Jag har haft vaga dagar förr då jag satt upp en dödsdag. Liksom om inget hänt förrän då så skall jag dö. Detta datumet är dock annorlunda. Jag har 15 dagar kvar sen är det slut. Det skall till ett mirakel för att få mig att ändra det.
Jag har massor av blandade känslor. Just nu massor av nervositet. Jag är inte rädd för att dö, men nervös. Vissa dagar skulle jag kunna göra det på en gång men jag har liksom saker att få i ordning först. Måste se till att min husdjur inte behöver vara ensam för länge och det kräver lite planering. Jag städar och märker upp saker. Har lagt ut en del av värde om någon vill ha. Konstnärsmaterial av bra kvalitet är mig kärast men ingen har nappat och det är resten av familjen inte intresserad av. En Philips kläd steamer skall min brorsdotter ha för det är uttmärkt nu när hon har en liten baby. Så jag håller mig aktiverad för att hålla tankarna så små som möjligt.
Skall ha möte med läkare och ssk på tisdag. De har hjälpt mig att få hemtjänst till mamma så hon kommer att klara sig, men den s.k “Jag stärkande” samtalen hjälper inte ett dugg. De försöker få mig att bli aktiv, när jag inte vill leva längre. Hur tänker de? Jag berättar att jag inte vill något, har slutat med allt jag gjort innan, har inte ork, har inte lust. Har ständiga självmordstankar och de kommer med förslag om att måla med arbetsterapeuten. Det är som de fattar absolut noll.
Har tagi upp det med ssk innan. Hon svarade att den som verkligen vill ta livet av sig gör det oavsett, så jag har bara de här samtalen, nuvarande medicinering eller inläggning (som jag stenvägrar) som alternativ. Nej, jag har det sista alternativet också.
Jag är färdig med livet. Jag orkar inte mer. Fast jag är orolig i själen. Behöver stöd men har ingen att stödja mig mot.