Hem > Forum > Depression > …det är inte alls så märkvärdigt som folk påstår, det behövs bara en plastpåse

…det är inte alls så märkvärdigt som folk påstår, det behövs bara en plastpåse

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    Detta sades av Jan Myrdal i Söndagsintervjun på P1. Fler än jag lever alltså sitt liv och hela tiden mal tankar på döden som en utväg.

    Sjukskriven för utmattning och depression sedan ett par år. Förstår att det är någonting kemiskt och att det tar tid och att jag ska byta antidepp medicin snart. Och utredning på gång, ast.

    Har svårt att ställa mig utanför mig själv och titta. Kan inte längre härda ut. Den största ångesten är mina barn, men förhoppningsvis får jag inte följa deras liv nedifrån min placering i helvetet. Utan jag bara försvinner, ångesten försvinner.

    Jag är verkligen helt ensam i det här. Det finns ingen för mig. Har man och barn och mamma, de har sitt, och när jag försvinner kan de hitta en bra gemenskap. Har alltid tänkt att det är fel på mig, och nu när jag fått det bekräftat så vet jag att deras liv blir bättre sen, utan mig. Vita sidorna är snart skrivna, jag har ett par vändor till soptippen kvar. Men det gör jag när de börjat jobba och går i skolan igen. Då är dagarna mina igen. Det kommer inte finnas fysiska minnen av mig kvar här, lättare för dem att gå vidare då.

    Inte förrän sista veckorna som jag egentligen har förstått att den där känslan i mig som jag alltid haft, det är ångest. Att slippa den vore skönt. Men inga antidepp har hjälpt, provat 4, så det är därför de utreder mig nu, kanske autism säger de. Jag förstår att det kan bli bättre sedan, med rätt medicin, men orkar inte vänta på det.

    Någon som är på samma punkt som jag?

    Detta sades av Jan Myrdal i Söndagsintervjun på P1. Fler än jag lever alltså sitt liv och hela tiden mal tankar på döden som en utväg. Sjukskriven för utmattning och depression sedan ett par år. Förstår att det är någonting kemiskt och att det tar tid och att jag ska byta antidepp medicin snart. Och utredning på gång, ast. Har svårt att ställa mig utanför mig själv och titta. Kan inte längre härda ut. Den största ångesten är mina barn, men förhoppningsvis får jag inte följa deras liv nedifrån min placering i helvetet. Utan jag bara försvinner, ångesten försvinner. Jag är verkligen helt ensam i det här. Det finns ingen för mig. Har man och barn och mamma, de har sitt, och när jag försvinner kan de hitta en bra gemenskap. Har alltid tänkt att det är fel på mig, och nu när jag fått det bekräftat så vet jag att deras liv blir bättre sen, utan mig. Vita sidorna är snart skrivna, jag har ett par vändor till soptippen kvar. Men det gör jag när de börjat jobba och går i skolan igen. Då är dagarna mina igen. Det kommer inte finnas fysiska minnen av mig kvar här, lättare för dem att gå vidare då. Inte förrän sista veckorna som jag egentligen har förstått att den där känslan i mig som jag alltid haft, det är ångest. Att slippa den vore skönt. Men inga antidepp har hjälpt, provat 4, så det är därför de utreder mig nu, kanske autism säger de. Jag förstår att det kan bli bättre sedan, med rätt medicin, men orkar inte vänta på det. Någon som är på samma punkt som jag?

    Så din man eller mamma vet inte hur du mår? Eller iaf inte hur illa det är?  Jag tycker inte direkt det är rätt av dig att bestämma hur det blir enklast för dem att gå vidare.
    Som en person som har gjort mig av med mina saker snart efter de inte intresserar mig längre eller är till praktisk nytta så vet jag hur jobbigt det är att sedan ångra alla minnen man gjort av med. Jag tänkte inte när jag var 12 att det som jag slängde då skulle bidra till en lucka senare i mitt liv. Det kommer inte bli enklare för dem, bara fler frågor. Och när de är vuxna och väl kunnat bygga upp sig någorlunda mentalt kommer de särskilt sakna att de inte har något att minnas dig för.
    När du skriver att det inte finns någon för dig, vad menar du? Det första jag tänker är att du saknar någon att dela livet med, men det har du. Så fungerar det inte mellan er, känner du dig fast i ditt förhållande? Eller menar du mer att det inte finns någon i ditt liv som förstår dig, kan hjälpa dig, som du kan prata med?

    Trådstartaren

    Så din man eller mamma vet inte hur du mår? Eller iaf inte hur illa det är? Jag tycker inte direkt det är rätt av dig att bestämma hur det blir enklast för dem att gå vidare. Som en person som har gjort mig av med mina saker snart efter de inte intresserar mig längre eller är till praktisk nytta så vet jag hur jobbigt det är att sedan ångra alla minnen man gjort av med. Jag tänkte inte när jag var 12 att det som jag slängde då skulle bidra till en lucka senare i mitt liv. Det kommer inte bli enklare för dem, bara fler frågor. Och när de är vuxna och väl kunnat bygga upp sig någorlunda mentalt kommer de särskilt sakna att de inte har något att minnas dig för. När du skriver att det inte finns någon för dig, vad menar du? Det första jag tänker är att du saknar någon att dela livet med, men det har du. Så fungerar det inte mellan er, känner du dig fast i ditt förhållande? Eller menar du mer att det inte finns någon i ditt liv som förstår dig, kan hjälpa dig, som du kan prata med?[/quot

    Jag har ändå bestämt mig. Mina barn behöver inte en sådan som jag kring sig längre. Vemsomhelst skulle vara en bättre mamma än vad jag är. Såklart mår jag dåligt nu när jag läser det du skriver att det är fel mot barnen. Det vet jag väl. Allt jag gör är fel. Allt jag gör är åt helvete. Min man och min mamma vet precis hur jag mår. De är arga på mig för att jag mår som jag mår. Jag stör dem i sina liv med mitt mående. Alla jag varit i kontakt med senaste två åren pratar med mig för att det är deras jobb. Jag har inga vänner. Det finns ingen för mig, det kommer att göra det lättare.

    Så din man eller mamma vet inte hur du mår? Eller iaf inte hur illa det är? Jag tycker inte direkt det är rätt av dig att bestämma hur det blir enklast för dem att gå vidare. Som en person som har gjort mig av med mina saker snart efter de inte intresserar mig längre eller är till praktisk nytta så vet jag hur jobbigt det är att sedan ångra alla minnen man gjort av med. Jag tänkte inte när jag var 12 att det som jag slängde då skulle bidra till en lucka senare i mitt liv. Det kommer inte bli enklare för dem, bara fler frågor. Och när de är vuxna och väl kunnat bygga upp sig någorlunda mentalt kommer de särskilt sakna att de inte har något att minnas dig för. När du skriver att det inte finns någon för dig, vad menar du? Det första jag tänker är att du saknar någon att dela livet med, men det har du. Så fungerar det inte mellan er, känner du dig fast i ditt förhållande? Eller menar du mer att det inte finns någon i ditt liv som förstår dig, kan hjälpa dig, som du kan prata med?[/quot Jag har ändå bestämt mig. Mina barn behöver inte en sådan som jag kring sig längre. Vemsomhelst skulle vara en bättre mamma än vad jag är. Såklart mår jag dåligt nu när jag läser det du skriver att det är fel mot barnen. Det vet jag väl. Allt jag gör är fel. Allt jag gör är åt helvete. Min man och min mamma vet precis hur jag mår. De är arga på mig för att jag mår som jag mår. Jag stör dem i sina liv med mitt mående. Alla jag varit i kontakt med senaste två åren pratar med mig för att det är deras jobb. Jag har inga vänner. Det finns ingen för mig, det kommer att göra det lättare.

    Så ta dig bort där ifrån, flytta någon annanstans och börja om på nytt. Jag vet att din mamma och din man är viktiga personer i ditt liv, men du förtjänar inte att dö för att de agerar som att du är ett problem. Jag fattar att ditt liv känns som skit, dock är det bara en version av hur ditt liv skulle kunna se ut. Spelar ingen roll vilka piller du får om du fortfarande är i den situation där du känner dig som en börda för din omgivning.
    Vad är anledningen till att du saknar vänner? Är det verkligen bara ditt fel eller kan det ha att göra med att de runt omkring dig gör att du känner att allt är ditt fel? Att du blir den enkla personen att ta ut sin irritation på oavsett vad deras irritation beror på.
    Vänd på ditt påstående att du inte är bra för dem. Är DE verkligen bra för DIG? Eller är du i det stadie där du bara utgår från att allt de säger stämmer?

    Trådstartaren

    Så ta dig bort där ifrån, flytta någon annanstans och börja om på nytt. Jag vet att din mamma och din man är viktiga personer i ditt liv, men du förtjänar inte att dö för att de agerar som att du är ett problem. Jag fattar att ditt liv känns som skit, dock är det bara en version av hur ditt liv skulle kunna se ut. Spelar ingen roll vilka piller du får om du fortfarande är i den situation där du känner dig som en börda för din omgivning. Vad är anledningen till att du saknar vänner? Är det verkligen bara ditt fel eller kan det ha att göra med att de runt omkring dig gör att du känner att allt är ditt fel? Att du blir den enkla personen att ta ut sin irritation på oavsett vad deras irritation beror på. Vänd på ditt påstående att du inte är bra för dem. Är DE verkligen bra för DIG? Eller är du i det stadie där du bara utgår från att allt de säger stämmer?

     

    Det är för sent för allt det där.

    Vill du ha hjälp eller vill du bara skriva av dig här?

    Trådstartaren

    Vill du ha hjälp eller vill du bara skriva av dig här?

    Varken eller. Jag vill inte ha hjälp och jag behöver inte skriva av mig.

    Men varför skrev jag då? Ja, varför gör man någonting öht.

    Jag slutar tråden här.

    Ibland gör man bara saker, och det är okej!

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.