Depression beror inte på låg självkänsla!!

[Purple Qequmi]

Folk säger att man behöver älska sig själv och tycka man är bra för att få ett bra liv.. Alltså jag tror inte alltid att svaret ligger där! Jag tror inte på att livet automatiskt blir bra och kul bara för att man älskar sig själv! Jag tror inte att det har med varandra att göra, inte för alla iallafall! Själv har jag mått dåligt nästan hela livet och det beror verkligen inte på nåt självhat eller så! Depression är en fysisk sjukdom, en sjukdom i hjärnan som jag lider av. Vissa frågar: VARFÖR är du deprimerad?  Det är ju som att fråga: VARFÖR har du cancer? VARFÖR har du diabetes? etc!

Nej, hur mycket healing, meditation och älska sig själv-övningar jag än gör så botar det inte min depression! Jag ÄR nöjd med mig själv!! Klart jag har saker som jag vill förändra med mig själv, men det är väl normalt?!

Så trött på alla som tror att depression har med självhat/låg självkänsla/osäkerhet att göra! Finns andra saker som kan göra en deprimerad! Jag tror att det finns personer som är missnöjda och inte gillar sig själva och ändå har ett bra liv, precis som det finns människor som tycker om sig själva och ändå inte mår bra och har ett liv de trivs med! Nån som håller med?

Absolut! Att det skulle finnas någon universalproblematik för gemeneman som handlar om låg självkänsla tror jag också är en myt. Åtminstone en förenkling. Ja visst blir man lite förvånad varje gång andra tror det är någon form av pep-talk som skulle göra att man plötsligt blev av med sin depression? Haha.

Det här kanske inte är good news för dig men nästa ”fluga” som jag förstått det är att man i USA tror att trauma är orsaken till de flesta depressioner. Man har alltså börjat överge sådant som teorier om att det skulle vara ämnen i hjärnan det handlar om. Nu har man istället börjat tala om freeze, fight -responser. Alltså vuxna som går in och ut i såna här tillstånd när det sker olika triggers. Och att det bottnar i trauman. För min del är det här strålande nyheter eftersom jag har just PTSD och är svårt påverkad av detta fenomen. Så när folk tror jag behöver stärka min självkänsla när jag är ”deppig” kan jag lättare avfärda då och säga att det är traumarelaterat, ifall någon nu bryr sig om det, i och för sig. Plötsligt är det mycket mer komplext och det brukar folk bli trötta av.

Men absolut, herregud, depression kan ju bero på tusen saker. Sover man kasst, har kollegor som fryser ut en, bor i ett hem med massa störande ljud och kanske på toppen av det en dålig ekonomisk situation, då mår man piss. Ingen självkänsla i världen tror jag kan rädda upp det. Livssituationen behöver bli annorlunda. Kanske är det dock inte kliniskt deprimerad man är då? Alltså för en del spelar det ju ingen roll hur bra saker är omkring än. Jag tillhör den kategorin att har jag ett bra liv så mår jag bra. Så har det alltid varit.

[Indigo Vutaqy]

Jag tror också att depression beror på fysiska och/eller psykiska trauman.

Dåliga föräldrar, mobbning, eller helt enkelt obotliga sjukdomar. Eller sjukdomar som vården anser att de botat men att de ändå ger kroppsliga förändringar efteråt. Allt detta ligger till grund för depression.

Jag själv har permanenta skador i kroppen efter cancer som bebis.. Dessutom var jag mobbad i uppväxten, plus hade inte ett så tryggt hem. Allt detta har gett mig depression.

Men jag har bra självkänsla, och självinsikt, och i perioder bra självförtroende.  Men det går inte att radera bort det förflutna, och man kan inte hela en fysiskt skadad kropp. Så depressionen är inte lätt att lösa med en bättre självkänsla.

[Purple Qequmi]

Jag har tänkt svara er bägge två när jag har mer ork!  Men jag har börjat tänka mer & mer på detta ämne.. Bara för att man älskar och uppskattar sig själv så blir väl inte saker i livet automatiskt roliga? Jag är en sån person som inte är så lättroad och fort tycker att saker blir tråkiga.. Jag tycker helt enkelt att livet är för tråkigt och meningslöst och jag tror det är det som gör mig deprimerad. Vill ha ett liv, vill lyckas med saker, åstadkomma saker och tycka saker är roliga. Men det finns ingenting som ger mig den där känslan av att jag lever.. Och att då få itutat i sig att problemet är att jag inte tycker om mig själv tillräckligt..att det skulle vara därför jag känner så.. Jag vill bara hitta nåt jag brinner för, nåt jag tycker är kul och värdefullt. Då är jag övertygad om att livsglädjen kommer komma, och med det självförtroendet osv.

Håller verkligen med dig. Kanske en radikal åsikt men det där att folk menar att de ”brinner för nåt” tror jag i hög grad är en myt. Istället tror jag folk oftare har ett grundintresse inom ett område och sedan trivs i det sammanhanget med just de människorna som av en slump råkar befinna sig där. Särskilt högbegåvade eller talangfulla tycker jag nog heller inte folk i regel är. Iaf inte som nybörjare. Kan bli irriterad över alla de gånger jag träffat på personer som just sagt sig vara ”ämnade” för typ yrket eller fan vad det nu handlar om, och så har jag blivit avskräckt eftersom jag inte alls haft samma glödande entusiasm. Oftast även backat därifrån för inte känt mig hemma pga för lågt intresse i jämförelse med de här ”dyrkarna”. Med det sagt kanske en tanke kan vara att gå med i nåt bara och se ifall du tycker personerna där är trevliga och bidrar till något? Ibland kan det räcka med att någon i gruppen känns spännande eller att man uppskattar den och så stannar man kvar därför? Det blir tillräckligt motiverande?

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Håller verkligen med dig. Kanske en radikal åsikt men det där att folk menar att de ”brinner för nåt” tror jag i hög grad är en myt. Istället tror jag folk oftare har ett grundintresse inom ett område och sedan trivs i det sammanhanget med just de människorna som av en slump råkar befinna sig där. Särskilt högbegåvade eller talangfulla tycker jag nog heller inte folk i regel är. Iaf inte som nybörjare. Kan bli irriterad över alla de gånger jag träffat på personer som just sagt sig vara ”ämnade” för typ yrket eller fan vad det nu handlar om, och så har jag blivit avskräckt eftersom jag inte alls haft samma glödande entusiasm. Oftast även backat därifrån för inte känt mig hemma pga för lågt intresse i jämförelse med de här ”dyrkarna”. Med det sagt kanske en tanke kan vara att gå med i nåt bara och se ifall du tycker personerna där är trevliga och bidrar till något? Ibland kan det räcka med att någon i gruppen känns spännande eller att man uppskattar den och så stannar man kvar därför? Det blir tillräckligt motiverande?

Ja det kan jag ju prova! 🙂