Hem > Forum > Depression > Depression missbruk och ensamhet
Depression missbruk och ensamhet
-
Avregistrerad användare
Är en kille på 27 år som inte riktigt vet vad jag ska göra så istället blir det att jag inte gör någonting. Jag jobbar dock heltid men bortsett från det gör jag ingenting förutom att knarka och sova och stänga inne mig. För några år sedan så var jag inte såhär men blev så jävla bränd i skallen efter att ha blivit sviken av tjejen jag älskade. Efter det så har alla dom här åren handlat om att ta droger, jag är inte mig själv längre, har inte varit det nu på länge. Alla mina relationer förstör jag på ett eller annat sätt. Jag är tillbakadragen och osocial och jag har ständigt en jobbig känsla i magen av att jag tror att alla hatar mig eller hånar mig. Jag tror att alla som ler och skrattar skrattar åt mig och det får mig att skämmas för att jag har blivit såhär. Min far och hans familj vill inte veta av mig, min gamla flickvän och hennes familj hatar mig som många andra. Min mamma är psykiskt sjuk, min bror också. Jag missbrukar allt, droger alltid, sex i perioder, mina relationer.
Har sån gripande ångest i magen varje jävla dag och jag sitter hemma och vet inte vad jag ska göra så jag knarkar. Det blir aldrig bättre, allt blir bara sämre och jag mår ständigt sämre. Fast jag försöker ibland att kontakta någon för att göra någonting och har försökt lösa nya vänner men det blir sen inte av för jag orkar inte, och jag klarar inte av att mer människor ska bli besvikna på mig. Om dom ens hade viljat vara min vän. Har så ont i magen, jag är bara ledsen hela tiden och skäms över den som jag blivit.
Förr tyckte jag livet var kul och var alltid glad men det slog slint för mig och jag kan inte komma loss från den här sjuka jävla depressionen som kväver mig och får mig att ruttna inifrån. Jag saknar mitt gamla liv jag saknar min pappa och jag saknar när mamma mådde bra. Jag saknar mitt gamla jag. Jag tänker tanken ibland på att ta mitt liv och har försökt någon gång med men jag har känt på senare tid att den känslan blir starkare. Vill inte ha ont i magen eller känna mig sjuk i huvudet vill inte ha det så vill bara ha lugnt och ro. Vill inte vara här mycket längre till. Men jag ska försöka ändå så länge jag orkar för helst hade jag bara mått bra igen men varför kan man aldrig må bra längre??
Avregistrerad användareHej. Första gången jag skriver i detta forum och jag såg ditt inlägg. Det du skrev berörde mig väldigt mycket.
Det verkar som att din flickvän verkligen svek dig och att du verkar väldigt rädd att göra andra besvikna. I det du berättar så kan jag se att din ångest verkar litet för andra, men jag kan förstå att den är stor för dig. att du skriver ner detta är modigt och det jag kan tipsa om efter egen erfarenhet är att ringa eller skriva ett sms till någon (vem som helst) hur din situation är, även om det känns pinsamt, jobbigt eller som att man blir en börda för någon. Du betyder mycket för någon.
Avregistrerad användareDu kan komma dit igen! Jag tror på dig! Försök gå emot känslorna av att vilja isolera och döva dig själv. Försök i små myrsteg att istället svara på ett sms, ett samtal – vad som helst. Bara för att gå emot den här spiralen att du sluter dig mer och mer inåt. Snart är du glad igen. Du är dig själv. Och du kommer vara så sjukt tacksam att du tog dig igenom det här!
Avregistrerad användareHej! Känner igen mig i så mycket av det du skriver. Jag har heller inte pratat om det med någon ”seriöst”. Har nämt det för några väldigt nära vänner men det ”bästa” rådet jag får då är att ”rycka upp mig” Känns som att jag aldrig kommer få nån förståelse för hur jag mår. Min reaktion då blir ju bara att jag självisolerar mig själv och undviker att umgås med folk, även familj och vänner.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.