Det räcker nu

Jag har börjat inse att jag är fast i en ond spiral. Varje dag i x antal år nu har jag kommit hem och brutit ut i gråt och velat dö, längtat efter att få försvinna. Ansett att jag bara gör alla illa och att det skulle innebära mindre lidande för alla runt omkring mig om jag bara tog mitt liv. Känner mig helt tom, att stå ansikte mot ansikte med något som kan ta mitt liv är inte ens skrämmande det enda jag kan känna är en lättnad innan någon drar mig bort från det och tillbaka in i mörkret. Jag vet att jag borde ha lämnat denna plats för länge sen. Men ändå stannar jag.. sömnen blir värre för var dag som går, det var över 24 timmar sedan jag sov. När ja väl sover vaknar jag hela tiden med känslan av att vilja springa ut till närmaste tågspår ja kan hitta för att få slut på allt. Eftersom jag numera är över 18 vet ja inte vem ja ska vända mig till. Jag står som alltid ensam och ingen kan ska få veta hur ja egentligen går sönder inombords. Jag har tappat allt. Ingenting känns ens okej längre, jag orkar knappt gå till skolan. Låser in mig på toan och gråter, kan inte hejda mig själv kan det inte bara få ta slut någon gång? Alla skulle må så mycket bättre utan mig så varför dividerar jag ens med mig själv om att stanna? Jag kommer endå bara förstöra allting..

Anonym skrev:

Jag har börjat inse att jag är fast i en ond spiral. Varje dag i x antal år nu har jag kommit hem och brutit ut i gråt och velat dö, längtat efter att få försvinna. Ansett att jag bara gör alla illa och att det skulle innebära mindre lidande för alla runt omkring mig om jag bara tog mitt liv. Känner mig helt tom, att stå ansikte mot ansikte med något som kan ta mitt liv är inte ens skrämmande det enda jag kan känna är en lättnad innan någon drar mig bort från det och tillbaka in i mörkret. Jag vet att jag borde ha lämnat denna plats för länge sen. Men ändå stannar jag.. sömnen blir värre för var dag som går, det var över 24 timmar sedan jag sov. När ja väl sover vaknar jag hela tiden med känslan av att vilja springa ut till närmaste tågspår ja kan hitta för att få slut på allt. Eftersom jag numera är över 18 vet ja inte vem ja ska vända mig till. Jag står som alltid ensam och ingen kan ska få veta hur ja egentligen går sönder inombords. Jag har tappat allt. Ingenting känns ens okej längre, jag orkar knappt gå till skolan. Låser in mig på toan och gråter, kan inte hejda mig själv kan det inte bara få ta slut någon gång? Alla skulle må så mycket bättre utan mig så varför dividerar jag ens med mig själv om att stanna? Jag kommer endå bara förstöra allting..

God natt här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Har Du försökt ta kontakt med skolkuratorn i din skola ?

* Om Du inte har någon skolkurator eller inte vill gå till någon sådan person så tycker jag att Du borde pröva möjligheten att “lufta lungorna” en form av pratventil med en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården och få en skyndsam remiss till dem ifrån Vårdcentralen (= VC) eller Husläkarmottagningen i ditt län och kommun du tillhör?

Om Du vill prata med mig här på Mind Forumet så får du gärna återkomma till mig.

Var rädd om dig och ta hand om dig också.

Kram…

På återseende…

PS: Snälla, MiND Volontärer eller Moderatorerna ni kan väl också svara på detta inlägg / tråd här ovan. DS.

Kände exakt likadant för några år sedan. Numer är jag 25 + och har ett stadigt liv som för några år sedan kändes omöjligt. Jag vet att det definitivt är svårt att tro det nu men det kommer bli bättre och de här känslorna du har kommer försvinna eller åtminstone dämpas så pass mycket att du kan bearbeta dem. För mig började allt ljusna när jag träffade min pojkvän, att skaffa just en pojkvän är såklart inte en lösning på det men att hitta en person som kan finnas där för en och stötta en i alla lägen, och då menar jag verkligen alla lägen. Och att hitta någon man kan berätta allt för som man kan visa hur dåligt man mår utan att förminska det på något sätt. Psykolog och mediciner kan såklart också vara bra att använda sig av.

Anonym skrev:

God natt här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Har Du försökt ta kontakt med skolkuratorn i din skola ? * Om Du inte har någon skolkurator eller inte vill gå till någon sådan person så tycker jag att Du borde pröva möjligheten att ”lufta lungorna” en form av pratventil med en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården och få en skyndsam remiss till dem ifrån Vårdcentralen (= VC) eller Husläkarmottagningen i ditt län och kommun du tillhör? Om Du vill prata med mig här på Mind Forumet så får du gärna återkomma till mig. Var rädd om dig och ta hand om dig också. Kram… På återseende… PS: Snälla, MiND Volontärer eller Moderatorerna ni kan väl också svara på detta inlägg / tråd här ovan. DS.

 

jag kan inte även om ja kanske behöver göra nått åt det, kontakta tex. Skolkuratorn de kommer aldrig hjälpa mig.. de kommer lämna mig och bortförklara allt som alltid..

jag är ett hopplöst fall hur mycket jag än skulle försöka mig på att hitta en väg ut så finns ingen.

 

Anonym skrev:

jag kan inte även om ja kanske behöver göra nått åt det, kontakta tex. Skolkuratorn de kommer aldrig hjälpa mig.. de kommer lämna mig och bortförklara allt som alltid.. jag är ett hopplöst fall hur mycket jag än skulle försöka mig på att hitta en väg ut så finns ingen.

God kväll här på MiND Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* NEJ, jag tror INTE på långa vägar att DU är ett hopplöst fall, Du behöver vägledning, rådgivning, hjälpande hand etc…

* Det finns alltid vägar ut genom problem, problem är till för att lösas.

* Istället för Skolkurator skulle Du inte kunna testa / prova att gå till en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrin och “lufta lungorna” en form av pratventil ihop med en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska? (Jag har en underbar psykolog och är sååå tacksam för det, Det finns goda människor inom vården.)

* Snälla, Ge inte upp hoppet än…

* Snälla, MiND Volontärer/ Moderatorerna kan ni också svara i detta inlägg/tråd.

Var rädd om dig och ta hand om dig också..

Kram…

På återseende.

Anonym skrev:

God kväll här på MiND Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * NEJ, jag tror INTE på långa vägar att DU är ett hopplöst fall, Du behöver vägledning, rådgivning, hjälpande hand etc… * Det finns alltid vägar ut genom problem, problem är till för att lösas. * Istället för Skolkurator skulle Du inte kunna testa / prova att gå till en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrin och ”lufta lungorna” en form av pratventil ihop med en psykolog eller psykiatrisk sjuksköterska? (Jag har en underbar psykolog och är sååå tacksam för det, Det finns goda människor inom vården.) * Snälla, Ge inte upp hoppet än… * Snälla, MiND Volontärer/ Moderatorerna kan ni också svara i detta inlägg/tråd. Var rädd om dig och ta hand om dig också.. Kram… På återseende.

 

ledsen att säga men där jag kommer ifrån finns det ingen man kan lita på, jag vill inte bli så förstörd igen. Mest av allt jag vill inte förstöra för någon annan igen.

Så här ska du inte behöva må! Jag vet att det känns totalt meningslöst, men du måste kontakta någon som du kan prata med. Skolkuratorn tex, såklart, eller så kan du till exempel ringa eller mejla din närmaste vårdcentral och säga att du är deppig och har självmordstankar. De kommer ta dig på allvar. Och om de inte tar dig på allvar så gör de fel, och då får du inte låta dem släppa taget om dig. Det är DIG de finns till för, för att hjälpa exakt dig. Det är det som är deras jobb. Och de är oftast bra på det <3 Det är inte meningen att du ska må såhär dåligt. Det spelar ingen roll att det känns just nu som att det är hopplöst eller som att andra har det bättre utan dig. Det är bara psyket som luras. Du har redan tagit första steget och skrivit här, och det är värt all <3<3<3

Anonym skrev:

Så här ska du inte behöva må! Jag vet att det känns totalt meningslöst, men du måste kontakta någon som du kan prata med. Skolkuratorn tex, såklart, eller så kan du till exempel ringa eller mejla din närmaste vårdcentral och säga att du är deppig och har självmordstankar. De kommer ta dig på allvar. Och om de inte tar dig på allvar så gör de fel, och då får du inte låta dem släppa taget om dig. Det är DIG de finns till för, för att hjälpa exakt dig. Det är det som är deras jobb. Och de är oftast bra på det <3 Det är inte meningen att du ska må såhär dåligt. Det spelar ingen roll att det känns just nu som att det är hopplöst eller som att andra har det bättre utan dig. Det är bara psyket som luras. Du har redan tagit första steget och skrivit här, och det är värt all <3<3<3

 

det spelar ingen roll vad man säger, hade extrema problem hemma /har som inkluderade dödshot från familjemedlem samt våld. De skickade alltid hem mig och sa att jag överdrev eller sökte uppmärksamhet. Likadant blev hem körd efter ett självmordsförsök med en klapp på axeln orden att det inte är så farligt egentligen. Så även om ja innerst vet ja måste agera för mig själv orkar ja inte ett helvete till men jag orkar samtidigt inte ”leva” såhär

Fy fan vad hemskt. Fattar att du tappat hoppet. Men du vet ju att du inte överdriver. Det är ju bara du som vet hur det är på riktigt. Det är bara helt skevt att man måste kämpa själv när det är man själv som mår dåligt. Men det är väl bara att fortsätta … så fort det finns minsta lilla andrum, försöka hitta något, någon hjälp, nån som tar dig på allvar. Vi här tar dig på allvar i alla fall. Och det finns naturligtvis folk inom vården som kommer ta dig på allvar. Jag hoppas verkligen att du får träffa dem. Det låter ju verkligen som att du är i en depression och det är ju en sjukdom som man kan ta sig ur. Sedan låter det som att din livssituation är väldigt jobbig också. Jag vet ju inte hur det är, men förhoppningsvis blir det lite lättare att hantera när du lyckas ta dig upp ur depressionen.

 

finns det någon som kan hjälpa dig med fighten? En kompis, släkting, lärare, kurator? Jag har (tyvärr?) upplevt att de tar en mer på allvar när det är någon anhörig med.

Anonym skrev:

Fy fan vad hemskt. Fattar att du tappat hoppet. Men du vet ju att du inte överdriver. Det är ju bara du som vet hur det är på riktigt. Det är bara helt skevt att man måste kämpa själv när det är man själv som mår dåligt. Men det är väl bara att fortsätta … så fort det finns minsta lilla andrum, försöka hitta något, någon hjälp, nån som tar dig på allvar. Vi här tar dig på allvar i alla fall. Och det finns naturligtvis folk inom vården som kommer ta dig på allvar. Jag hoppas verkligen att du får träffa dem. Det låter ju verkligen som att du är i en depression och det är ju en sjukdom som man kan ta sig ur. Sedan låter det som att din livssituation är väldigt jobbig också. Jag vet ju inte hur det är, men förhoppningsvis blir det lite lättare att hantera när du lyckas ta dig upp ur depressionen. finns det någon som kan hjälpa dig med fighten? En kompis, släkting, lärare, kurator? Jag har (tyvärr?) upplevt att de tar en mer på allvar när det är någon anhörig med.

kompis? Skulle jag ens nämna hälften till en ”kompis” skulle de springa ifrån mig och Tro jag är sjuk i huvet, visserligen ganska sant är hyfsat tappad..

Allting är mörklagt för min släkt, de vet inte ens om att soc varit inblandade eller att jag varit ”försvunnen” i lite mer än ett dygn o hemkörd av polis även om ja ryckt i en polis o sagt att jag inte skulle vara vid liv nästa dag om de lämnade mig där och då.

Alla anhöriga till mig nekar och förfinar allt, målar en bild som att jag vill ha uppmärksamhet som jag var en bortskämd snorvalp som inte har vett i skallen..

litar inte på någon inte ens mig själv längre, vet inte om jag ens är minsta vettig i huvet längre

Anonym skrev:

kompis? Skulle jag ens nämna hälften till en ”kompis” skulle de springa ifrån mig och Tro jag är sjuk i huvet, visserligen ganska sant är hyfsat tappad.. Allting är mörklagt för min släkt, de vet inte ens om att soc varit inblandade eller att jag varit ”försvunnen” i lite mer än ett dygn o hemkörd av polis även om ja ryckt i en polis o sagt att jag inte skulle vara vid liv nästa dag om de lämnade mig där och då. Alla anhöriga till mig nekar och förfinar allt, målar en bild som att jag vill ha uppmärksamhet som jag var en bortskämd snorvalp som inte har vett i skallen.. litar inte på någon inte ens mig själv längre, vet inte om jag ens är minsta vettig i huvet längre

Jag tycker inte att det vore en dålig ide att ringa till psykakuten i morgon. Som sagt jag vet inte allt och jag är inte expert. Men så som du berättar låter det ganska akut på många sätt. Kanske kan du få någon kontaktperson därigenom som han pusha på i systemet, när du inte har någon annan.

Har du pratat med dem chatten här? De har sälert fler tips till var du kan vända dig, och kanske till hur du ska agera för att bli tagen på allvar.

Jag är så hemskt ledsen att livet och människorna har varit så hårda mot dig att du tappat tilliten. Jag är själv i en liknande situation med att vården sviker. Det är skit. Men jag lever ju så det finns väl nån sorts inre drivkraft att ändå finnas kvar, så varför inte. Det kommer bli bättre. Alla säger ju det. Så varför inte…

tappade i skallen blir vi alla av sånt här. Kanske ör det just det som är definitionen av ”bli knäpp/galen”? Det är ju stigmatiserats men det är inte konstigt ju, vi är bara sjuka som alla andra, och jobbar på att bli friskare och få hållbara liv

Anonym skrev:

ledsen att säga men där jag kommer ifrån finns det ingen man kan lita på, jag vill inte bli så förstörd igen. Mest av allt jag vill inte förstöra för någon annan igen.

* God kväll här på MiND Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Så Du har alltså enbart dålig erfarenhet av vården inom Psykiatrin i ditt Län?

* Hjälp, Snälla MiND Volontärer eller Moderatorerna kan ni också svara i detta inlägg / tråd här ovanstående…

Var rädd om dig och ta hand om dig också…

Kram…

På återseende…