När jag va 15 va jag så orolig för hur mitt liv skulle bli när jag blev vuxen. Fruktade ensamheten och vad det skulle bli av mig. Hade knappt några vänner alls, minns fortfarande alla högtidsdagar då jag satt ensam och grät för man blev aldrig medbjuden. Frågade jag själv någon blev det alltid ett nej.
Har kämpat varje dag för att min mardröm inte skulle bli till sanning. Och jag trodde att jag hade hittat rätt efter många år av mörker och ensamhet, hade en underbar flickvän. Lärde känna hennes vänner, familj och jag hade livet jag önskade mig. I alla fall fram tills dagen hon ställde in vårt bröllop för hon hade hittat en annan och på en gång va man bortglömd och bortkastad.
Av alla jag lärt känna under de här åren är det inte en enda som hört av sig till mig och jag inser nu hur förbannad ensam jag är ännu en gång. 30 år och inte en enda vän, ingen att kunna ringa eller va med, min lilla familj har jag knappt kontakt med. Mardrömmen kom ikapp till slut.
Går till psykolog idag men de erbjuder bara KBT och det funkar inte. Egentligen funkar ingenting då ingen kan ge mig kärlek och vänner. Söker efter det men när man skrivit till brutalt många på alla möjliga dejt/vän-sidor utan ett enda svar så tappar man hoppet. Har alltid varit den som ställt upp och gett mer än vad jag velat få va tillbaka och tacken verkar vara att man bara skiter i mig. Kastar bort en som en påse skit som inte är värd nåt.
Vet inte om jag klarar leva så här längre..vad är meningen när man inte har en enda liten person att kunna dela nånting med? Kommer inte ens ihåg sist jag kände glädje i kroppen. Självmordstankarna kommer allt oftare och det enda som tycks kunna stoppa det är alkohol..behövde bara skriva av mig
