hon sa. Jag fick en panikattack och när chefen frågade vad de kunde göra efter att jag lugnat mig så bad jag om att få be om förlåtelse.

Den tredje personen tyckte inte det var något märkvärdigt och min före detta vän blev väldigt ledsen över att se hur hårt det hade tagit på mig och jag försökte ha en konversation om att jag har sådana här tankar men detta var också bara någon vecka innan hon slutade höra av sig så mitt försök att återställa balansen var snarare något som gjorde att jag bara sköt den människa jag brydde mig om längre bort. Det är fullt förståeligt eftersom få människor vet hur de ska hantera en sådan människa som jag och när de ser mig må dåligt och inte kan göra så mycket så aktiveras deras försvar. Förhoppnings deras försvar om att avlägsna sig för att det är något dåligt som påverkar deras välmående och förhoppningsvis inte försvaret som säger att de inte är tillräcklig och därmed måste avlägsna sig för att de tror det är det bästa det kan göra (dvs att de ser sig själva som problemet).

Jag har sedan jag var liten alltid sett andra människor både ljuga för sig själva, intala sig osanningar och agerat på sätt som de vet inte är bra men gör det på grund av egentligen felaktig information. Samhället idag är bara ännu värre och nu styr polariserade åsikter om allt och folk är mindre villiga att prata med de som skiljer sig. Jag berättade redan 2008 om hur facebook kommer leda till depression för många människor och jag förklarade även på vilket sätt. Nu ser man folk rekommendera att man tar bort eller begränsar sin tid på sociala medier. Jag pratat om både för och nackdelar med modern feminism och hur den missköts och skapar grupper som nu kallas MGTW eller likande samt att kvinnor bara blir argare och argare på män och vågar inte gå ute på stan på kvällarna. Detta pratade jag om som 13 år på tidigt 2000 tal men ingen lyssnade. Samma med miljön och hur folk kommer bara resa mer och mer men sen är miljöfrågan lite hysterisk också eftersom människan troligen kommer överleva vad vi än gör men troligtvis kommer mängder av människor att dö på grund av det.

Så jag gjorde vad andra ville att jag skulle göra. Jag bara tittade på och lät alla göra sina misstag och leva sina liv efter felaktiga premisser och ideal som inte är verkliga. Jag blev utbränd för så jag blev bemött när jag försökte göra saker och aldrig fick förståelse för hur jag tänkte eller hur jag formulerade mig. Min familj har med väldig mild ton skällt på mig att jag är för fint formulerad och att det döljer hur jag faktiskt mår för när jag säger att jag har så ont att jag inte kan gå så kan jag göra det utan att folk ser smärtan på mig tydligen. Men alla andra klarar sig trots allt fel de gör, trots alla sätt de sårar folk och trots att de gör beslut på känslor och inte fakta. Detta är dock inte så konstigt eftersom världen inte är så hemsk att ett beslut fel skapar undergång. Men för mig så tänker jag på såväl fotgängare, kassör eller expedits och hur jag ska agera, reagera och vara för att vara antingen större eller mindre influens för den personen den dagen. Andra människor missar ju till exempel att om man handlar i samma butik finns det en chans att den som sitter i kassan omedvetet lär sig hur man är som person och får mängder av information att dra slutsatser genom att analysera vad man gör för köp. För de flesta är detta orelevant och information som sorteras bort men för mig är det sådant som kommer upp i mina aktiva tankar vad jag än gör. Detta är också bara ett exempel och samma utlägg kan appliceras metaforiskt på all interaktion. Enda gånger jag kommer undan är när jag har en tillit som med mina kamrater där jag vet att jag har råd att vara dåligt inflytande ibland och kan slappna av mer. Det var också detta som var anledningen till att jag verkligen försökte med den före detta vän på jobbet. Jag testade också en ny metod av att ge personen tillit även om personen inte förtjänade eller hade jobbat för det och det gör att det känns ännu värre nu. Jag ser mig tyvärr bygga nya hårdare försvar som gör det mindre troligt för mig att ge tillit igen på grund av detta och det sämsta är att det är både rimligt och helt naturlig mänsklig reaktion. Men eftersom jag ser det hända framför mig så tycker folk att jag borde kunna förhindra det ifrån att bli något men jag kan inte kringgå att jag bara är människa i slutändan.

Det som är så mest sorligt med hela situationen är att ingen vill någon illa och ingen vill att det ska vara jobbigt men det blir så ändå. Jag har pratat med min mor nyligen och hon drar bara paralleller till sig själv och hur det var att hantera min far när han var sjuk i cancer. Att jag utsätter henne för detta igen är av mig oförlåtligt även om både mamma själv och andra ser det som att det är bara en realitet. Jag har pratat med kompisar lite och de tycker väl mest att det är bara att låta livet gå vidare. Jag får inte sörja att jag förlorat en vän som jag la ner i stort sett all känsloinvestering jag kunde mustra upp i ½-1 år och efter att ha haft kort sms utbyte med chefen som bara beklagar över att hon inte sett hur dåligt jag mår så sårar jag bara ännu fler folk. Så fort jag öppnar käften så blir det dåligt för man säger inte vad folk vill höra och även om det handlar om små reaktioner eller banalt kroppsspråk så ser man ändå hur man bidrar till en sämre värld för de runt omkring.

Jag har funderat mycket omkring autismen och då egentligen asberger som är det som var grunddiagnosen (men idag är allt under autismspektrat). Jag har aldrig känt mig som en autist mer än att jag känt mig annorlunda och jag har ändå klarat av att hantera fysiska grejer som betyg i skolan och ha så pass ekonomi att jag aldrig behövt ekonomiskt stöd (dock lever jag ju på bidrag nu och tog CSN under universitetstiden).

Att jag aldrig kommit nära en tjej har varit sådant som “det kommer när det kommer” och att jag endast kan komma överens med djur när det gäller fysisk kontakt har bara varit “charmigt”. Jag hade viljat kunna ge en kram till de på jobbet när jag var där för vad som antagligen var sista gången för att jag ville visa dem att jag tyckte de var trevliga och snälla. Jag ville kunna visa att jag ger dem den respekt jag tycker de förtjänar och att det inte är deras fel att jag går sönder om och om igen. Jag kunde dock inte göra det för att jag ville inte riskera att komma i kontakt med min före detta vän utifrån den premissen att hon inte vill träffa mig (inte att jag är rädd men min hänsyn till antaganden om hennes ställning gjorde att jag sumpade den chansen för alla andra på jobbet). Jag är så känslig och jag har funderat på om det är egentligen ett tecken på HSP (som jag upptäckte som grej före det nu har blivit poppis). Jag reagerar på enormt små företeelser, uttryck och kroppsspråk och med att inte kunna filtrera detta så fastnar jag lätt i att andra människor är inkonsekventa och slumpmässiga. Kanske detta också är varför jag sällan kan bli arg då jag ser saker så mycket tidigare än andra och snarare beklagar mig för min inverkan i alla förteelser som går dåligt. Jag hade ju till exempel både vara rättfärdigad i att vara arg eller passivaggressiv mot denna före detta kompis eftersom hon sviker mig men med den metan på själva situationen gör att jag ser mer än bara ytan. För övrigt så är detta egentligen inga nya ideer som jag skriver nu för jag har pratat med teraputer för länge sedan om både HSP och hur jag ska göra om jag är så känslig eller inte kan filtrera informationen. Jag skriver in det här bara för att det kanske kan öka någon förståelse för någon som eventuellt läser detta.

Som vanligt skulle jag skriva ett kort svar tänkte jag men alla förklarningar och kommentater har alltid mer bakom sig och kan alltid beskrivas mer eller tydligare så jag har en tendens att kunna skriva eller prata så mycket att andra blir matta av bara mängden. Sedan tycker de flesta att innehållet ofta är tungt också så det blir att man är en person som egentligen bara borde hålla käften. Jag har funderat på om jag ska tejpa igen munnen när jag träffar folk framöver så att jag inte säger saker och så att de ser att jag egentligen inte borde säga något.