Det känns som att jag är färdig.

Kan tycka livet är meningslöst efter man fyllt 25.  Om man inte har sån tur att man faktiskt kommer någonstans i livet. Nu fyller jag snart 31.  Och har tyckt länge att jag är färdig med livet. Det är bra nu. Det kommer inte hända så mycket mer i mitt liv mer än jobb och göra hushållssysslor. Vänner har jag försökt få men förlorar dem lika snabbt. Och pojkvän är lika svårt då många inte vill va seriösa. Varit med om mycket sen man va ungdom. Och jag orkar inte mer. Har inte mycket och leva för. Och tror att ingen bryr sig. Funderar ofta på döden och hur de skulle vara om ja gjorde slut på allt. Men man får väl stå ut trots man egentligen inte vill. Jag vill kunna hoppas att livet är något att ha. Men är tveksam.

Det finns mycket man kan göra i livet oavsett ålder. En bra grej när man blir gammal är att man har bättre förståelse på vad man vill och hur man fungerar men när man mår dåligt kanske man inte tycker det. Jag hade försökt länge att hitta det som saknades i mitt liv.

Har mått och mår dåligt men känns som att det går framåt. Började plugga till ingenjör för två år sen skulle då bli 26. Kände att det var rätt, mycket motgångar men med ett byte mot kandidat istället och är klar nu till sommaren.

Det är aldrig försent att utveckla sig, oavsett ålder. Man behöver inte ha partner men för många är någon relation, vänskap eller husdjur viktigt. Att ta ett steg mot det är ju bra. Vissa gillar att resa, eller ha en hobby som man gilla. Testa och prova aktiviteter, gamla du har gillat och nya. Du kan hitta nåt du gillar om du ger det tid och ärliga försök. Du kan hitta nåt du gillar att göra och utvecklas i det. Du kanske vill byta jobb när du lär dig om vad du vill göra, så att arbete inte känns som börda.

Många bryr sig om dig, vill inte att du ska dö. Även om man inte har en partner som man kan peka på åt det. Så bryr sig människor om varandra, känns helt tvärtom när man mår dåligt men människor bryr sig om människors känslor och mående. Jag tycker människor är skit jobbiga, jag är introvert, men jag vill att dem ska må bra och jag försöker vad jag kan. Det kan man se på hur samhällen utvecklas, finns “krafter” i samhället som vill att alla människor ska trivas och må bra.

Anonym skrev:

Det finns mycket man kan göra i livet oavsett ålder. En bra grej när man blir gammal är att man har bättre förståelse på vad man vill och hur man fungerar men när man mår dåligt kanske man inte tycker det. Jag hade försökt länge att hitta det som saknades i mitt liv. Har mått och mår dåligt men känns som att det går framåt. Började plugga till ingenjör för två år sen skulle då bli 26. Kände att det var rätt, mycket motgångar men med ett byte mot kandidat istället och är klar nu till sommaren. Det är aldrig försent att utveckla sig, oavsett ålder. Man behöver inte ha partner men för många är någon relation, vänskap eller husdjur viktigt. Att ta ett steg mot det är ju bra. Vissa gillar att resa, eller ha en hobby som man gilla. Testa och prova aktiviteter, gamla du har gillat och nya. Du kan hitta nåt du gillar om du ger det tid och ärliga försök. Du kan hitta nåt du gillar att göra och utvecklas i det. Du kanske vill byta jobb när du lär dig om vad du vill göra, så att arbete inte känns som börda. Många bryr sig om dig, vill inte att du ska dö. Även om man inte har en partner som man kan peka på åt det. Så bryr sig människor om varandra, känns helt tvärtom när man mår dåligt men människor bryr sig om människors känslor och mående. Jag tycker människor är skit jobbiga, jag är introvert, men jag vill att dem ska må bra och jag försöker vad jag kan. Det kan man se på hur samhällen utvecklas, finns ”krafter” i samhället som vill att alla människor ska trivas och må bra.

 

Jag har blivit sviken många gånger. Och vill därför undvika folk numera. Men jag försöker göra saker som jag i alla fall kan göra själv men ibland vore de kul och gå med någon men nu vet jag inte om jag vill de.
Någon relationer behöver jag inte men blir ensamt om man varken har vänner eller någon pojkvän. Har två marsvin hemma men de finns inte alltid där, de vill helst ha mat bara av mig.
jag pratar bara med min mamma ibland på telefon. Då hon bor en bot ifrån. Och min pappa lever inte. Min bror pratar jag inte med heller, trots ja försökt få kontakt.

Trots  jag försöker må bättre så varar de inte längre, den här glädjen. Och ibland får jag inte så mycket tillbaka för man anstränger sig lite extra.
Tack ändå för dina ord.