Depression på grund av ensamhet..

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, försökte ta mitt egna liv vid 12 års ålder, för att jag inte kände mig hemma någonstans… ska fylla 29 iår.. och det har fortsatt att bli värre och värre, med mycke svåra, och fysiskt starka ångest attacker.

Sökte hjälp första gången för ett antal år sedan, över 3 år sedan tror jag, spenderad många timmar i terapi med en bra psykolog, gick sedan över till antidepressiva och ångestdämpande läkemedel, eftersom jag inte mådde så mycke bättre överlag efter terapin.

Testat cirka 5 olika mediciner vid det här laget skulle jag tro.. den bästa effekten va en av dom som fick mig att må toppen i cirka 3 veckor, kommer inte på namnet just nu, men det va på maxdoseringen 200mg iallafall.

Känns som att dom negativa effekterna utav medicinerna har utvägt dom positiva, såsom självskadebeteende, svåra suicidtankar, slöhet, svårt att gå ner i vikt, depersonalisering m.m

Jag hade mina misstankar om att jag mådde dåligt på grund av ensamhet innan jag uppsökte hjälp inom vården, men ville inte erkänna det för mig själv, kändes patetiskt på något vis…

Kändes som att det va lättare att gå på det som läkarna sa, kemisk obalans i hjärnan.

Så jag gick och skyllde på det hela tiden sen…

Men jag vet idag vad jag har saknat i mitt liv för att må bra…

Jag har alltid haft svårt för den sociala biten, ont om vänner… har haft som max en nära vän

Aldrig känt mig älskad eller omtyckt, aldrig varit någon närmare relation än vänskap.

Är en man på 28 år.

Har haft svårt att se någon ljus framtid dom senaste åren… känner inte att jag har någon direkt att prata med,

känner emellanåt att det kan vara något fel på mig… jag har antagligen någon form utav autism, som kan ha bidragit till min svårhet med sociala interaktioner med andra människor, väntar fortfarande på min utredning att bli klar, har väntat i över 1 och ett halv år på att den ska bli färdig nu….

Antar att det är fler än mig som känner att dom är fast i denna situationen, och som har svårt att se en framtid som är ljusare, utan allt detta mörker och misär.

 

Nåväl, det va mina tankar, jag kan prata om det mer om någon vill, vill inte känna mig ensam något mer.

 

Ha en bra dag

Jag uppfattar det som att du väntar på svaret eller på att en utredning ska bli färdig. Väntan känns alltid lång. Har du försökt kontakta dem som utreder dig och fråga hur långt utredningen kommit?

Att känna sig ensam är jobbigt och det är både en orsak till och orsakad av depression. Jag känner många autister som är underbara och kloka människor. Jag uppfattar att du säger att du har enstaka vänner – jag själv har den erfarenheten att de flesta människor inte har mer än enstaka vänner. En del har kanske många bekanta men ändå känna sig ensamma.

Jag tror att få vågar berätta hur få vänner man har. Idag skyller man ofta på att Facebook som spridare av en falsk bild av hur många vänner folk har. Det ser ut som man massor av vänner för att man publicerar bilder av fester och tillfälligt umgänge och har addat massor av kompisar. Men jag är så pass gammal att jag känner igen det du skriver – det verkar som du och jag är ganska normala – det verkar som enstaka vänner är ganska normalt.

Det skulle vara intressant att höra vad du tänker om detta – jag prenumererar på den här tråden och kommer att läsa alla inslag och svara på det du skriver.