Depression efter två missfall

Jag känner mig deprimerad efter två missfall i år. Det första missfallet fick jag på påskafton och det andra på min 35-årsdag den 30:e september. Tycker att livet känns så sjukt orättvist. Min storebror dog när jag var 17 år och min mamma dog när jag var 32 år. Min halvstorasyster och äldsta systerdotter började tjafsa om pengar efter min mammas död. Min pappa blev paranoid, vilket gjorde honom aggressiv och elak. Idag har jag ingen kontakt med min äldsta systerdotter och inte med min pappa heller. Jag har fått självmordstankar och tycker inte att någonting känns kul. Jag har en 14-årig son, en sambo, en hund, två tuppar och nio hönor som jag försöker kämpa för. Jag har även ett fast jobb som jag försöker orka med, trots att energin är typ lika med noll. Känner inte att jag vill prata med psykolog eller kurator, för ingen kan ändå ge mig en lyckad graviditet. Jag har känt mig ensam till och från i livet sedan jag var 17 år och min storebror dog.

Vilken jobbig tid, förstår att du har sorg. Dina upplevelser mellan missfallen och dina kära som inte finns längre är inte samma sak, men kan det inte vara så att nya sorger rör upp även dom gamla sorgerna? Har du ens fått hjälp att bearbeta  din storebrors och din mammas bortgång? Tror nämligen att det är en stor bidragande faktor att du nu är deprimerad och inte har någon energi. Att inte få hjälp i ett tidigt stadium i en depression gör det svårare att behandla den, man ramlar sakta djupare och djupare ner, man fastnar där, och till slut finns ingen livslust kvar längre- och då börjar man bli farlig för sig själv….

Önskar det hade varit annorlunda för dig. Så smärtsamt med förlusterna av familjemedlemmar och sedan missfallen. Förstår att du känner att livet är rejält orättvist. Det är just vad det är också! Det är åt helvete fel att detta har hänt. Känner med dig och blir faktiskt arg å dina vägnar att du tvingats genomlida så mycket.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att du snart blir gravid igen. Jag hoppas också att du kommer få tillbaka energi och livslust. Det lät mysigt med djuren du har omkring dig. Och sambon och sonen. Förstår att det är ljusstrimmor i det mörka och att du kämpar med all din kraft för att orka vidare. Eloge till dig för det.

Fortsätt gärna skriva här om du tycker det hjälper något. Ibland kan man uppleva det som att man får bättre kontroll på sin tillvaro tycker jag när man skriver ner det och att andra får läsa – som att man plötsligt delar litegrann på smärtorna, det som plågar och tynger ner en.

Skickar dig massor av kramar