Hem > Forum > Depression > Deprimerad – Vad ska jag ta mig till?

Deprimerad – Vad ska jag ta mig till?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Hej allihop.

    Jag har lidit av dåligt självförtroende och självkänsla hela livet. Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj med en bipolär far och en multisjuk mor. Hela min barndom (hela mitt liv egentligen) har präglats av sjukdomar, min oförutsägbara far med sina maniska episoder som mestadels varit rena utbrott och kränkningar varvat med hans depressioner (mestadels manier). Min mor ville jämnt att vi skulle stå och beskåda (ta ingen konflikt), rida ut stormen. Gud vet vad som skulle hända om vi gick emot. Min mor är den osäkra rädda personen..Å däremellan är jag.

    Detta har gjort mig till den osäkra personen jag är idag. Jag saknar en förebild. Jag har aldrig riktigt identifierat mig som person. Jag blev mobbad i skolan i många år. Jag klara inte av att säga ifrån. Jag har aldrig fått lärt mig hur man ska hantera konflikter, de låter nästan tramsigt men jag kan inte säga ifrån. Sen kom ätstörningarna. Jag trodde om jag blev smalare skulle jag bli mer accepterad och de blev jag. Jag fick min första flickvän när jag vägde 54kg. Helt snedvridet.

    Idag är jag en normalbyggd person som brukade träna mycket förut. De intresset har jag lagt åt sidan. Jag har inga vänner, jag är mestadels ensam om dagarna. Så var de förut med, i min barndom. Jag var alltid den där typen som föredrog att isolera mig hemma och mina kompisar fick ”pusha på” att jag skulle hänga med ut.

    Jag har en pessimistisk syn på livet, inga framtidsförhoppningar om någonting. Jag har aldrig haft några drömmar om någonting. Bara lever den ena dagen på samma sätt som den andra. Min största skräck är att bli blottad bland kollegor och bekanta (vissa vänner) att jag är den person jag framstår mig själv som här. Jag vet att väldigt många i min umgängeskrets och kollegor tror jag lever de perfekta livet med mina två barn och mår gott. Jag är totalt ensam. Just nu ser jag bara mörker framför mig men jag sätter på masken och hoppas att allting bara ska ändra sig.

    Jag har väldigt svårt att anpassa mig inför nya människor och nya miljöer. Jag föredrar att träffa samma personer hela tiden. De få jag träffar träffar jag kanske en gång i halvåret nuförtiden. Jag har ingen jag kan anförtro alls. Inte ens mina föräldrar.

    Nu står jag här med två barn, självförtroendet är ras, jag är osäker, jag drömmer mardrömmar på nätterna om just de här att bli blottad eller ibland att någon står och rotar bland mina grejer. Personer står i rummet (hallucinationer) ”Jaså där ser man ja”. Vissa hallucinationer består även av att vara övervakad (tex att de kopplat upp sig på tvn med någon kamera). Detta är sjukt otrevligt, men endast på nattetid. Jag förstår dock att detta bara är min hjärna som spelar mig spratt tillfälligt, annars hade ju detta pågått dagtid. Jag har ätit antidepressiv medicin men slutat med dessa nu då jag dels fått en kronisk sjukdom (lever) och jag inbildar mig mer att jag som person inte ändras bara genom en tablett. Jag behöver ändra hela min grundsyn på livet.

    Men jag vaknar varje morgon med samma dåliga tankar om mig själv. Om och om igen.

    Ibland har jag tänkt att de vore bättre att göra slut på allting. Men de som hindrar mig är allt jobb runt i kring. Jag vill inte att folk ska behöva ta hand om min ”skit” efteråt. Men jag har återkommande tankar på döden. Jag har sökt vårdcentralen för samtal men de har ingen kurator på plats. Företagshälsovården kan inte hjälpa mig då de krävs rekvisition som min chef inte går med på. De ska va extrema sällsynta fall. Min chef vet om läget.

    Jag vill inte heller sjukskriva mig, men jag vet också att de finns inget quickfix på detta, jag räknar med att de kan ta tid. Men jag står just nu och funderar om jag verkligen orkar ta tag i detta.

    De som sakta dödar mig inombords är ensamheten. Den var lättare att leva med innan men jag har ångest varje dag och ont i magen. Känner mig stressad fast jag inte gör någonting om dagarna. Många av mina vänner har lämnat mig av olika orsaker och jag vet inte hur jag ska börja om på nytt. Jag har inga intressanta minnen i mitt liv, saker jag gjort osv. De känns som mitt liv inte ens har börjat.

    Folk lever sina liv och ser fram emot varenda dag men jag önskar bara jag slapp vakna upp. Jag tror jag har dystymi eller vad de heter, att denna negativa syn på allting är en del av min personlighet.

    Hoppas ni kan hjälpa mig..

    Hej, vackra själ. 

    Lyssna på mig, Jag tar in varje mening.. varje ord.. du skriver med kärlek och sorg. Jag går sönder av att någon kan må så dåligt. Jag önskar kunna hjälpa dig, Jag är ny här, och definitivt inget proffs men jag har erfarenhet av depressioner, trauman och förlorad livslust.

    Berätta, vad är det för dåliga tankar du tänker om dig själv?
    Berätta, Har du någon gång i senaste året tänkt något positivt? det kan vara precis vad som helst om vad som helst, kanske att en grön färg är fin. Berättad vad?

     

    Jag önskar vidare kontakt med dig, jag hoppas vi kanske… efter en tid, kan få dig att vakna på morgonen, le, och känna att ”idag blir en helt okej dag”.

     

    Kram / L

    Trådstartaren

    Hej, vackra själ. Lyssna på mig, Jag tar in varje mening.. varje ord.. du skriver med kärlek och sorg. Jag går sönder av att någon kan må så dåligt. Jag önskar kunna hjälpa dig, Jag är ny här, och definitivt inget proffs men jag har erfarenhet av depressioner, trauman och förlorad livslust. Berätta, vad är det för dåliga tankar du tänker om dig själv? Berätta, Har du någon gång i senaste året tänkt något positivt? det kan vara precis vad som helst om vad som helst, kanske att en grön färg är fin. Berättad vad? Jag önskar vidare kontakt med dig, jag hoppas vi kanske… efter en tid, kan få dig att vakna på morgonen, le, och känna att ”idag blir en helt okej dag”. Kram / L

     

    Hej tack för du tog dig tid. Jag ska försöka sammanfatta de senaste.

    Jag har börjat äta antidepressiv medicin nu sedan jag skrev här och jag tycker att jag är ännu djupare i skiten nu. Jag märker ingen förändring alls och självmordstankar är mer eller mindre dagligen. Jag är fortfarande långt ifrån handling men jag sitter och funderar tänkbara ställen eller tillvägagångssätt. Hur de kommer bli för min omgivning.

    Jag tittar på tv och känner noll intresse för omvärlden, nyheter och annat. Jag bryr mig inte ett skit om vad mina kollegor och vänner sysslar med och vad de har att berätta utan låtsas bara vara intresserad (kollegor då för vännerna har jag inga kvar annat än på sociala medier) och om möjligheten ges drar jag mig undan. Jag sover i stort sett hela tiden och gör jag ingenting är risken stor att jag blir så trött så de blir övermäktigt.

    Jag har mer ångest.

    Jag vet att man mår sämre inledningsvis av antidepressiv medicin men just nu känns de helt åt helvete åt fel håll, jag går djupare in i de destruktiva i mitt liv. Jag har totalt förlikat mig med tanken att de inte kan bli bra igen.

    De känns som jag håller på att förändras på ett personligt plan. Mina personliga drag har har förstärkts (på ett dåligt sätt). Jag har svårt att känna intresse för min omvärld och jag känner mig förtvivlad. Uppförsbacken blir längre och längre och jag frågar mig själv vad är de jag kan komma tillbaka till? mitt liv före när jag inte var så djupt nere var inte något jag var stolt över innan heller.

    Jag får ångest av tanken att man ska leva upp till den sociala norm som är just nu. Man måste visa sin bästa sida och ha ett rikt socialt liv. Får folk reda på hur min verklighet ser ut är jag rädd att bli utskrattad eller utdömd som någon ointressant människa ingen vill veta av. De här utskrattade situationerna har jag upplevt som ung pga den jag är och jag är livrädd att de upprepar sig.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.