Hem > Forum > Depression > Depression, vilket jäkla påhitt!

Depression, vilket jäkla påhitt!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Trådstartaren

    …och med den rubriken menar jag inte att jag inte tror på depression. Det är mer ett uttryck för vilken frustrerande sjukdom det är!!

    Just nu mår jag okej, men dalarna har varit minst sagt… prövande. Jag har aldrig sökt hjälp dock. Bara tragglat på själv och försökt överleva. Jag är en sådan som är bra på att låtsas utåt. Det går bra att vara normal med andra människor, men på insidan, när depressionen varit som värst, har allt känts som ett svart hål.

    Så fort jag kommit hem och är ensam så är det bara totalt apati. Svårt att få något gjort överhuvudtaget. Titta på serier, det är typ det jag orkar med. Jag har aldrig varit självmordsbenägen, men livet har stundtals känts totalt meningslöst.

    Jag vet inte exakt varför jag mår bättre nu. Inte mycket har förändrats. Jag försöker tänka annorlunda. Försöker att inte gräva ned mig i negativa tankebanor. Jag har inte ätit några mediciner, men tagit diverse naturtillskott i hopp om att det skulle kunna balansera upp mig på nåt sätt.

    Det skulle vara intressant och veta vad som händer i hjärnan när man mår så pass dåligt, utan någon egentlig anledning (som det varit i mitt fall). Någon som har koll?

    Ville egentligen bara skriva av mig och lufta tankarna. Tjing!

    Hej! Det där är min erfarenhet också, att det kan bli bättre utan att man riktigt vet varför. Men det som hjälpt mig mest är de här tre sakerna:

    – att se till att komma utanför huset varje morgon, och röra lite på mig, om så bara i form av en kort promenad

    – att få till fungerande sömnrutiner

    – äta någorlunda näringsrikt.

    Det kan låta enkelt, men det kräver fokus att upprätthålla den formen av sunda rutiner. Och nu mår jag bättre. Har kommit in i en god cirkel.

    Jag har verkligen varit nere i det svarta hålet. Och jag har oturen att medicin inte hjälper. Jag vaknade till lite i somras men har dykt ner igen. Haft det så i 5 år.

    Det jag vet funkar på mig det är att försöka äta även om jag inte är hungrig eftersom det gör det värre. Sen behöver jag göra saker jag har en chans att lyckas med känna mig värdefull. Och att försöka ha en rutin göra något på dagen även om jag inte vill eller orkar. Jag brukar planera flera dagar i förväg för att inte få tomma dagar mår jag dåligt då så tar jag mig inte för saker.

    Jag önskar att man kunde lägga mer forskning på att fram hjälp till dom som drabbas. Och att samhället skulle ge hjälp och stöd till anhöriga på ett enklare sätt. Idag finns inget stöd alls vilket är ytterligare en börda som man som sjuk får bära.

     

    Känner igen detta att visa upp en glad fasad ( nåja;glad var väl att ta i). Men något ”normal”. När ytterdörren slår igen,

    phu,på med TV:n och ner i fåtöljen.Har vänt på dygnet.Orkar mindre och mindre. Tja orkar vet jag inte. JAG VILL

    INTE MER! Det är som ett stort jävla motstånd!

     

    Det är väl tyvärr depressionens ansikte att lägga sig som ett lock mot världen och allt runt en. Det viktigaste är att inte bli själv med sina funderingar. Det blir blir lätt cirkel resonemang och jag vet att jag inte tänker klart.

    Ta hjälp av någon. Det kan ibland hjälpa till prata med någon på mind.

     

    Depression är inget påhitt jag har själv upplevt det

    Avatar

    Kolla in den här länken från doktorn.com

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.