Depression jag, finns inte på kartan.

Är dryga 40 bast, satt på sjukersättning pga ett handikapp och har D2 (diabetes typ 2). Har under flera år haft det lite motigt och senaste åren haft lite fysiska dippar som jag kopplat ihop med diabetesen. Hamnade på sjukhus nyligen pga något helt annat och under den vistelsen fick jag några av dessa dippar, när jag fick den sista under den vistelsen tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att se hur pass åt skogen mitt blodsocker var men när sköterskan kollade låg jag någorlunda normalt till. Hon bad mig beskriva vad som hände och hur jag kände mig, allt jag beskrev stämde tydligen in på panikattack. Bara några dagar tidigare hade en at frågat mig om vad jag anser om antidepressiva mediciner, mitt svar på det var nej och åter nej av den enkla anledningen att man inte käkar medicin mot en åkomma man inte har.

Här nånstans började jag googla runt lite, det sämsta man kan göra egentligen då en googling om sin hälsa alltid slutar med att man har cancer. Gjorde ett test på depression.se som jag försökte besvara så sanningsenligt som möjligt och resultatet blev svår depression, även deprimerad.net’s tester pekar på samma resultat osv. Nonsens var min första reaktion, går inte att lita på såna sidor. Sista kvällen innan utskrivning fick jag en sobril, måste erkänna att det var längesen jag kände mig så till ro och sov så gott som den natten. Så jag kikade vidare denna gång på 1177.se, alla symtom som räknas upp stämmer faktiskt in det är bara det att jag inte reflekterat över det. Eller helt enkelt förträngt det, är ganska duktig på att trycka in jobbigheter i ett mörkt rum långt bak i skallen och stänga dörren. En depression kan förklara att jag inte klarar av att ens läsa en tidning längre, eller ens se en film och då är jag en gammal filmnörd. Mitt största intresse i livet som dessutom hållit mig över ytan sista åren är inte kul för fem öre längre, ska jag utföra den sysslan får jag tvinga mig till det men tappar intresset direkt. Måhända trycket jag har över bröstet nästan för jämnan är oro/ångest, det trycket försvann efter att jag fick den där pyttelilla sobrilen. Tyvärr kunde inte någon behandling inledas då jag skulle bli utskriven och de är inriktade mot ett annat område men de rådde mig att kontakta hc så fot som möjligt. Läkaren såg lite bekymrad ut när jag för första gången yppade för någon att jag faktiskt har både medel och plan klar för att kila vidare så att säga.

Där och då hade jag verkligen energin och viljan att gå vidare, jag kände mig mer öppen och kände att det kanske vore bra att söka hjälp så man inte tar den där definitiva utvägen av misstag. Nu när jag är hemma igen så känner jag hur den där öppenheten sakta men säkert stängs igen. Kontaktade lokala hc för några dagar sedan men de har inga tider att erbjuda, tänkte ett tag om man skulle ringa psykakuten i länet men känner samtidigt att det nog inte är akut och vill inte ta upp tid som kan vara värdefull för någon annan.

Anonym skrev:

Är dryga 40 bast, satt på sjukersättning pga ett handikapp och har D2 (diabetes typ 2). Har under flera år haft det lite motigt och senaste åren haft lite fysiska dippar som jag kopplat ihop med diabetesen. Hamnade på sjukhus nyligen pga något helt annat och under den vistelsen fick jag några av dessa dippar, när jag fick den sista under den vistelsen tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att se hur pass åt skogen mitt blodsocker var men när sköterskan kollade låg jag någorlunda normalt till. Hon bad mig beskriva vad som hände och hur jag kände mig, allt jag beskrev stämde tydligen in på panikattack. Bara några dagar tidigare hade en at frågat mig om vad jag anser om antidepressiva mediciner, mitt svar på det var nej och åter nej av den enkla anledningen att man inte käkar medicin mot en åkomma man inte har. Här nånstans började jag googla runt lite, det sämsta man kan göra egentligen då en googling om sin hälsa alltid slutar med att man har cancer. Gjorde ett test på depression.se som jag försökte besvara så sanningsenligt som möjligt och resultatet blev svår depression, även deprimerad.net’s tester pekar på samma resultat osv. Nonsens var min första reaktion, går inte att lita på såna sidor. Sista kvällen innan utskrivning fick jag en sobril, måste erkänna att det var längesen jag kände mig så till ro och sov så gott som den natten. Så jag kikade vidare denna gång på 1177.se, alla symtom som räknas upp stämmer faktiskt in det är bara det att jag inte reflekterat över det. Eller helt enkelt förträngt det, är ganska duktig på att trycka in jobbigheter i ett mörkt rum långt bak i skallen och stänga dörren. En depression kan förklara att jag inte klarar av att ens läsa en tidning längre, eller ens se en film och då är jag en gammal filmnörd. Mitt största intresse i livet som dessutom hållit mig över ytan sista åren är inte kul för fem öre längre, ska jag utföra den sysslan får jag tvinga mig till det men tappar intresset direkt. Måhända trycket jag har över bröstet nästan för jämnan är oro/ångest, det trycket försvann efter att jag fick den där pyttelilla sobrilen. Tyvärr kunde inte någon behandling inledas då jag skulle bli utskriven och de är inriktade mot ett annat område men de rådde mig att kontakta hc så fot som möjligt. Läkaren såg lite bekymrad ut när jag för första gången yppade för någon att jag faktiskt har både medel och plan klar för att kila vidare så att säga. Där och då hade jag verkligen energin och viljan att gå vidare, jag kände mig mer öppen och kände att det kanske vore bra att söka hjälp så man inte tar den där definitiva utvägen av misstag. Nu när jag är hemma igen så känner jag hur den där öppenheten sakta men säkert stängs igen. Kontaktade lokala hc för några dagar sedan men de har inga tider att erbjuda, tänkte ett tag om man skulle ringa psykakuten i länet men känner samtidigt att det nog inte är akut och vill inte ta upp tid som kan vara värdefull för någon annan.

 

Jag känner igen hur du tänker. Det tog flera månader innan jag förstod att jag var deprimerad. Jag har sökt hjälp lite överallt, men ingen verkar ha tid. Det enda som jag inte försökt med är medicin, men jag drar mig för det. Mediciner har alltid biverkningar. Och tänk om de inte går i hop med de mediciner jag redan tar för mina fysiska sjukdomar? Medicin löser ju inte heller mina problem.

Anonym skrev:

Är dryga 40 bast, satt på sjukersättning pga ett handikapp och har D2 (diabetes typ 2). Har under flera år haft det lite motigt och senaste åren haft lite fysiska dippar som jag kopplat ihop med diabetesen. Hamnade på sjukhus nyligen pga något helt annat och under den vistelsen fick jag några av dessa dippar, när jag fick den sista under den vistelsen tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att se hur pass åt skogen mitt blodsocker var men när sköterskan kollade låg jag någorlunda normalt till. Hon bad mig beskriva vad som hände och hur jag kände mig, allt jag beskrev stämde tydligen in på panikattack. Bara några dagar tidigare hade en at frågat mig om vad jag anser om antidepressiva mediciner, mitt svar på det var nej och åter nej av den enkla anledningen att man inte käkar medicin mot en åkomma man inte har. Här nånstans började jag googla runt lite, det sämsta man kan göra egentligen då en googling om sin hälsa alltid slutar med att man har cancer. Gjorde ett test på depression.se som jag försökte besvara så sanningsenligt som möjligt och resultatet blev svår depression, även deprimerad.net’s tester pekar på samma resultat osv. Nonsens var min första reaktion, går inte att lita på såna sidor. Sista kvällen innan utskrivning fick jag en sobril, måste erkänna att det var längesen jag kände mig så till ro och sov så gott som den natten. Så jag kikade vidare denna gång på 1177.se, alla symtom som räknas upp stämmer faktiskt in det är bara det att jag inte reflekterat över det. Eller helt enkelt förträngt det, är ganska duktig på att trycka in jobbigheter i ett mörkt rum långt bak i skallen och stänga dörren. En depression kan förklara att jag inte klarar av att ens läsa en tidning längre, eller ens se en film och då är jag en gammal filmnörd. Mitt största intresse i livet som dessutom hållit mig över ytan sista åren är inte kul för fem öre längre, ska jag utföra den sysslan får jag tvinga mig till det men tappar intresset direkt. Måhända trycket jag har över bröstet nästan för jämnan är oro/ångest, det trycket försvann efter att jag fick den där pyttelilla sobrilen. Tyvärr kunde inte någon behandling inledas då jag skulle bli utskriven och de är inriktade mot ett annat område men de rådde mig att kontakta hc så fot som möjligt. Läkaren såg lite bekymrad ut när jag för första gången yppade för någon att jag faktiskt har både medel och plan klar för att kila vidare så att säga. Där och då hade jag verkligen energin och viljan att gå vidare, jag kände mig mer öppen och kände att det kanske vore bra att söka hjälp så man inte tar den där definitiva utvägen av misstag. Nu när jag är hemma igen så känner jag hur den där öppenheten sakta men säkert stängs igen. Kontaktade lokala hc för några dagar sedan men de har inga tider att erbjuda, tänkte ett tag om man skulle ringa psykakuten i länet men känner samtidigt att det nog inte är akut och vill inte ta upp tid som kan vara värdefull för någon annan.

 

Låter ju onekligen på din beskrivning som klassiska symptom på diagnosen Depression. Och inte bara någon vanlig deppig period. Utan allvarligare. Och måste ju säga att det är bra att de skattningstester du gjort fått sig att kolla vidare lite och se att du kanske är på en nivå av depression som man måste få hjälp med. Att man inte kommer komma nån vart med sin vanliga trycka undan känslorna och stoppa huvudet i sanden taktik. Ända tills det ger fysiska symptom  som huvudvärk, magproblem, och sedan dålig sömn, självmedicinering mot oro och ångest osv. Medan man inte alls velat se eller kunnat tro att man gått omkring med som en vattenkanon fylld med stressutsöndrande Kortisol pumpat på max i kroppen hur länge som helst. Och att det stressat sönder systemet, satt nervsignaler i dvala/ ur balans så länge att man tillslut inte kan bara fixa tillbaka den balansen med en veckas semester, vila, motion, eller att man bara rycker upp sig och försöker tänka positivt. Utan man nog måste träffa (och kräva att få träffa av sin husläkare) de som jobbar speciellt med hur man kan behandla det. Och få en plan påbörjad för hur man ska undvika att det blir ännu sämre. Och bli av med depressionssymtom istället

Jag vet flera (främst killar/män av nån anledning) som känt sig osäkra på mediciner eller KBT alternativ osv. Men som sagt att när de väl kommit så långt att de accepterat att de liksom inte bara kunde vänta ut hur de mådde längre, och de kommit in i vården (de började hos husläkare på vårdcentral, en åkte upp på en akut jourtid på sin VC), så hade de gjort lite mer reserach kring olika behandlingar som gjorde att de kände sig lite tryggare, pålästa. Däribland mediciner. En fick ett SSRI preparat utskrivet som funkade bra för honom som första alternativ, och sedan fick han gå en internetbaserad KBT-kurs till det. En annan visade sig ha en djupare depression och fick remiss till specialistvård vid Akademiska.

Om du inte känner att du relativt snart kan få en kontakt med primärvården (Vårdcentral, Husläkartid snart) och du börjar få panik över situationen. Ring psykiatrin i länet och förklara att du inte har en vårdkontakt at vända dig till och behöver råd nu. Du förtjänar att hamna rätt så fort som möjligt. Lika mycket som någon annan. Och menar de att du måste gå någon annan väg, be dem berätta var då. För du är ny inom psykiatrins värld och behöver veta vad du har för alternativ.

Anonym skrev:

Låter ju onekligen på din beskrivning som klassiska symptom på diagnosen Depression. Och inte bara någon vanlig deppig period. Utan allvarligare. Och måste ju säga att det är bra att de skattningstester du gjort fått sig att kolla vidare lite och se att du kanske är på en nivå av depression som man måste få hjälp med. Att man inte kommer komma nån vart med sin vanliga trycka undan känslorna och stoppa huvudet i sanden taktik. Ända tills det ger fysiska symptom som huvudvärk, magproblem, och sedan dålig sömn, självmedicinering mot oro och ångest osv. Medan man inte alls velat se eller kunnat tro att man gått omkring med som en vattenkanon fylld med stressutsöndrande Kortisol pumpat på max i kroppen hur länge som helst. Och att det stressat sönder systemet, satt nervsignaler i dvala/ ur balans så länge att man tillslut inte kan bara fixa tillbaka den balansen med en veckas semester, vila, motion, eller att man bara rycker upp sig och försöker tänka positivt. Utan man nog måste träffa (och kräva att få träffa av sin husläkare) de som jobbar speciellt med hur man kan behandla det. Och få en plan påbörjad för hur man ska undvika att det blir ännu sämre. Och bli av med depressionssymtom istället Jag vet flera (främst killar/män av nån anledning) som känt sig osäkra på mediciner eller KBT alternativ osv. Men som sagt att när de väl kommit så långt att de accepterat att de liksom inte bara kunde vänta ut hur de mådde längre, och de kommit in i vården (de började hos husläkare på vårdcentral, en åkte upp på en akut jourtid på sin VC), så hade de gjort lite mer reserach kring olika behandlingar som gjorde att de kände sig lite tryggare, pålästa. Däribland mediciner. En fick ett SSRI preparat utskrivet som funkade bra för honom som första alternativ, och sedan fick han gå en internetbaserad KBT-kurs till det. En annan visade sig ha en djupare depression och fick remiss till specialistvård vid Akademiska. Om du inte känner att du relativt snart kan få en kontakt med primärvården (Vårdcentral, Husläkartid snart) och du börjar få panik över situationen. Ring psykiatrin i länet och förklara att du inte har en vårdkontakt at vända dig till och behöver råd nu. Du förtjänar att hamna rätt så fort som möjligt. Lika mycket som någon annan. Och menar de att du måste gå någon annan väg, be dem berätta var då. För du är ny inom psykiatrins värld och behöver veta vad du har för alternativ.

Får tacka så mycket för svaret. Har fortfarande inte varit i kontakt med någon inom vården, har som inte tagit tag i det. Var benägen att göra det förut men nu vet jag faktiskt inte hur jag ska göra, att mitt förtroende för vården inte är direkt på topp spelar in förstås men mest har jag nog lyckats stänga av dessa känslor och tankar igen. En avig inställsamhet till medicinering skriver jag under på direkt, har sett det som lyckopiller och tyckt att varför medicinera något sådant. Har dock ändrat uppfattning men sobril t ex ska jag nog undvika då jag har en neuromuskulär sjukdom i grunden också, muskelsvaghet inom vissa grupper mao.

Anonym skrev:

Får tacka så mycket för svaret. Har fortfarande inte varit i kontakt med någon inom vården, har som inte tagit tag i det. Var benägen att göra det förut men nu vet jag faktiskt inte hur jag ska göra, att mitt förtroende för vården inte är direkt på topp spelar in förstås men mest har jag nog lyckats stänga av dessa känslor och tankar igen. En avig inställsamhet till medicinering skriver jag under på direkt, har sett det som lyckopiller och tyckt att varför medicinera något sådant. Har dock ändrat uppfattning men sobril t ex ska jag nog undvika då jag har en neuromuskulär sjukdom i grunden också, muskelsvaghet inom vissa grupper mao.

Du är inte ensam om att vilja trycka tillbaka, ignorera tankar eller behov av att kanske man behöver hjälp på nåt vis. Och det verkar ju också minska chanserna att man gör ett nytt försök om man tagit steget men inte fått nån tid eller direkt respons från vården på sin förfrågan. Som du säger, om förtroendet inte finns där är risken stor att man försöker plöja på som vanligt istället. Men du bra ju i alla fall haft en liten aha upplevelse kring ämnet och hur du mår i alla fall. Så kankse det finns med dig om det här inte går över av sig självt utan du kommer behöva ta steget tillslut  då har du så att säga redan kommit en bit på vägen sedan innan.

Och förstår med Sobrilen. Har man andra problem med hälsan så är det ju inte bara alltid att man kan stå på vad som helst. Och speciellt Sobril och liknande preparat som är i kategorin med risk för tat vara beroendeframkallande så skrivs de ju oftast inte ut heller om man inte så att säga är inne i en vårdkontakt, utredning för en behandling eller hjälp. Vet många kan få det under en övergångsperiod med mkt ångest innna man tex fått ordning på vilken behandlingsplan som fungerar. Men att de gärna undviker långtidsbehandling med de sorterna av ångestdämpande, lugnande.

Hoppas du kommer känna dig bättre snart. Det förtjänar du verkligen

 

Mjaha, utvecklingen av mitt så kallade välbefinnande går väl inte direkt spikrakt uppåt. För tillfället försöker jag helt enkelt undvika folk överlag, blir nog även till att inaktivera FB-kontot bara för att även den vägen undvika andra. Vet inte varför men allt känns bara blaha och jag blir irriterad över minsta lilla, ser ingen som helst ljusning utan känns som bara ett enda stort svart hål utan nån godtagbar framtid. Det sjuka i det hela är att jag vet vad jag bör göra men struntar i det, efter sjukhusvistelsen t ex så tappade jag mycket muskler och jag vet att jag måste träna för att komma tillbaka men jag bryr mig helt enkelt inte. På sjukhuset och rehaben hade jag motivation och tränade på bra, gick även bra med träningen i början när jag kom hem och hade även då motivationen och ambitionen att köra på för att komma tillbaka till nån form av arbetsliv (är satt på sjukersättning mot min vilja sen ett år). La dessutom om kost och har gått ner nästan 11 kg men sen var det som att trycka på en knapp och allt förändrades så den motivation till att både träna och söka hjälp för en eventuell depression är som bortblåsta.

Har nog haft panikattacker under 1-1,5 år förutsatt att det är såna, hade även de episoderna i början när jag kom hem kombinerat med några spontana gråtattacker. Detta har dock inte hänt på några veckor så det kanske var nåt annat, har fortfarande känningar av bortdomnad i ansiktet men får inte samma energidränering samtidigt. Iofs har jag inte alls samma energi som för några veckor sedan men kan avsaknaden av dessa bero på att jag helt enkelt stängt av eller vad man ska säga, jag upplever iaf att jag nog på nåt vis lyckats stänga av eller så inbillar jag mig bara. Blir lite irriterad av att jag vet vad jag måste göra men inte gör det.

Den nedåtgående trenden håller i sig, haft problem med sömnen sista tiden. Har bland annat en app där min sömn loggas och i Augusti snittade jag 4 timmar per natt vilket börjar kännas. Svårt att somna och vaknar onödigt tidigt, i morse vaknade jag strax före 4 och kunde knappt andas vilket för mig är en ny grej. De suicida tankarna har helt klart förvärrats, för drygt en månad sen var jag tvungen att stoppa mig själv då jag var på väg att gå över till handling men var på fel plats. Har en utstakad plan om hur det ska gå till och vart det ska ske för att det inte ska sättas några käppar i hjulet, nu var jag på fel plats helt enkelt. Kände att jag inte kunde kontrollera mig själv riktigt så tog ett par av tabletterna som är vigda för ändamålet bara för att däcka mig själv vilket fungerade, sov i drygt ett dygn.

Det som börjar kännas minst sagt motigt är att det ska vara så svårt att få in en fot i sjukvården, det finns helt enkelt inga tider utan de ligger en månad bort eller mer de gånger jag ringt iaf på lokala hälsocentralen. Första gången jag ringde vilket var i April kunde jag inte ens beställa en tid då det inte fanns några läkare att tillgå. När det inte finns nån tid inom en snar framtid så blir det inte av att jag bokar en tid, vet inte varför men så blir det iaf. De har förmiddagar vigda till nån enklare form av enklare akutfall, gick dit under den perioden för att försöka komma runt de långa väntetiderna men fick veta att de tiderna är för enklare fall och för mig hade inte läkaren tillräckligt med tid. Ingen vidare kombo med mitt vill inte vara till besvär-tänk samt att jag har svårt för att öppna mig, till viss del är det nog skepticism till den lokala hälsocentralen då det läckt ut information från patienters journaler i byn där t ex patienter fått reda på sitt cancerbesked via rykten på byn innan läkaren hunnit meddela patienten. Vet dock inte om det är så fortfarande men olustighetskänslan över det finns där, måhända kombinerat med skamkänslor. Att det ska vara så svårt att få hjälp, även om jag har svårt att ta steget så har jag iaf försökt flera gånger.

Stämmer tyvärr att man ska vara frisk nog för att orka vara sjuk vilket jag nog inte är.

Hej!

 

Har läst hela tråden. Även jag hade svårt att acceptera att jag hade en depression. Jag tänkte: ” Depression är något som händer andra.”

Idag äter jag medicin. Citalopram mot depressionen, Propavan mot sömnsvårigheterna, Mirtazapin och Quetiapin mot humör och mående. Min depression började m. panikångest.

 

Jag bollades runt mycket i vården till att börja med. Hälsocentralen bollade vidare till Akutpsykiatrin och Akutpsykiatrin till hälsocentralen och så höll det på så. Det sista som hände var att Akutpsykiatrin fixade en kuratorskontakt till mig på Ångestmottagningen som jag fick gå till ett par gånger.

 

Eftersom du har konkreta självmordsplaner bör du ta dem på allvar och söka hjälp hos Akutpsykiatrin NU!

 

Kram på Dig!