…och med den rubriken menar jag inte att jag inte tror på depression. Det är mer ett uttryck för vilken frustrerande sjukdom det är!!
Just nu mår jag okej, men dalarna har varit minst sagt… prövande. Jag har aldrig sökt hjälp dock. Bara tragglat på själv och försökt överleva. Jag är en sådan som är bra på att låtsas utåt. Det går bra att vara normal med andra människor, men på insidan, när depressionen varit som värst, har allt känts som ett svart hål.
Så fort jag kommit hem och är ensam så är det bara totalt apati. Svårt att få något gjort överhuvudtaget. Titta på serier, det är typ det jag orkar med. Jag har aldrig varit självmordsbenägen, men livet har stundtals känts totalt meningslöst.
Jag vet inte exakt varför jag mår bättre nu. Inte mycket har förändrats. Jag försöker tänka annorlunda. Försöker att inte gräva ned mig i negativa tankebanor. Jag har inte ätit några mediciner, men tagit diverse naturtillskott i hopp om att det skulle kunna balansera upp mig på nåt sätt.
Det skulle vara intressant och veta vad som händer i hjärnan när man mår så pass dåligt, utan någon egentlig anledning (som det varit i mitt fall). Någon som har koll?
Ville egentligen bara skriva av mig och lufta tankarna. Tjing!
