Hem > Forum > Depression > Det närmar sig min dödsdag.

Det närmar sig min dödsdag.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 48 totalt)
47
  • Jag har haft vaga dagar förr då jag satt upp en dödsdag. Liksom om inget hänt förrän då så skall jag dö. Detta datumet är dock annorlunda. Jag har 15 dagar kvar sen är det slut. Det skall till ett mirakel för att få mig att ändra det.

    Jag har massor av blandade känslor. Just nu massor av nervositet. Jag är inte rädd för att dö, men nervös. Vissa dagar skulle jag kunna göra det på en gång men jag har liksom saker att få i ordning först. Måste se till att min husdjur inte behöver vara ensam för länge och det kräver lite planering. Jag städar och märker upp saker. Har lagt ut en del av värde om någon vill ha. Konstnärsmaterial av bra kvalitet är mig kärast men ingen har nappat och det är resten av familjen inte intresserad av. En Philips kläd steamer skall min brorsdotter ha för det är uttmärkt nu när hon har en liten baby. Så jag håller mig aktiverad för att hålla tankarna så små som möjligt.

    Skall ha möte med läkare och ssk på tisdag. De har hjälpt mig att få hemtjänst till mamma så hon kommer att klara sig, men den s.k ”Jag stärkande” samtalen hjälper inte ett dugg. De försöker få mig att bli aktiv, när jag inte vill leva längre. Hur tänker de? Jag berättar att jag inte vill något, har slutat med allt jag gjort innan, har inte ork, har inte lust. Har ständiga självmordstankar och de kommer med förslag om att måla med arbetsterapeuten. Det är som de fattar absolut noll.

    Har tagi upp det med ssk innan. Hon svarade att den som verkligen vill ta livet av sig gör det oavsett, så jag har bara de här samtalen, nuvarande medicinering eller inläggning (som jag stenvägrar)  som alternativ. Nej, jag har det sista alternativet också.

    Jag är färdig med livet. Jag orkar inte mer. Fast jag är orolig i själen. Behöver stöd men har ingen att stödja mig mot.

     

     

     

    Trådstartaren

    Kanske hoppas jag på det där miraklet, så det är därför jag satt en dag. Jag skulle lika gärna kunna göra det i morgon. Jag behöver inte rensa i min lägenhet egentligen. Det är bara en inre känsla jag har att det skall se fint ut ytligt. Kanske ge mig ett sista lugn. Jag har haft känslor av totalt lugn. Har också haft känslor som kallas depersonalisaton att jag liksom känt mig utan för kroppen och då har jag det där underbara lugnet. Friden. Jag vill ha ro, lugn och frid. Inga känslor, ingen ångest, bara ro.

    Hej

    Jag känner igen mig i det du skriver. Jag går själv genom en period nu då döden känns som en skön och begriplig utväg. En utväg från det kaos, den ångest och det avgrundsdjupa svarta som sliter i mig varje sekund. Jag tänker ofta att döden är en utväg och finner ett lugn i det. ”Går det här åt helvete kan jag i alla fall ta livet av mig och slippa det som gör ont.” Har också börjat städa, rensa och göra iordning. Börjat skriva avskedsbrev till min familj, börjat fundera på hur jag vill bli funnen.

    Jag vet precis vad du går igenom. Det finns ingenting som är meningsfullt längre.

    Hej! Vi hör dig. Du måste ha haft det otroligt jobbigt som tänker så bestämt på att ta ditt liv. Trots det skriver du här på forumet, som ju är ett stödforum. Ibland kan det kännas som man inte orkar leva, men om livet var på ett annat sätt, så skulle man kanske det. Hur skulle DU önska att livet var?
    Vi önskar att du testar att ta emot hjälp. Låt oss ge dig ett samtal. Ring eller chatta in till oss på 90101 eller https://chat.mind.se/
    Du är anonym och det samtalet är bara för dig.
    Som du sett i användarvillkoren vill vi inte att den här typen av dialog görs öppet här, både för din och andras skull, eftersom allvaret i det du berättar är stort och kan väcka starka känslor för andra. Vi har en specialiserad del av vår verksamhet just för den som har självmordstankar och där pratar du direkt med en specialutbildad volontär. Du har börjat här och låt det vara utgångspunkten. Kontakta oss och berätta precis det här.
    Självmordstankar är extremt vanligt när man mår dåligt. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte berätta om dem.
    Ring eller chatta direkt med oss. Det kan knappast bli värre. Eller kontakta akutpsykvården, om det är lättare för dig. Ge lite tid för något annat att hända.
    Du har ett val. Att besluta dig för att leva kan du göra om och om igen, men beslutar du dig att dö finns ingen återvändo. Döden är oåterkallelig. Hör av dig. Välkommen!

    Trådstartaren

    Hej! Vi hör dig.

    Gör ni?

    Förlåt att jag frågar men jag vill hänvisa till den här tråden. https://forum.mind.se/forum/samtalet-som-gjorde-skillnad/trad/mind-hur-tanker-ni-egentligen-2

    Vem som än svarade där förstod inte ett ord av vad jag skrev. Varför skulle någon annan av er på MiND göra det menar du?

    Trådstartaren

    Dessuom vill jag gärna berätta vad som hände då jag faktiskt chattade och berättade om mitt beslut. Jag fick veta att chatten var för de som väljer att leva och så vart det slut med den chatten. Var var stödet i den chatten? Jag tolkar det som att den specialutbildade personen i chatten sa till mig att gå och ta livet av mig och hålla käften om det och det är vad jag uppfattar ditt meddelandet här också som. Ta för all del livet av dig men berätta inte om det för någon.

    Här är det öppet om hur vi blir behandlade, alla kan läsa om någon blir illa behandlad och hanterad. I chatten och mejltjänsten är era misstag och okänslighet skyddade. Jag litar inte på er. Däremot litar jag på de som är, de som faktiskt går igenom vad jag gör.

     

    Trådstartaren

    Hej Jag känner igen mig i det du skriver. Jag går själv genom en period nu då döden känns som en skön och begriplig utväg. En utväg från det kaos, den ångest och det avgrundsdjupa svarta som sliter i mig varje sekund. Jag tänker ofta att döden är en utväg och finner ett lugn i det. ”Går det här åt helvete kan jag i alla fall ta livet av mig och slippa det som gör ont.” Har också börjat städa, rensa och göra iordning. Börjat skriva avskedsbrev till min familj, börjat fundera på hur jag vill bli funnen. Jag vet precis vad du går igenom. Det finns ingenting som är meningsfullt längre.

    Exakt så är det!

    Trådstartaren

    Du har börjat här och låt det vara utgångspunkten. Kontakta oss och berätta precis det här. Självmordstankar är extremt vanligt när man mår dåligt. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte berätta om dem.

    Du har helt fel också. Jag började med chatten och mejl och de fick mig att kännna mig bortkastad och bortföst och därför hamnade jag här med denna tråden där du nu också säger att jag inte får vara. Jag får inte vara någonstans helt enkelt.

    Läs gärna sista meningen i mitt första inlägg igen: Behöver stöd men har ingen att stödja mig mot.

    Ni har definitivt inte varit till stöd när jag sökt er hjälp. Varken via mail eller chatten.

    Trådstartaren

    Låt mig gissa, denna tråden kommer att raderas. Av den enda anledningen att jag känner mig sviken av er på MiND.

    Trådstartaren

    Vi önskar att du testar att ta emot hjälp.

    Detta är tredje försöket. Jag har försökt få stöd på olika sätt från er på MiND. Så exakt vad menar du med att vi önskar att du testar ta emot stöd. Jag har försökt och blir avvisad eller får obegripliga och osammanhängade svar på mitt sökande efter hjälp.

    Jag önskar att ni testar att ge mig stöd istället för att bara göra allt för att stöta bort mig. För det är exakt vad ni har gjort!!!!

    Trådstartaren

    Hej! Vi hör dig. Du måste ha haft det otroligt jobbigt som tänker så bestämt på att ta ditt liv. Trots det skriver du här på forumet, som ju är ett stödforum. Ibland kan det kännas som man inte orkar leva, men om livet var på ett annat sätt, så skulle man kanske det. Hur skulle DU önska att livet var? Vi önskar att du testar att ta emot hjälp. Låt oss ge dig ett samtal. Ring eller chatta in till oss på 90101 eller https://chat.mind.se/ Du är anonym och det samtalet är bara för dig. Som du sett i användarvillkoren vill vi inte att den här typen av dialog görs öppet här, både för din och andras skull, eftersom allvaret i det du berättar är stort och kan väcka starka känslor för andra. Vi har en specialiserad del av vår verksamhet just för den som har självmordstankar och där pratar du direkt med en specialutbildad volontär. Du har börjat här och låt det vara utgångspunkten. Kontakta oss och berätta precis det här. Självmordstankar är extremt vanligt när man mår dåligt. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte berätta om dem. Ring eller chatta direkt med oss. Det kan knappast bli värre. Eller kontakta akutpsykvården, om det är lättare för dig. Ge lite tid för något annat att hända. Du har ett val. Att besluta dig för att leva kan du göra om och om igen, men beslutar du dig att dö finns ingen återvändo. Döden är oåterkallelig. Hör av dig. Välkommen!

    MiNDs forums devis är som Karin Boyes dikt Lär dig tiga!

    Var jordens natt är full av ont.
    Hjärta, lär dig att tiga.
    De hårda själar, hårda sköldar
    spegla ljus från stjärnornas hem.

    Din klagan gör dig mera svag.
    Hjärta, lär dig att tiga.
    Blott tystnad helar, tystnad härdar,
    orört kysk och skuldlöst sann.

    Du söker kvalets heta liv!
    Hjärta, lär dig att tiga.
    Av sår och feber stärkes ingen.
    Ljus som stål är himmelens borg.

    Trådstartaren

    Hej Jag känner igen mig i det du skriver. Jag går själv genom en period nu då döden känns som en skön och begriplig utväg. En utväg från det kaos, den ångest och det avgrundsdjupa svarta som sliter i mig varje sekund. Jag tänker ofta att döden är en utväg och finner ett lugn i det. ”Går det här åt helvete kan jag i alla fall ta livet av mig och slippa det som gör ont.” Har också börjat städa, rensa och göra iordning. Börjat skriva avskedsbrev till min familj, börjat fundera på hur jag vill bli funnen. Jag vet precis vad du går igenom. Det finns ingenting som är meningsfullt längre.

    Jag har försökt nå Mind sen de hävdade att vi inte fick prata om det här på Forumet. Så jag revolterar här. De ber ju om det eftersom det är bara här någon lyssnar. Vi skall vara tysta och snälla och låtsas att MiND hjälper oss när vi är i nöd. Sanningen är att det finns ingen som hjälper oss i nöd. Har ringt upp alla mina minutrar och det chatten går inte att nå.

    Har skrivit en del brev, har några kvar. Vet hur jag skall bli funnen. Android har en fiffig grej vid inställningar där man kan ställa fram SMS när man vill de skall levereras. Så ställer du in att meddelandet/na skall leveras dagen efter kl 12.00 så gör den det. Har kollat och det fungerar.

    Jag är ganska arg på MiND som tror att jag skall hålla klaffen för att de erbjuder samtal/chattar som inte går att nå. Tills dess skall jag lida enligt deras regler. De har ställt regler om hur jag får uttrycka min dödsönskan. Då det inte går att nå dem som de lovat  ser jag ingen anledning att lyda dem. Det är ytterligare en dag närmare min dödsdag och jag söker på bästa knopar på nätet. Oroskänsloran försvinner bara om jag skriver/pratar om det. I annat fall har jag självskade beteende som lindrar.

    • Detta svar redigerades för 3 år sedan av en moderator.
Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 48 totalt)
47

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.