Deprimerad. Igen.

Skrev en tråd för några månader sedan. Då kunde jag inte tänka på något annat än olika sätt att ta mitt liv på. Tvingade mig själv att ännu en gång rycka upp mig ”du har varit med om detta förut, du klarar det igen”

 

så jag gjorde alltså det. ”Ryckte upp mig” Sa upp mig från jobbet, sa upp min lägenhet, började träna ordentligt igen, tog ett volontärjobb. I mitten på perioden som volontär kände jag för första gången på flera år att jag var lycklig. Jag skrattade mer, sov bättre, såg fram emot morgondagen. Sen plötsligt, för många personer som sagt fel saker, dragit upp konversationer jag inte orkar med och pang. Deprimerad igen. Sover inte. Äter inte. Vill gråta ständigt. Självmordstankar igen. Vill vara ifred och ändå inte. Har ingen att ringa, och har ingenstans att fly. Jag orkar inte. Jag vill ha medicin. Jag vill ha en annan kropp. Ett annat liv. Jag vill tycka om mig själv och jag vill tycka om mitt liv. Jag vill att människor skall tycka om mig. Jag vill vara normal. Jag vill vara glad. Vill sluta känna ensamheten, självhatet, äcklet, bitterheten. Jag vill dö eller leva lycklig. Men hur fan blir man äns lycklig? Det finns ju inget att se fram emot? Och i mitt agerande för att hjälpa mig själv har jag ju bara förstört mer.

Hej.

känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är själv inne i en djup depression som jag gör allt för att ta mig ut. För mig började allt med att jag hade det tufft med min partner. Efter mycket med bland annat parterapi så tog förhållandet till sist slut. Det tog knäcken på mig.

Nu ska inte detta handla om mig utan kanske kan mina ord om hur jag gör för att försöka klara vardagen hjälpa dig något. Kanske kan det även hjälpa mig själv att få skriva ner några rader.

Först och främst: Du har tidigare i livet varit på samma plats som du är nu. Du har då lyckats ta dig ut det. Det innebär att du har alla möjligheter att göra det igen. Försök tänka på hur du gjorde då. Det är väldigt lätt att hamna i gamla hjulspår men dom går att ta sig ur.

För mig är det första gången som jag är deprimerad och har så svår ångest som jag nu har. I början höll jag det inom mig och tänkte att jag kunde lösa allt på egen hand. Det fick jag snart kapitulera inför. Jag insåg att jag var novis på området. Jag kan väldigt lite om psykisk ohälsa. Det fick mig att inse att jag behöver hjälp. Jag klarade det inte själv. Även om det låter hemskt så var det faktiskt en väldigt skön insikt att få.

Jag har gått i terapi regelbundet i snart tre år. Inte för depression utan snarare för vägledning och för att minska den inre stress som jag har haft så länge. Jag började med att lägga alla korten på bordet för min terapeut. Det kan ibland vara lättare att göra det för någon utomstående. Hon fick mig sedan att besöka vårdcentralen och berätta om mitt mående för min familj. Det framgår inte av ditt inlägg om du går/har gått i terapi men om inte så kan jag verkligen rekommendera det. Stegen därifrån är alltid mycket lättare än stegen dit.

Du säger också att du gärna vill ha medicin. Jag har ätit antidepressiva och ångestdämpande i två veckor. Den första veckan var hemsk. Det blev värre för mig då. Detta är dock helt normalt, för vissa blir det värre i början och andra känner ingen skillnad alls. Vecka två har dock varit avsevärt mycket bättre även om ja har ett tufft bakslag idag. Jag ångrar inte alls att jag började med medicinerna och jag är övertygad om att dom hjälper mig.

Medicinering KAN vara rätt väg för dig men det måste en läkare svara på. Jag kan som sagt ingenting om det utan det handlar om att lita på läkarens kompetens. Jag gick dit och berättade precis hur det var. Hur jag mådde, min historia och hur mina tankar på framtiden såg ut. Jag rekommenderar dig att göra detsamma.

Sedan rekommenderar jag dig också att prata om detta med dina närstående. Familj och vänner främst. För mig var detta det svåraste steget. Jag har alltid varit väldigt noga med hur människor ser på mig. Jag har haft ett yttre där allt är bra och de flesta glad sett mig som en glad person. Jag har inte velat att människor ska se mig som ”svag” eller att dom ska tycka synd om mig.

I min familj har vi sällan pratat öppet om känslor. Därför var jag såg rädd ATG öppna upp mig för dom. Men gud så skönt det var att äntligen ta det stegen. Få krama om dom, gråta ut och berätta att jag älskar dom. Inget av det jag jag tidigare gjort. Det var det bästa jag har gjort och jag har kommit min familj så mycket närmre efter det. För mig handlar det egentligen inte så mycket om att få tips ifrån vänner och familj. Det handlar om att få bli lyssnar på och att få närhet. Som deprimerad kan man känna sig så oerhört ensam. Men det finns ofta så många som bryr sig om en. Betydligt fler än man tror.

Avslutningsvis så skrev du att du tidigare har tränat mycket. Då vet du vilket under det gör för kropp och själ. Jag tvingar ut mig själv på löprundor så ofta jag kan. Orkar inte kroppen den dagen så ta en promenad istället. Lämna hemmet för en stund.

Tänk också på att det är viktigt att du får i dig mat och vätska. Var försiktigt med alkohol. Det kan kännas bättre i stunden men det gör så mycket skada dagarna efter.

Detta var mina små tips. Detta jobbar jag själv med dagligen. Det är en kamp. En kamp som jag har bestämt mig för att vinna. Jag är övertygad om att du också gör det. Du har gjort det förut.

Anonym skrev:

Hej. känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är själv inne i en djup depression som jag gör allt för att ta mig ut. För mig började allt med att jag hade det tufft med min partner. Efter mycket med bland annat parterapi så tog förhållandet till sist slut. Det tog knäcken på mig. Nu ska inte detta handla om mig utan kanske kan mina ord om hur jag gör för att försöka klara vardagen hjälpa dig något. Kanske kan det även hjälpa mig själv att få skriva ner några rader. Först och främst: Du har tidigare i livet varit på samma plats som du är nu. Du har då lyckats ta dig ut det. Det innebär att du har alla möjligheter att göra det igen. Försök tänka på hur du gjorde då. Det är väldigt lätt att hamna i gamla hjulspår men dom går att ta sig ur. För mig är det första gången som jag är deprimerad och har så svår ångest som jag nu har. I början höll jag det inom mig och tänkte att jag kunde lösa allt på egen hand. Det fick jag snart kapitulera inför. Jag insåg att jag var novis på området. Jag kan väldigt lite om psykisk ohälsa. Det fick mig att inse att jag behöver hjälp. Jag klarade det inte själv. Även om det låter hemskt så var det faktiskt en väldigt skön insikt att få. Jag har gått i terapi regelbundet i snart tre år. Inte för depression utan snarare för vägledning och för att minska den inre stress som jag har haft så länge. Jag började med att lägga alla korten på bordet för min terapeut. Det kan ibland vara lättare att göra det för någon utomstående. Hon fick mig sedan att besöka vårdcentralen och berätta om mitt mående för min familj. Det framgår inte av ditt inlägg om du går/har gått i terapi men om inte så kan jag verkligen rekommendera det. Stegen därifrån är alltid mycket lättare än stegen dit. Du säger också att du gärna vill ha medicin. Jag har ätit antidepressiva och ångestdämpande i två veckor. Den första veckan var hemsk. Det blev värre för mig då. Detta är dock helt normalt, för vissa blir det värre i början och andra känner ingen skillnad alls. Vecka två har dock varit avsevärt mycket bättre även om ja har ett tufft bakslag idag. Jag ångrar inte alls att jag började med medicinerna och jag är övertygad om att dom hjälper mig. Medicinering KAN vara rätt väg för dig men det måste en läkare svara på. Jag kan som sagt ingenting om det utan det handlar om att lita på läkarens kompetens. Jag gick dit och berättade precis hur det var. Hur jag mådde, min historia och hur mina tankar på framtiden såg ut. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Sedan rekommenderar jag dig också att prata om detta med dina närstående. Familj och vänner främst. För mig var detta det svåraste steget. Jag har alltid varit väldigt noga med hur människor ser på mig. Jag har haft ett yttre där allt är bra och de flesta glad sett mig som en glad person. Jag har inte velat att människor ska se mig som ”svag” eller att dom ska tycka synd om mig. I min familj har vi sällan pratat öppet om känslor. Därför var jag såg rädd ATG öppna upp mig för dom. Men gud så skönt det var att äntligen ta det stegen. Få krama om dom, gråta ut och berätta att jag älskar dom. Inget av det jag jag tidigare gjort. Det var det bästa jag har gjort och jag har kommit min familj så mycket närmre efter det. För mig handlar det egentligen inte så mycket om att få tips ifrån vänner och familj. Det handlar om att få bli lyssnar på och att få närhet. Som deprimerad kan man känna sig så oerhört ensam. Men det finns ofta så många som bryr sig om en. Betydligt fler än man tror. Avslutningsvis så skrev du att du tidigare har tränat mycket. Då vet du vilket under det gör för kropp och själ. Jag tvingar ut mig själv på löprundor så ofta jag kan. Orkar inte kroppen den dagen så ta en promenad istället. Lämna hemmet för en stund. Tänk också på att det är viktigt att du får i dig mat och vätska. Var försiktigt med alkohol. Det kan kännas bättre i stunden men det gör så mycket skada dagarna efter. Detta var mina små tips. Detta jobbar jag själv med dagligen. Det är en kamp. En kamp som jag har bestämt mig för att vinna. Jag är övertygad om att du också gör det. Du har gjort det förut.

 

Jag skrev föregående inlägg i februari, nu är det juni och jag är redan depp igen. Jag vet fan inte om jag orkar ta mig ur det igen? Att det skall vara en kamp varannan månad att varje dag ta beslutet att tvinga sig själv att fortsätta eller ge upp, det känns liksom inte värt det.

 

Familj och vänner jaa… står inte min familj nära och de flesta nära vänner jag haft har försvunnit iom mitt depressiva humör. Orkar inte ens berätta för dem igen när jag mår dåligt, dem tycker ju bara det är jobbigt. Jag går inte i terapi men har gjort. Dem jag träffat har känts så jävla oförstående blandat med att det inte faller sig i min natur att sitta ansikte mot ansikte med en främling och berätta att jag vill ta mitt liv att jag inte gillar mig själv eller obekväma minnen. Jag tror att medicinering hade varit bra om jag lyckad få något utskrivet, det är ju ändå jag själv som sparkat mig själv i röven tills nu, men känner att jag skulle behöva någo. Form av hjälpmedel.

 

Tränar gör jag fortfarande och alltid för att jag vet att det är en av få saker jag kan styra över själv och ger tillbaka så mycket. Problemet är ju bara att med noll motivation och ork så blir det ju inte så bra eller så mycket träning som jag skulle behövt mentalt. Har hund så ute är jag ju på dagarna. Men så fort man kommer in igen så är det ju som en käftsmäll av livsval.

 

Vet ej vart jag vill komma med detta meddelande, rensa hjärnan lite antar jag

Anonym skrev:

Jag skrev föregående inlägg i februari, nu är det juni och jag är redan depp igen. Jag vet fan inte om jag orkar ta mig ur det igen? Att det skall vara en kamp varannan månad att varje dag ta beslutet att tvinga sig själv att fortsätta eller ge upp, det känns liksom inte värt det. Familj och vänner jaa… står inte min familj nära och de flesta nära vänner jag haft har försvunnit iom mitt depressiva humör. Orkar inte ens berätta för dem igen när jag mår dåligt, dem tycker ju bara det är jobbigt. Jag går inte i terapi men har gjort. Dem jag träffat har känts så jävla oförstående blandat med att det inte faller sig i min natur att sitta ansikte mot ansikte med en främling och berätta att jag vill ta mitt liv att jag inte gillar mig själv eller obekväma minnen. Jag tror att medicinering hade varit bra om jag lyckad få något utskrivet, det är ju ändå jag själv som sparkat mig själv i röven tills nu, men känner att jag skulle behöva någo. Form av hjälpmedel. Tränar gör jag fortfarande och alltid för att jag vet att det är en av få saker jag kan styra över själv och ger tillbaka så mycket. Problemet är ju bara att med noll motivation och ork så blir det ju inte så bra eller så mycket träning som jag skulle behövt mentalt. Har hund så ute är jag ju på dagarna. Men så fort man kommer in igen så är det ju som en käftsmäll av livsval. Vet ej vart jag vill komma med detta meddelande, rensa hjärnan lite antar jag

Känner igen mig! orkar inte skriva nåt mer, du satte orden åt mig! Tack!