Det finns inte hjälp för alla eller för all depression

[Yellow Viveqy]

Jag har varit i olika former av samtal och även tagit antidepressiva över ca tre års tid och även om jag engagerat mig och kämpat för att få hjälp kan jag konstatera att det inte lett vidare. Det finns inte hjälp för alla eller för all depression, det är helt felaktigt att tro det eller att tala om för alla att hjälp finns. Det finns olika vägar att gå och olika typer av hjälp att söka men det innebär inte att alla kan bli hjälpta.

Jag tror inte längre på hjälp via primärvård eller psykiatri då de inte kan göra något åt att jag är arbetslös, att jag mår för dåligt för att söka arbete eller att jag inte lyckats bygga ett liv som innebär att leva och inte bara att överleva. Samhället förändras inte och det blir inte plötsligt möjligheter för en person med psykisk ohälsa och sjukskrivning att komma in på arbetsmarknaden. Det finns inget att göra åt att jag förlorat många år av mitt liv till ingenting och att de investeringar jag gjort i kvalificerade utbildningar inte spelar någon som helst roll.

Det handlar inte om att hitta intressen eller jobba volontärt när man har stora problem med depression och lever under fattigdomsgränsen, det finns ingen hjälp att få och ingenting att göra. Ja, inte mer än den utväg som alla vet finns.

 

Det luriga är att både stenrika och utfattiga begår självmord. En del är lyckliga trots omvärlden men det är in i h*vete mycket svårare att hålla ihop när man man får nej på anställningar. Psykiatrin kan inte ge dig jobb men (borde kunna) kan ge verktyg och stöd att orka och hitta glädje och styrka. Ja. Vet inte vad jag försöker säga 🙂 Ngn lite kraft i att dina ord är lästa och att jag önskar dig lite ljusglimtar. kramar.

Blir ledsen att läsa hur du har det och att allt känns hopplöst. Hemsk känsla, som jag kan känna igen mig i, även om jag inte är där just nu. Jag upplever också att det är svårt att få hjälp för vissa typer av depression/psykisk ohälsa inom vården idag. Man måste passa in i deras diagnosmall annars ramlar man mellan stolarna. För att inte tala om besattheten av KBT! Fantastisk metod – för vissa, inte för alla. Vilken typ av samtal har du blivit erbjuden av psykiatrin? Varför har den inte hjälpt?

Tycker ändå det låter positivt att du har kvalificerad utbildning. Om du får adekvat vård för din depression och blir frisk från den så finns inget som hindrar dig att skapa ett bättre liv framöver?

Skickar varma tankar till dig!

[Yellow Viveqy]

Tack. Jag tycker att psykiatri och primärvård kan vara till hjälp när man nyligen blivit sjuk i t ex depression men för att verkligen bearbeta en problematik på djupet så tror jag det är väldigt få, även bland privata terapeuter, som klarar av att stödja en person på ett sådant sätt. Det blir mest att resonera kring problem, något som fått mig att bara må sämre och få än fler självmordstankar och hopplöshetstankar.

Anonym skrev:

Det luriga är att både stenrika och utfattiga begår självmord. En del är lyckliga trots omvärlden men det är in i h*vete mycket svårare att hålla ihop när man man får nej på anställningar. Psykiatrin kan inte ge dig jobb men (borde kunna) kan ge verktyg och stöd att orka och hitta glädje och styrka. Ja. Vet inte vad jag försöker säga 🙂 Ngn lite kraft i att dina ord är lästa och att jag önskar dig lite ljusglimtar. kramar.

[Yellow Viveqy]

Tack. Har du fått annan hjälp än KBT inom landsting eller har du sedan sökt dig till privat terapeut? För min del så har jag haft psykodynamisk terapi men det var inte någon bra personkemi mellan mig och terapeuten och därför gick jag ett helt år utan att sen bli bättre. Då mina problem rör sånt som en terapeut inte kan ändra på som arbetslöshet och brist på relationer så har det allt mer blivit så att jag bara resonerar kring olika problem, de försöker vara stöttande men det är inget som leder någonstans i längden.

Jag har flera år i arbetslöshet och är snart 40 så även om jag har utbildningar är det inget som värderas, arbetsgivare väljer de som varit arbetsföra sen gymnasiet, inte såna som har hål i CV:et eller varit sjukskrivna.

Anonym skrev:

Blir ledsen att läsa hur du har det och att allt känns hopplöst. Hemsk känsla, som jag kan känna igen mig i, även om jag inte är där just nu. Jag upplever också att det är svårt att få hjälp för vissa typer av depression/psykisk ohälsa inom vården idag. Man måste passa in i deras diagnosmall annars ramlar man mellan stolarna. För att inte tala om besattheten av KBT! Fantastisk metod – för vissa, inte för alla. Vilken typ av samtal har du blivit erbjuden av psykiatrin? Varför har den inte hjälpt? Tycker ändå det låter positivt att du har kvalificerad utbildning. Om du får adekvat vård för din depression och blir frisk från den så finns inget som hindrar dig att skapa ett bättre liv framöver? Skickar varma tankar till dig!

Usch och fy. Har egentligen planerat att inte skriva här, men får väl se detta som ett sista hurra.

Jag har själv sökt efter närhet/hjälp/förståelse i mer eller mindre hela mitt liv. Har spenderat säkerligen år med olika myndigheter under mitt liv. Detta gav ingen frukt utan har kostat mig enormt både monetärt och själsligt. Så för ungefär 3 månader sedan så hittade jag mind och blev jättehoppfull, tänk om det finns någon här som kan ge mig svar och kanske skjuta mig i rätt riktning!

Tyvärr var det inte riktigt så.

Jag har kommit till de insikter ni talar om:

-Det finns hjälp att få, men definitivt inte för alla.
-Det finns en myt inom både vården och samhället, att ditt liv aldrig kommer gå i kras utan att hjälp finns.
-Om ni inte har väldigt lätta besvär, så sök ej vård eller kontakt. Då dessa endast kommer göra livet svårare.
-Vi lever ej i ett förstående och vårdande samhälle.
-Detta är så det ser ut i vården idag och en ändring lär inte ske inom de närmsta 10 åren.

Nu kanske ni tänker: men personen är ju uppenbarligen bara deprimerad och lättstött.

Och det stämmer nog mycket väl, men efter mer än 20 år hos soss, läkare och psykolog/terapeut så är jag inte det minsta mer självmordsbenägen. Eventuellt är jag inte så manisk längre (något positivt).

Har kämpat för alla andras skull i så många år. Men den senaste tiden har lärt mig så mycket om hur hopplöst det för människor som mig.

Under läkares förordan så har jag varit dum nog att ge mig in i förhållanden (som har krossat den andre personen) ett flertal gånger, men idag har jag äntligen kommit till insikten om att människor som jag är gift för den stora massan och att jag faktiskt gör oss alla en tjänst genom att hålla mig borta.

“Vårdare” har alltid pushat mig att söka ett normalt liv och därför har jag spenderat mycket tid i skola, sökt en karriär o.s.v. Men jag önskar så att de aldrig gjort det. Har idag studieskulder och kompetens men ingen som anställer inom den sektorn, så har ett slavjobb jag inte ens hade behövt gå ut gymnasiet för. Och på den banan har det varit.
Utan vårdarnas “stöd” så kunde jag troligen ha spenderat mina pengar och min tid på sätt som passar mig bättre och kanske hade jag även varit lyckligare ifall de aldrig vaggat mig in i en falsk tro om att belöning ges till de som anstränger sig i samhället.

 

Nu blev det en massa pladrande och säkerligen även osammanhängande text. Men det känns inte som att det är ovanligt på denna sidan, så jag ursäktar mig själv.

Kontentan är att ni har så rätt och ni är inte ensamma om att veta hur illa ställt det är i vården. Vilka lögner som dras för oss o.s.v

Med denna nyinförskaffade kunskap har jag avsagt mig framtida partners, barn och Nästintill allt vänskapligt umgänge och min enda plan just nu är att dra mig undan. Det finns ingen räddning för människor som mig och jag orkar inte förpesta min omgivning längre.