Hem > Forum > Depression > Depression pga ensamhet

Depression pga ensamhet

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • När jag va 15 va jag så orolig för hur mitt liv skulle bli när jag blev vuxen. Fruktade ensamheten och vad det skulle bli av mig. Hade knappt några vänner alls, minns fortfarande alla högtidsdagar då jag satt ensam och grät för man blev aldrig medbjuden. Frågade jag själv någon blev det alltid ett nej.

    Har kämpat varje dag för att min mardröm inte skulle bli till sanning. Och jag trodde att jag hade hittat rätt efter många år av mörker och ensamhet, hade en underbar flickvän. Lärde känna hennes vänner, familj och jag hade livet jag önskade mig. I alla fall fram tills dagen hon ställde in vårt bröllop för hon hade hittat en annan och på en gång va man bortglömd och bortkastad.

    Av alla jag lärt känna under de här åren är det inte en enda som hört av sig till mig och jag inser nu hur förbannad ensam jag är ännu en gång. 30 år och inte en enda vän, ingen att kunna ringa eller va med, min lilla familj har jag knappt kontakt med. Mardrömmen kom ikapp till slut.

    Går till psykolog idag men de erbjuder bara KBT och det funkar inte. Egentligen funkar ingenting då ingen kan ge mig kärlek och vänner. Söker efter det men när man skrivit till brutalt många på alla möjliga dejt/vän-sidor utan ett enda svar så tappar man hoppet. Har alltid varit den som ställt upp och gett mer än vad jag velat få va tillbaka och tacken verkar vara att man bara skiter i mig. Kastar bort en som en påse skit som inte är värd nåt.

    Vet inte om jag klarar leva så här längre..vad är meningen när man inte har en enda liten person att kunna dela nånting med? Kommer inte ens ihåg sist jag kände glädje i kroppen. Självmordstankarna kommer allt oftare och det enda som tycks kunna stoppa det är alkohol..behövde bara skriva av mig

    Kram! Vet inte om det är till nån tröst men jag har både sambo, barn och vänner men vill ändå inte leva längre..

    Vet inte vad det finns för vän-sidor tex (men vet att jag hört om nån FB grupp för att söka vänner, folk med lika intressen som tex bor nära (men där inget handlar om att söka dejter, bara vänskap). Tänkte att hitta andra via sådana forum som tex har samma intressen som en själv kan vara en fin start. För att hitta vänner och bekanta tror jag kan kännas mindre pressande än att känna att man måste träffa en partner. Även om man verkligen vill det på sikt så kan det ju kännas tryggare att ta bort lite av den pressen och finna gemenskap via intressen, föreningsliv, volontärarbete, intresseföreningar, träningsformer först. Och när man känner sig mindre isolerad, mer avslappnad, så kanske det kan kännas lättare att träffa någon romantiskt som följd.

    Jag kan bli din vän! Vi verkar gå i samma skor, man ger allt och får inte något tillbaka förutom förlorad tid och ännu fler problem!

    Alkohol kommer göra det värre i slutändan dock, sämsta självmedicineringen man kan ta till 🙂

    jag fokuserar alla mina tankar på privata projekt och förbättringar av gamla. Och när i tiden det ska göras. Hur det ska göras, budget och planering, en dokumenterad slutprodukt, DIY format typ. Sen gör man det tills det är en rutin.

    Och på något sätt så är tankarna i kontroll så länge ett projekt är aktivt. Dem får aldrig ta slut! Man börjar planera nästa projekt innan man avslutar ett pågående :DFör då går man sönder, och desperation uppstår.

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.