Det var äntligen min tur att få ett värdigt och meningsfullt liv. Efter trauma från barndom, missbruk, övergrepp och separationsångest skulle jag äntligen få ta del av verkligheten.
2018 kom mitt första barn. En chock, en glädje men ett liv jag inte var beredd på att leva fullt ut. Ingen närstående, ingen avlastning och totalt förvirrad i min föräldraroll. Ångest. Ångest över att mitt barn skulle dö i sömnen, ångest över att någon skulle krypa in i mitt fönster för att stjäla henne och sälja henne. Jag fick förlossningsdepression diagnostiserat efter min första fyllt 1 år. 1 år som jag aldrig någonsin kommer får tillbaka med henne.
2019, det var dags för mig att ta tag i mina behörigheter så jag kunde ta mig an en utbildning så jag kunde få ett värdigt jobb med riktigt lön, som i sin tur kunde leda till att jag skulle börja betala av skulderna från mitt drogmissbruk.
2020, jag gick ut med alla behörigheter och strax därefter kom graviditet nummer två.
En graviditet som var efterlängtad. Längtan efter en revansch från min första då jag äntligen hade lite kött på benen.
jag var lycklig, jag älskade mitt stora barn och det lilla som fans i min mage. Livet kunde inte bli bättre.
förlossningen var underbar, hemgången var underbar och första året tillbringades mycket med att ha det stora barnet hemma. Pyssel, äventyr, skratt, lek, bus och bak.
2022, jag sökte till min utbildning. Jag kom in. Överlycklig, men samtidigt livrädd. Hur skulle jag överleva med att studera samtidigt som jag har småbarn som i princip klättrar på mina ben natt och dag. En pendeltid på 3 timmar varje dag.
Mitt psyke gav upp efter 3 månader. Så nu sitter jag här. Kan inte ta hand om mina barn, lever med en sorg över att dom inte har en mor som älskar dom fullt ut och som aldrig orkar lyfta en liten leksak. Ett tomt skal vid matbordet. En mamma som lever på lugnande och antidepressiva läkemedel, en mamma som gick från att vilja älska, skapa och bygga ett liv. Till en som vill avsluta det.
Det har gått snart tre månader. Dagarna består av gråt, ingen aptit, ångest över att vara med mina barn själv samtidigt som jag har ångest över att dom är hos dagmamman och spenderar dagarna där.
Det här skulle vara min tur. Min tur att få bli en stark, självständig, självsäker och stabil mamma, även att få växa i mig själv.
Men, allt föll.
Så nu sitter jag här. Ligger bredvid min sovande 1,5 åring och undrar hur dom skulle klara ett liv utan sin mamma.
